Hans Norebrink: Varför räds vänstern Darwin?

Recension av Göran Greider, Den solidariska genen: anteckningar om klass, utopi och människans natur, Ordfront 2014

Arbetarrörelsen jublade när evolutionsläran kom på 1800-talet. Dels syntes den utvidga marxismen-engelsismens utvecklingslagar från samhället till naturen. Dels underminerade den kyrkans dogmer, och därmed överklassens ideologiska makt över sinnena.

Men i början av 1900-talet tappade vänstern intresset för naturvetenskapen, skriver Göran Greider i sin upplysande och folkbildande debatt- och faktabok ”Den solidariska genen – Anteckningar om klass, utopi och människans natur”. Alltsedan dess har man på vänsterkanten ofta ”tabubelagt” diskussioner om biologi och samhälle. Varför?

Jo, som författaren förklarar i sina idéhistoriska utflykter så togs darwinismen (i stort) över av reaktionära högerkrafter. De misstolkade den till socialdarwinism, rasbiologi och nazism. Allas själviska kamp mot alla. Där bara de starkaste individerna och folken förtjänade att överleva.

Segern över fascismen 1945 försvagade dessa antidemokratiska idéer. Inom borgerligheten (och stora delar av vetenskapen) fortlevde dock tanken att utvecklingsläran handlade om själviska konkurrerande individer – som i kapitalismen. Folk i allmänhet menade också att socialismen är en vacker men omöjlig utopi, då den strider mot människans natur.

Den senare tanken har Greider och andra socialister fått höra till leda. Därför är vänstern ”livrädd för att tala om den mänskliga naturen”. Men ”det borde den inte vara”, skriver han. De senaste femton åren av evolutionär och hjärnforskning visar nämligen att människan snarare är solidarisk än egoistisk, menar han.

Redan Darwin ansåg att människan hade sociala instinkter som låg bakom vår moral och kristendomens gyllene regel, poängterar författaren. Större delen av mänsklighetens historia levde vi också i – i stort sett – jämlika, jämställda, rättvisa, empatiska, altruistiska och samarbetande små gemenskaper av jägaresamlare.

– Vänstern måste börja tala om människans natur, utropar Göran Greider. Vi behöver påståenden om människan natur som legitimerar visionen om social jämlikhet.

Och visst har han rätt i att all ny kunskap om människans väsen gör det extra viktigt att ta lärdom av denna i samhällsbygget. För just vänstern är det speciellt viktigt att avslöja den högertolkning av evolutionsvetenskaperna som dominerar i det allmänna folkmedvetandet.

Då frestas man som vänstermänniska att vänstertolka åt andra hållet, för att så att säga balansera den förhärskande borgerliga versionen av darwinismen. Den frestelsen faller jag ibland för i mina recensioner, och den frestelsen faller också Göran Greider ofta för i sin lättlästa bok interfolierad med politiska och poetiska reflexioner.

För varken den kände evolutionsbiologen Richard Dawkins (ö)kända metafor ”Den själviska genen”, eller Göran Greiders motsatta metafor ”Den solidariska genen”, ger hela bilden – som båda är medvetna om. Vi är både och. Jämlika och hierarkiska, Samarbetande och konkurrerande. Osjälviska och egoistiska, Kollektivistiska och individualistiska. Och det inser nog också vanligt folk innerst inne.

Vi måste skilja på vetenskap & fakta och ideologi & värderingar, menar jag. Skilja på ÄR och BÖR, annars gör vi, som Greider skriver, det naturalistiska felslutet. De olika evolutionära forskningsgrenarna kan inte säga vad som är rätt eller fel, men de kan tala om vad som är lätt respektive svårt att genomföra i människans samhällen.

Författaren gör en imponerande historisk och nutida genomgång av filosofer, politiker, författare och forskare som tagit upp frågan om människans sanna väsen. Han redogör för en imponerande mängd vetenskaplig forskning om människans ljusare sida. Det finns definitivt ingen grund för dagens ofta uppgivna och pessimistiska syn på människan och möjligheterna till samhällsförändring, menar han.

Debattören, författaren, föreläsaren och chefredaktören på Dala-Demokraten, Göran Greider, vill väcka vänstern. Få dem att inse att evolutionärt grundade såväl biologiska som psykologiska, sociologiska och antropologiska resonemang kan föras om människans natur. Att det inte är något att vara så rädd för.

Ändå är han, som flertalet socialister och feminister, fortsatt låst vad gäller könens eventuella natur. Som vanligt är de individuella skillnaderna alltid störst, men varför skulle det inte även hos människan, som hos andra djur, kanske finnas vissa nedärvda gruppvisa beteendeskillnader mellan könen? Inte heller detta är en fråga om åsikt, utan en fråga för forskningen att avgöra.

Själv har jag svårt att tro att det inte skulle existera några ”genusiga” beteendetendensskillnader, med tanke på att män överallt och i alla tider varit de som krigat och slagits om makten. Det är svårt att tro att en sådan konsekvent könsskillnad enbart skulle bero på sociala konstruktioner!

Och varför skulle ärvda könsolikheter vara så farliga? Då vore ju mer kvinnomakt ett sätt att förbättra samhället. Ge halva den politiska makten till kvinnor och vi får mer av yttre och inre fred (kanske även mer jämlikhet)! Så kallad särartsfeminism kan så sett vara något positivt!

Göran Greider verkar i frågan om könens jämställdhet/likhet/olikhet ana skällsordet biologism – tanken att det finns något naturligt i naturen och att detta är bra. Till exempel medfödda könsskillnader som vi bör respektera. Men det är ju återigen det naturalistiska felslutet att det som ÄR i naturen BÖR vara i kulturen. Vi beslutar – inte våra gener.

Och som Greider själv lyfter fram så är ju inte allt naturligt bra. Människan är en social och hjälpsam varelse – bra! Men ofta är hon bara social och hjälpsam mot den egna gruppen – dåligt! Dessutom:

– Om vi inte vore sociala skulle ingen ensamhet finnas, ingen mobbning, inget skvaller, inga straff, ingen hämnd och inte ens några organiserade krig. Stamkrig (kan vara) källan till altruism (osjälviskhet). Det är nedslående att tänka på.

Socialiteten bygger samhället, men kan också skapa konflikter med andra samhällen. Vi mot dom – andra etniska grupper, folk och nationer. Inte minst kan den skapa främlingshat och rasism när den ”egna gruppens” intressen sätts före andras.

Och i denna fråga (till skillnad från könen) är författaren förvånansvärt öppensinnad inför evolutionära resonemang. Rasism och nazism är inte bara påhittade högerideologier för att splittra arbetarklassen och folket, som det ofta förenklat påstås från vänsterhåll (mina ordval);

– Den främlingsfientliga och rasistiska solidariteten vilar, olyckligt nog, på samma sociala instinkter som den progressiva och socialistiska solidariteten. Att inse det är nödvändigt för att förstå den förfärande kraft som tyvärr kan finnas i rasismens uteslutningar.

Här sticker Greider verkligen ut hakan, för i detta känsliga ämne är den så kallade åsiktskorridoren i Sverige smal. Bäst vore förstås (anser jag) att ena gamla och nya svenskar så mycket att de inte längre upplever sig som vi och dom, utan som ett enda odelat vi (liksom Greider avstår jag här från att beröra vilken eventuell roll den grupptänkande mångkulturalismen spelar i detta sammanhang).

Jag hoppas verkligen att detta viktiga 250-sidorsverk blir en över hela landet vida spridd studie- och diskussionsbok som äntligen väcker den breda vänstern och arbetarrörelsens intresse för den centrala frågan om människans natur. Det är det Göran Greider vill, och hans skrift fyller verkligen det syftet. Den förtjänar att läsas av alla progressiva människor.

Hans Norebrink

PS Jag har läst och uppfattat boken som främst en diskussion om människans ambivalenta natur, där de goda sidorna har lyfts fram. Detta symboliserat av den gamla metaforen "Den själviska genen" och den nya "Den solidariska genen". En gen är förstås inte självisk då den saknar "själv", vilja och tanke. Men den "eftersträvar" överlevnad, vilket kan ske på två sätt; via en självisk konkurrerande individ som tänker på sin egen överlevnad, eller via en solidarisk grupp vars ingående individer genom samarbete överlever effektivare (via nepotistisk släktskapsaltruism eller reciprok ömsesidig altruism – se Bill Hamilton 1964 respektive Bob Trivers 1971 – altruism = osjälviskhet).