Chihiro Geuzebroek

Filmen Kakusei

Kakusei. The Fukushima End (2014). Regi & manuskript: Dion Tan. Producent: Namreta Kumar, Dion Tan. Dokumentär. Medverkande: Hikaru Abe, Akika Murakami, Ichiyo Ikezaki m.fl. Produktion: Blondion Productions (Japan). Färg, japansk tal, engelsk text. 45 min.

Hur ska du skydda dig eller motverka en fara du varken kan se, känna eller ta på? Men som påverkar ditt liv och påskyndar din död. Så sagt är det måhända ett filosofiskt extensiellt spörsmål men … för japaner av idag är det något reellt och konkret. Med kärnkraftskatastrofen i Fukushima 2011 utsattes 170 000 människor för risken av radioaktiv strålning och tvingades flytta.

Det är regissören Dion Tans debutfilm. Vi lär känna fem personer som berättar om dilemmat; hur ska jag leva vidare när tankarna om morgondagens svårigheter ständigt tränger sig på. Och detta i ett samhälle där information om kärnkraftskatastrofens konsekvenser är sparsam, för att inte säga obefintlig.

Ichiyo Ikezaki, moder till två barn, medger att hon inte kan påminna sig vad exakt hon tänkte när hon hörde om kärnkraftsolyckan. På frågan om vad som hände, kommer först tystnad. Sedan säger hon. “Informationen kom i stycken. Först sas det att centralen hade problem. Och då tänkte jag. Det är inte bra.” Tystnad. “Men informationen var så futtig och på TV använde dom inga stora ord. Dom sa inte att det var farligt. Nu talas det mycket lite på TV. Problemen med kärnenergin och med strålningen från radioaktiviteten försvinner allt mer. Vi har själva börjat glömma det.”

Undersökningar om de långvariga hälsoproblemen från Tjernobyl-katastrofen som människor har en viss kunskap om, och den regelrätta 'ingen fara' propagandan som regering och massmedia i Japan sprider, har lett människorna till ett stillatigande tvivel. Man har utsatts för två motstridiga informationsflöden och detta samtidigt, som det härskar tystnad om den nya kunskap som fåtts utifrån Fukushimakatastrofen.

TV fortsätter sitt 'business as usual' och vi får oss till livs ständiga reklamsnuttar där skådespelare låter sig väl smaka av närproducerat. Allt är i sin ordning. Detta trots att en undersökning gjord på födoämnen i östra Japan, så tidigt som ett år efter katastrofen, visade att 400 av dem innehöll en hälsofarlig dos cesium 137.

Så vart leder det japanska tillståndet människorna? Är det i enlighet med TV-snacket du ges i soffan eller i enlighet med en sakkunskap, som du dock endast får om du själv bildar dig och tar på dig mödan som krävs för att få tag på informationen? Vad vardagen efter Fukushimakatastrofen visar, vilket filmen Kakusei mycket klart tydliggör, är att det i Japan existerar ett utbrett ointresse, något regeringen och berörda institutioner både bidragit till och utnyttjar. Kortfattat sagt: det du inte ser det finns inte.

Kakusei visar oss också en annan verklighet. Den representeras av Akika Murakami. Han är docent i massmedia-analys och aktiv med att sprida kunskap om katastrofens verkningar. Han menar att Fukushima var värre än den omtalade Tjernobyl. Dessutom, säger han, har Japan en mycket större befolkningstäthet och att bara detta fordrar en storsatsning på förberedelse inför de hälsoproblem som komma skall. Han ser på sig själv av att ha ett moraliskt ansvar för att få människor att vakna till och bli medvetna. Människor ska inte få sjunka ner i osäkerhet och rädsla utan fås att inse det gemensamma behovet av en röst mot den rådande ansvarslösheten. “ ... att vara tyst vore det samma som att vandra vidare medan barnet drunknar”.

Regissör Tan har valt sin berättelse och sina bilder så att filmen inte inriktar sig på det personliga känslodramat men inte heller på de samhälleliga konsekvenserna av den förda politiken utan på hur det är nu. Vi ges bilder av vardagen, av gatulivet, av människorna på väg till jobbet, av vardagsgöromålen hemma. Detta normaltillstånd störs plötsligt av bjärta fakta. Bilder visas på hur 80 000 barn undersöks och hur resultatet är att nära på 40 % av dem fått en förstorad sköldkörtel. Det är med dylika bilder som filmen stör normaltillståndet och välbefinnandet. Dion Tans budskap är något helt annat än 'wellness'.

Det är medvetet som regissören låter oss se två böcker på docentens kontor. Det är Repression and Recovery och Revolutionary Memory, skrivna av Cary Nelson. (1) Nelson belägger i dem, att i dagens kultur vet vi inte längre vad vi har glömt. Detta faktum är både ett problem som en maning till att vakna. Kampen mot den osynliga faran är således inte enbart ett extensiellt filosofiskt spörsmål eller en fråga om folkhälsa utan den är i sin essens en politisk utmaning. Eller som modern som känner att hon inte längre förmår skydda sina egna barn mot den farliga strålningen sammanfattar det, “Ensam är du allena. Och då förändras inget. Men står var och en upp och samlas blir det 170 000 människor ...”

Kakusei. The Fukushima End, är en stillsam men enträgen uppmaning: vakna (kakusei). Den är mer än sevärd. Finns på YouTube.

https://www.youtube.com/watch?v=bYGzzF5NrDk

De Socialist nr 270. Dec.2014/jan.2015. (Amsterdam). Översättning och not Per-Erik Wentus.

(1) Cary Nelson. Repression and Recovery. Modern American Poetry and the Politics of Cultural Memory 1910-1945. Madison/WI.: University of Wisconsin Press, 1989. -349 sid. och Cary Nelson. Revolutionary Memory. Recovering the Poetry of the American Left. New York/N.Y.: Routledge, 2001. -270 sid.