Det kalla krigets efterskörd.
Även om det kalla kriget tog slut för flera år sen, är den politiska diskussionen om dess orsaker, vem som hade rätt och vem som vann, på intet sätt förbi.
Gert Pedersen. Med frygten som drivkraft - tanker om den kolde krig.
Köpenhamn: Aschehoug, 2001. -464 sid. Hft 329 Dkr.
Tvärtom har det brutit ut en ny strid. Den tog sin början i Frankrike 1997 efter att några tidigare kommunistiska intellektuella skrivit “Kommunismens svarta bok”, där de framställde fascismen och kommunismen som två sidor av samma brott.
Introduktion
Striden fick avläggare i många europeiska länder. I Danmark bildade tidigare borgerliga ministrar, ledarskribenter på högertidningar, några historiker och f.d. maoister en gemensam front. Förutom den traditionella högersynen på omvärlden, där Sovjetunionen ensidigt beskrivs som den diktatoriska agressorn och USA som den likaledes ensidigt frihetsälskande och fredsbevarande motpolen har offensiven bestått i att “avslöja” socialisters “fosterlandsförrädiska verksamhet” med hysteriska krav på att de skulle bekänna sina “synder”.
I svallvågen av artiklar och böcker som idag skönmålar kapitalismen finns dock en som behållit huvudet kallt. Det är den tidigare ordföranden för Socialistisk Folkeparti, Gert Pedersen. Hans bok ger en historisk och politisk redogörelse om det kalla kriget från det andra världskrigets slut 1945 till Berlinmurens fall 1989. Boken är ambitiöst grundlig fast lättläst. Den passar både som introduktion och uppslagsverk för dem som inte är så insatta i det kalla krigsspelet. Men den ger också ammunition mot missuppfattningar, lösryckta påståenden och godtyckliga tolkningar. Isynnerhet är den första delen en guldgruva där Petersen krossar myten om att kommunism och fascism skulle vara samma sak
Snävsynthet
Bokens titel sammanfattar det vad Pedersen hävdar; att man i båda kallakrigslägren led av paranoia om motpartens aggressiva avsikter. I Sovjetunionen fruktade man, isynnerhet under Stalintiden, ett västligt USA-styrt angrepp. I Väst såg man Sovjetledningen som revolutionär och som den evigt destabiliserande faktorn i världspolitiken.
Pedersen kryddar sina analyser med personliga berättelser. Han var ju partiordförande under lång tid och kände det politiska ledargarnityret. Här är ett exempel. “Då jag första gången var på lunch med den amerikanske ambassadören i Köpenhamn - det var i början på 1980-talet, han hette Loeb - frågade han mig på fullt allvar om jag inte som “tidigare kommunist” kunde bekräfta att männen i Kreml följde planen på världsrevolution, som den där Karl Marx hade utformat”. Det var denna ömsesidiga misstro som gjorde alla försök till avspänning och avrustning omöjlig skriver Pedersen och han går igenom alla mer eller mindre halvhjärtade försök och klargör varför de slog fel.
Gert Pedersens långa verksamhet i Socialistisk Folkeparti präglar hans bok. Han har som väntat med ett långt avsnitt om Lenins och Trotskijs “odemokratiska och felaktiga beslut i samband med den ryska revolutionen”. Det som enligt Petersen ger dem ett implicit ansvar för den stalinistiska diktaturens uppkomst och fortbestånd. Pedersen hävdar också, helt följdriktigt, att det är de ledande statsmännens trångsynthet som bestämmer historiens gång. Men även om man är oense med en sådan idealistisk historiesyn förändrar det inte faktumet att folk till vänster har mycket att hämta från hans bok.
Christian Holtet
Förkortad översättning Per-Erik Wentus. Tidigare publicerad i Socialistisk Information (Köpenhamn).