Harald Welzer. Klimatkrig

Klimatkrig. Varför människor dödar varandra på 2000-talet.

Harald Welzer. Klimatkrig. Varför människor dödar varandra på 2000-talet. Översättning Jim Jakobson. Göteborg: Daidalos, 2009. -268 sid. [1]

I boken Klimatkrig skissar Harald Welzer, som är professor i socialpsykologi vid universitetet i Witten/Herdecke i Tyskland, en mycket mörk bild av vår framtid. Han analyserar gårdagens och dagens konflikter, krig och folkmord. Vad utmärker dem, vad har de som minsta gemensamma nämnare, frågar han sig? För han vill med rätta kunna förutsäga hur det kan gå imorgon.

Det som utmärker Welzer är att han, med sina socialpsykologiska brillor, kan klargöra varför människan så lättvinligt tar till våld när hon känner rädsla och hot. Isynnerhet om det rör sig om katastrofer eller om vår levnad plötsligt förändras drastiskt. Det ger boken infallsvinklar som vi normalt inte brukar stöta på i litteraturen om klimatförändringen. Och Welzers historiska och politiska kunskap leder ibland till slutsatser som är helt nya. Boken behandlar naturligtvis ett flertal ämnen och det gör den inte så lättläst. Han måste på dryga 250 sidor belägga sina teorier. Det är ett lovvärt försök att förändra synen på klimatfrågan med att blottlägga vad just våldet betyder. Själv den inbitnaste optimisten far något att bita i.

Människan som sociologisk varelse.

Welzer lägger omedelbart fingret på det ömma såret i vår kultur. Den västerländska samhällsmodellen med dess levnadsstandard är baserad på en ekonomisk modell där tillväxt och utsugning – alltså motsatsen till ett förnuftigt användande av naturens råämnen såsom vatten, träd, mineraler – är det centrala. Denna modell som gett oss en sådan vällevnad i Väst kan inte tillämpas för hela världen. Detta av två skäl. Maktkoncentrationen som vore nödvändig sker, av välkända skäl, inte lika snabbt i alla länder. Men det mest avgörande är att jorden inte har den rikedom som behövs för en västerländsk levnadsnivå överallt. Vår samhällsmodell är inte möjlig för hela jordklotet, säger Welzer.

Författaren poängterar ständigt människans socialpsykologiska mekanismer. Dvs de som bl.a. förklarar den tröga reaktionen vi har inför den annalkande klimatkrisen. Det västerländska samhället har under en längre tid varit stabilt, åtminstone i den nu levande generationens ögon. Befolkningen förväntar sig således att detta ska fortgå och utesluter på förhand en framtida instabilitet. Vi lider av en 'katastrofblindhet. Samtidigt vet vi att klimatförändringen kommer att ha gigantiska följder, men vi vill inte tro det och handlar således inte därefter. Dessutom har vi både en tidsmässig och geografisk förskjutning av orsak-konsekvens-relationen. Dvs även om den nuvarande och den föregående generationen förorsakat uppvärmningen är det dock den kommande generationen som far lida följderna.

Den industrialiserade världen har ett stort ansvar för de ökade koldioxidutsläppen. Det kommer dock att mestadels bli utvecklingsländerna som far dras med klimatförändringens konsekvenser och detta utan att de kommer att ha resurser för det. Vi känner oss således inte förorsakade att ta på oss ansvaret, för vi drabbas inte av följderna. Det moderna samhället är dessutom allt mera komplext och ett flertal av dess funktioner och risker – t.ex. försäkringsväsendet – har förflyttats från individen till en högre nivå, till samhällets olika offentliga och privata överheter. Welzer talar om socialhistoriska tankemönster. Vi känner oss idag som medborgare men anser oss inte ha ansvaret för vad det innebär. Det ligger hos en eller annan myndighet. Detta samtidigt som våra institutioner inte är förmögna att handha stora kriser såsom kärnkraftsolyckan i Tjernobyl och översvämningskatastrofen i New Orleans.

Katastrofsociologin visar, säger Welzer i ett särskilt kapitel, en spegel av vårt samhälle. Och den klargör att vi inte ska ha några illusioner om ett humanistiskt tänkesätt eller att vi för framtiden kan utesluta lösningar som bygger på våld. Tvärtom, etniska utrensningar och folkmord utgör inga undantag i vår moderna historia. Förintelsen under nazisttiden utgjorde inget avbrott i vår civilisation, utan var en konsekvens av att skapa ordning och reda – baserad på effektivitet och rationalitet – och att lösa ett socialt problem. Dödandet överläts åt tekniken, människorna 'gjorde endast sitt jobb' vilket ses som rationellt och ansvarsfullt trotsallt. Det syftade ju till ett högre mål, det s.k. rasrena samhället.

Ekologiska problem har alltid sociologiska följder.

Ekologiska problem har ett otroligt inflytande på mänskligt liv, på vår utveckling och överlevnad. Därför kan klimatproblemen inte enbart överlåtas åt naturvetenskapen med dess undersökningar av gårdagen och att ge framtida prognoser. Även den sociala och kulturella vetenskapen måste tas tillvara, om hur ett utsatt samhälle fungerar. De omfattande plundringarna och skjutandet i New Orleans efter översvämningen bör ge oss en tankeställare. Denna på förhand förväntade katastrof ledde till oförväntade extrema situationer och en social förödelse i världens rikaste land. Vad skulle då inte hända om en stad på 17 miljoner innevånare som Lagos i Nigeria senare under detta århundrade skulle utsättas för översvämning. Det påverkade hela Västafrika och än vidare.

Radikalt förändrade villkor förorsakar oftast våldsamma lösningar. Vi kan till exempel se vad systemförändringarna har inneburit efter kolonialismen. Vad ska då inte ske när vi har så genomgripande förändringar som globaliseringen och klimatförändringen. Ett exempel att tänka på är de drastiska förändringarna som skedde på Påskön. Ön blomstrade under 500 år, men till slut var alla naturtillgångarna slut, vilket slutade med kannibalism och en dödsstrid om de sista resurserna.

Welzer ser i Darfur i Sudan det första exemplet på ett modernt klimatkrig. Det är ökenutbredningen, den minskade nederbörden, nedhuggningen av trädbeståndet i kombination med en stark befolkningstillväxt, som lett till kriget. Ett krig som sedan utkämpas längs etniska gränser. Klimatförändringen kommer att intensifiera konkurrensen om födan, vattnet och bränslet. Det vet vi. Dessutom skärper oftast politiken konflikten och/eller håller den levande. Och existensen av naturresurser såsom diamanter, olja och skog gör paradoxalt nog situationen värre.

Författaren ser följande möjliga konfliktområden för framtiden.

1. Lokala och regionala konflikter om vatten och mark.

2. Konflikter förorsakade av ökade folkförflyttningar både över gränser som inom länder. Man uppskattar att mellan 50 till 200 miljoner klimatflyktingar kommer att uppstå fram till 2050. Enligt Röda Korset finns det redan 25 miljoner klimatflyktingar i jämförelse till endast 22 miljoner 'vanliga' flyktingar.

3. Sjöars förminskning, floders uttorkning, skogsskövlingen, färskvattenkällors sinande kommer att ge gränsöverskridande konflikter.

4. Anpassningar till det förändrade klimatet kommer att innebära byggandet av dammar och intensifierat utnyttjande av underjordiska vattenkällor, vilket gör att ett lands åtgärder kommer att skapa problem för ett annat land och innebära ökade regionala och därmed internationella konflikter.

Klimatförändringens nya krig och flyktingarna.

Statistiken ger en entydig bild. Traditionella internationella konflikter har minskat samtidigt som inbördeskrigen har ökat. Men säger Welzer, olja inklusive oljeledningar, livsnödvändiga färskvattentillgångar, mineraler under Nordpolen och den nytillkomna nordliga sjövägen mellan Europa och Asien kommer att vara skäl nog för nya internationella konflikter. Klimatförändringen kommer inte endast att förorsaka nya konflikter utan de kommer även att förändra krigen till utdragna öppna konflikter, något som inte förutsetts i krigsteorin. De nya krigen kommer dessutom att vara mestadels asymmetriska för de förs av ojämnlika parter. De blir utdragna därför att de kommer att ingå i ett slags krigsekonomier. Det är något som redan sker i en del afrikanska länder. Det är i de s.k. 'misslyckade staterna' där statsmakten inte längre besitter våldsmonopolet. Så de berörda parterna har all anledning att se till att konflikten fortsätter. Dessa krigsekonomier har sin grund i en våldsmarknad, dvs de uppstår för att det finns ett fritt utrymme pga avsaknaden av våldsmonopolet tillsammans med internationella ekonomiska intressen. Den yttersta grunden är således ekonomisk vinst. Religionen och etnicitet används endast som kryddsåsen för att uppväcka hat och rekrytera människor. Vi känner redan till hur det yttrar sig. Det är kidnappningar mot lösen, skyddsbetalningar, smugglande av mineraler, tull på inrikeshandeln, plundringar av hjälpkonvojer. Dessutom har de stridande inget emot att våldet används för att förorsaka nya flyktingströmmar och därmed igångsätta en utländsk hjälp. De nya krigsekonomierna håller sig igång själva och förhindrar att vanlig handel och ekonomi kan uppstå. Våldsmarknaden, som håller dessa utdragna konflikter gående, kommer att förstärkas av klimatförändringen.

USA och EU försöker att så hermetiskt som möjligt sluta sina gränser mot invandringen söderifrån. Det specifikt nya är att flyktingarna hålls tillbaka innan de ens kommit in och därmed förflyttas konflikten till utanför USA:s och EU:s gränser. EU har till exempel slutit ett avtal med Libyen och Marocko. De erhåller finansiellt och tekniskt stöd ifall de håller flyktingarna i läger och sänder dem tillbaka till sina ursprungsländer. En rapport från Läkare utan gränser (2005) talar om över 1000 döda som försökt fly från Marocko till EU och om "extremt våldsamma avvisningar" och om "tortyr och förnedrande behandling". I kombination med en högteknologisk övervakning och radarsystem har det lett till ett visst uppehåll i flyktingströmmen genom Marocko. Men bara för att ta en annan rutt. Nu försöker flyktingarna att ta sig från länder såsom Mauretanien och Senegal till Kanarieöarna. Det är en sträcka på 1000 km som ofta görs i skrangliga båtar, vilket inneburit att antalet döda har ökat. EU har gjort likadana avtal med Mauretanien och Senegal som de gjorde med Libyen och Marocko tidigare. EU tvättar således sina händer och det blir de afrikanska länderna som handhar flyktingarna, tar fast dem och återsänder den. EU döljer sin ansvarighet och våldet förskjuts över till de afrikanska länderna och det rätta förhållandet hålls därmed osynligt för befolkningen och media i Europa. Grunden är naturligtvis att EU är så mycket mäktigare än de afrikanska länderna.

Klimatförändringen ger ändrade grundvillkor.

Men EU:s agerande inskränker sig inte till detta. 2004 upprättades Frontex med säte i Warschawa, som är EU:s gemensamma gränsbevakning. Kommissionen behöver inte avlägga räkenskap inför EU-parlamentet. Det har inneburit att Frontex, som ska bevaka EU:s gränser, opererar inpå Mauretaniens och Senegals territorialvatten. Man infångar flyktingar, frågar ut dem om deras flyktväg och gör aktioner på internationella flygplatser i EU osv. Politiken återverkar naturligtvis på de enskilda EU-länderna. I en reaktion på de allt större klimatflyktingströmmarna har länderna valt att ställa frågan som mera säkerhet och mindre frihet. Detta inför en förväntat flyktingström som under detta århundrade kommer att tiofaldigas.

Welzer viger ett särskilt stycke åt vad som i den internationella socialpsykologin kallas 'shifting baselines' d.ä. 'ändrade grundvillkor' Det handlar om hur människorna ser sin omgivning även när den förändras. Man ser dessa förändringar som något naturligt. Detta sker även inför förändringar som inte är 'naturliga'. Små och gradvisa förändringar uppmärksammas inte, till skillnad från radikala skiften. Så har även skett i de demokratiska länderna. Värderingarna har förskjutits och det ses som något normalt, som en utveckling. Walzer påminner och poängterar om hur mycket samhällsvärderingarna har förändrats sen nerstörtningen av WTC-tornen i New York den 11 september 2001. Relationen säkerhet kontra frihet har förskjutits mycket kraftigt till säkerhetens fördel. Han räknar upp alla säkerhetsåtgärder som övervakningskameror etc, etc som det har inneburit. Frågan är då hur beredd är samhället och på vilket sätt är vi det, när vi med säkerhet kan förvänta oss ett kraftigt ökat antal klimatflyktingar?

Skulle vi konfronteras med en individ som hade en inkomst 70 gånger mer än den svenssonska och förbrukade 15 gånger mer vatten, livsmedel och energi klassade vi honom snabbt som oförstående galen eller med ett begrepp från vetenskapen som en sociopat. Vore han dessutom fullständigt ointresserad av sina medmänniskors levnadsomständigheter och att närmare 1 miljard av världens 6 miljarder led av hungersnöd just pga av hans handlande, då skulle en sådan person ses som farligt asocial och omhändertas. Men om denna profitör inte är en enda person, utan är en grupp stater, då är det tyst. Det är följaktligen inte individualiseringen som ovan, som beskrivs i massmedia utan en annan individualisering. Företag och myndigheter gör med hjälp av kändisar troligt att individens – dvs din – övergång till sparlampor, mindre bilar, steglösa borrmaskiner osv vore lösningen. Naturligtvis är det ingen lösning på av vad som i grunden är en rovdrift på jordens resurser. Lösningen kan endast finnas på exakt den samma nivå som förorsakar den, dvs på staters och internationell nivå. Och det är här som det saknas allt det som är nödvändigt för en förändring till det bättre, enligt Welzer.

Vad är då att göra? Naturligtvis kan inte lösningar sökas enligt riktlinjer som har förorsakat klimatproblemet. Det vore till exempel – förutom kändisförslagen – att tro att förbättrade kolkraftverk och mera kärnkraftverk skulle ändra på klimatuppvärmningen. Det gäller, enligt Welzer, att stiga av rövarekonomin. Och han föreslår en del omedelbara åtgärder i den riktningen. Att vi ger den nya teknologin vi har i väst gratis till utvecklingsländerna, så att inte de kör in på den felaktiga utvecklingen som vi gjorde. Att industriländerna tar emot klimatflyktingarna istället för att vi såsom EU och USA stänger gränserna.

Welzer ser klimatförändringen om ett kulturellt problem, som således kräver svar på hur vi vill leva. Det är, enligt honom, klart att på längre sikt kan vi inte fortsätta med en oavbruten spiral av slöseri och våld. Tyvärr eller kanske för att Welzer inte närmare undersöker de ekonomiska drivkrafterna och deras faktiska fördelning blir hans framtidsbild mycket pessimistisk. För energihungern, med dess förödande konsekvenser, kommer inte att minska. Således kommer inte de geofysiska följderna av att temperaturen har stiget med 2 grader sen den industriella revolutionen att förhindras. Klimatkonflikter och klimatflyktingströmmar kommer att öka. Och vi har redan sett början på svaret som de rika länderna har slagit in på. Den s.k. säkerhetspolitiken har redan undergrävt den demokratiska rättsstaten.

Pieter Teirlinck.

Uitpers (Bryssel) nr 113 oktober 2009. Översättning & noter Per-Erik Wentus.

[1] En sammanfattning på 16 sidor, skriven av Welzer, finns på engelska på <www.litrix.de/mmo/priv/25196-WEB.pdf>