Nazismen på bio
Det går en filmvåg om fascismen på de tyska TV-kanalerna sen en tid tillbaka. De flesta filmerna är ögonvittnesskildringar från Hitlertiden. Flödet har också strömmat över till biograferna. Der Untergang om Hitlers sista dagar i Berlinbunkern och Sophie Scholl - Die letzen Tage om motståndsgruppen Vita rosen i München är de mest uppmärksammade långfilmerna.
Den nazistiske propagandaministern Joseph Göbbels siade den 17 april 1945 "Mina herrar om hundra år kommer man att visa en vacker färgfilm om de sista förskräckliga dagarna vi nu genomlever. Vill ni inte spela en roll i den filmen?" Och han har inte fått helt fel. 60 år efter befrielsen från det fascistiska oket har filmer om Hitlers person och skildringar av dåtida medlemmar ur Wehrmacht och Waffen-SS åter blivit pop.
Der Untergang [Undergången - Hitler och Tredje rikets fall.] (2004) Regi: Olivier Hirschbiegel, Manuskript & producent: Bernd Eichinger. I rollerna: Bruno Ganz (Adolf Hitler), Alexandra Marie Lara (Traudl Junge), Juliene Köhler (Eva Braun) m.fl. Produktion: Constantin Film Produktion (Tyskland). Färg. Tyskt, ryskt tal, svensk text. 156 min. DVD-pris 219-248 kr.
Producenten Bernd Eichinger har tills nu varit mest känd för sina filmer såsom Rossini och Der Schuh des Manitu. Han är i alla händelser inte känd för att ha gjort några politiska filmporträtt. Det kan naturligtvis ändra sig men med filmen Der Untergang har Eichinger och regissören Olivier Hirschbiegel inte lyckats fånga nazismen och dess samhälle och ge dem den politiska gestaltning som diktatorn Adolf Hitler existens fordrade. Eichinger har baserat sitt manus nästintill helt och hållet på Joakim Fests Hitlerbiografi och Hitlers personliga sekreterare Traudl Junges hågkomster. Ställvis följer filmen närapå slaviskt Junge. Hon som inte visste något om utrotningskampanjerna och som såg Hitler som en hygglig arbetsgivare. Även rustningsministern Albert Speer beskrivs i filmen såsom han beskrev sig själv i sina memoarer. Att använda dylika skrifter som källor till bakgrunden för en film om nazismen är förstås mer än problematiskt. För efter 1945 gjorde nazisterna och deras medlöpare allt vad de kunde för att skjuta över all skuld på Adolf Hitler själv.
Att använda de 12 sista dagarna i Berlinbunkern som ett mikrokosmos för de gångna 12 naziståren fungerar naturligtvis inte. Angreppssättet leder istället till att den verkliga historien blir ett simpelt dokudrama kring Hitlers person. Alltså, att i filmen undvika nämna faktumet: de 6 miljonerna judarnas deportering och förintelse, leder till att fascismen som system görs - simsalabim - harmlös.
Sekreteraren Junge kom dock till slut till en viktig slutsats "En dag gick jag förbi minnesplatsen för Sophie Scholl på Franz-Josephgatan och då såg jag att hon hörde till min årsklass och att hon avrättades samma år som jag började arbeta för Hitler. Och i det ögonblicket insåg jag att ungdom inte är någon ursäkt." (Traudl Junge den 15 april 2004)
Sophie Scholl - Die letzten Tage [ - De sista dagarna eller Den sanna historien] (2005). Regi: Marc Rothemund. Manuskript & producent: Fred Breinersdorfer. I rollerna: Julia Jentsch (Sophie Scholl), Fabian Hinsich (Hans Scholl), Gerald Held (Robert Mohr) m.fl. Produktion: Goldkind Film Produktion. (Tyskland). Färg, tyskt tal, svensk text. 118 min. DVD-pris 69-99 kr.
Filmen om Sophie Scholl är en av de få i fascismfilmvågen som handlar om motståndet mot Hitler & Komp. Fast i realiteten är berättelsen om Sophie ett mellanting av thriller och drama. Redan i den första scenen där flygbladen sprids i universitetsentrén sätts spänningen i förgrunden istället för en förklarning till aktionen.
Regissören Marc Rothemund och manusförfattaren Fred Breinersdorfer vill dock med sin film att syskonen Scholls idéer ska fortleva. Men samtidigt ger filmen föreställningen om det dåtida Tyskland som "Titta här! Vi har också gjort motstånd och det kom ur det borgerliga mittfältet". Hur långt den tanken sträcker sig är tveksamt.
I filmen ropar Hans Scholl till folkdomstolsordföranden Roland Freister, som rest ner till München för att leda rättegången mot de tillfångatagna studenterna, att det skulle komma en dag när han fick sota sina illdåd. Tyvärr ger filmen ingen ledtråd till att så skulle ha skett. Freisler som under sin ämbetstid utdelade 2 600 dödsdomar dog i en bombattack i februari 1945. Dr Roemer, som var den som gav ordern att syskonen Scholl och de andra skulle avrättas, överlevde däremot. Han verkade efter kriget, fram till sin pensionering 1968, som chef för offentlig rätt vid justitiedepartementet.
Det var först 1985 som den tyska riksdagen slog fast att det nazistiska domstolsväsendet, inte utgjorde någon rättsordning i ordets egentliga mening utan, var en del i ett terrorsystem.
Trixi Blixer.
Avanti (Mannheim) nr 121, maj 2005. Översättning Per-Erik Wentus