Janco Karlsson

Boken Marknader och demokrati

Efter ett företagsmöte i norska Voksenkollen är jag uttröttad och går upp till mitt hotellrum. Väl där kastar jag mig på soffan och öppnar styrelseordförande Björn Wahlroos (1) bok Marknader och demokrati. I förordet får jag veta att Wahlroos, enligt egen utsago, “skriver fortare än han lever”. Funderar lite över logiken i det hela. Fast man behöver bara ta en titt på bokomslaget för att förstå att det här är en man som vet vad han gör och tar för sig utan ursäkter.

Björn Wahlroos. Marknader och demokrati. Uppbrott från majoritetens diktatur. Översättning Gunnar Jakobsson, Linn Sandin. Stockholm: Bokförlaget Atlantis, 2012. -486 sid.

Huvudtesen i boken är att samhället kan betraktas utifrån tre funktioner, nämligen hierarki, demokrati och marknader och att varje tid har en egen optimala mix. I Wahlroos samhälle ska man låta de här funktionerna sköta det som de är bäst på, fast det - för honom - är demokratin det som blir det största problemet, i synnerhet möjligheten att demokratin urartar i majoritetens tyranni.

Folket måste tyglas.

Skräckscenariot i Wahlroos värld är nämligen att den där oformliga biomassan till populas ska tillskansa sig den vinstmaximerande individens förmögenhet genom att rösta för skattehöjningar och mer bidrag. Ja, man kan nästan se honom sitta i fåtöljen med älgstudsaren i högsta hugg och vänta på att horden av zombier ska välla in över hans ägor och roffa åt sig allt i sin omåttliga hunger. Dess frihet att maximera sin nytta måste följaktligen tyglas; “vi kommer fortfarande att behöva se till att enkla majoriteteter inte kan ägna sig åt en närmast obegränsad omfördelning av inkomster”. Samtidigt är det lite ironiskt att den människobild som ekonomisk teori och Wahlroos åsikter utgår ifrån liknar just en zombie, en omåttligt hungrig hjärndöd varelse som skövlar allt den kommer över.

Lite som ett förtäckt hån är det att Wahlroos efterlyser starkare motvikter mot risken för majoritetens tyranni, eftersom inkomstfördelningen sedan tjugo år tillbaka justerats åt precis det motsatta hållet. De som redan har, har hela tiden fått behålla en större bit av kakan samtidigt som välfärdstjänsterna nedmonterats. Kanske har Wahlroos sett tecken på kärvare tider i framtiden? Och nu skulle det alltså vara dags att cementera de uppnådda fördelarna, till exempel genom att föreslå krav på lite mer än enkel majoritet om riksdagen vill justera skattelagstiftningen.

Endast små rubbningar.

Och så klart följer, också hos Wahlroos, det gamla infantila hotet om att de välbärgade kommer att rösta med fötterna och lämna landet om de inte får en ännu större slickepinne. Som exempel anges romanen Och världen skälvde (2) av Ayn Rand, där de framgångrika, kreativa och vackra människorna går i strejk och flyr till hemlig ort för att skapa det nya Atlantis. Medan deras gamla hemland går åt helvete “börjar medborgarna i det nya 'Atlantis' att blomstra när de inte längre är underkastade överdriven reglering eller beskattning”. Den här infantila romanen/ önskedrömmen med sina sentimentala undertoner är ju rätt bisarr; blomstringstanken skulle nog inte bli särskilt långlivad eftersom de snart skulle drunkna i sin egen skit. Snarare tror jag att det är de andra, de 'övergivna skittorkarna', som skulle börja blomstra.

I bästa nyliberalistisk anda vill Wahlroos att marknaden ska ta om det mesta, om än inte allt. Rättsväsendet, ordningen och försvaret ska staten ta hand om. Och riksbanken/centralbanken ska fungera som sista långivare när finansvärldens raketingenjörer och propellerhattar än en gång strulat till det hela efter att först ha cashat in rejäla bonusar. Själv bidrar jag gärna till att gamlingarna får vänta på döden i torra blöjor men finansvalparnas sportbilar, champagneflaskor och kokainstreck har jag ingen som helst lust att finansiera, även om jag fattar att man inte kan låta banker falla hur som helst. Men för Wahlroos är, ekonomiska kriser bara små rubbningar i marknadens framgångsberättelse, som han berättar lite väl omständigt, fast en man som skriver fortare än han lever måste väl få briljera lite med sin historiska beläsenhet. Men är det småpotatis om någons firma går omkull eller om någon skjuter en kula i tinningen för att den förlorat jobbet/utkomsten. Men sådant är för Wahlroos bara lite smolk i ögat på de stora visionärerna.

Det Wahlroosska kalejdoskopet.

Men en sak förbigår Wahlroos i denna av homon beskrivna solskenshistoria, och det är de fossila bränslenas betydelse för att vår värld ser ut som den gör i dag och med varierande framgång mättar så ofantligt många munnar. De fossila bränslena har gett världen ett otroligt tillskott av (lagrad) solenergi. Men de kommer omöjligen att räcka hur länge som helst. Och när man undrar vad som ska hända sen, börjar det nog pirra lite i magen. Kan de ersättas med nåt annat så att sex, sju, åtta miljarder ska bli mättade ens ibland? Eller kunna surfa på nätet? Om detta säger Wahlroos alltså ingenting.

Jag lägger ifrån mig boken. Får syn på minibaren och medan jag läppjar på, om inte den godaste, så i varje fall den dyraste bärsen någonsin kommer jag ihåg ännu ett bisarrt uttalande av styrelseordföranden Wahlroos, nämligen att marknadspriset på en vara inte bara är en funktion av efterfrågan och utbudet utan också återspeglar den inneboende kvaliteten hos till exempel en tavla av målaren Paul Cézanne eller en damväska från modeföretaget Luis Vuitton. Fast på den här punkten är det att segla ut på alltför metafysiska vatten. Lättare vore att se det överpris som människor är beredda att betala för ett konstverk eller en väska bara är en fåfängans premie, som inte gör konstverket eller väskan bättre eller sämre. Som en vän av böcker borde ju dessutom Wahlros fatta att en ny bok alltid kostar ungefär trettio spänn vare sig den är bra eller dålig, vilket innebär att kvalitet inte har något med priset att göra åtminstone inte i böckernas värld.

Så nånstans far det åt skogen med de fina premisserna i Wahlroos' Marknader och demokrati. Uppbrott från majoritetens diktatur, att han som är världens snabbaste skrivare klarar av att slå knut på sig själv.

Ny Tid (Helsingfors) 15 juni 2012. Redigering och noter Per-Erik Wentus.

Noter

(1) Björn Wahlroos. Född 1952 i Helsingfors. Ekon. dok. vid Svenska handelshögskolan 1979. Idag bl.a. styrelseordförande i den finländska försäkringskoncernen Sampo, där han också är den största aktieinnehavaren, och i banken Nordea. Han klassades 2009 som den största enskilda aktiebolagsintressenten i Finland. I sin ungdom tillhörde Wahlroos Finlands Svenska Skolungdomsförbund 1969-1973 och 1971-1973 Sosialistiset taloustieteen opiskelijat. De var ungdomsorganisationer i Folkdemokraterna (DFFF) och behärskades av den ärkestalinistiska och mycket auktoritära fraktionen i DFFF som kallades taistoiter, och som mycket egendomligt nog var de i Finland som företrädde den europeiska anti-auktoritära 1968-generationens uppror. Se Camilla Berggren, Marianne Lydén. Nyttiga idioter? Unga idealister, Lenin och sjuttiotalet. Helsingfors: Söderströms, 2009. -379 sid.

(2) Se Ayn Rand. Och världen skälvde. Översättning Maud Freccero. Stockholm: Timbro, 2005. 1 220 sid.

Ayn Rand föddes i ryska St. Petersburg 1905 som Alisa Rosenbaum. Hon flyttade till USA 1925 och dog i New 1982. Hon blev politiskt aktiv på 1940-talet. Därefter kom hon att skriva allt mera politiserade böcker. De kom att utgöra stommen i hennes filosofi “objektivismen”, där den bärande tanken är den borgerliga individen. Filosofin har blivit något högerkrafter och det privata näringslivet alltmer har tytt sig till.