Götz Aly. Hitlers folkstat. Rån, raskrig och nationell socialism.
Götz Aly. Hitlers folkstat. Rån, raskrig och nationell socialism. Översättning Svenja Hums. Göteborg: Daidalos, 2009. -455 sid.
Götz Aly har sen 1990-talet intagit en betydande plats i historieskrivningen om Förintelsen. Hans arbeten har alltid varit originella och fulla av nyupptäckta fakta. De har uppfordrat oss att ta oss an problemen ur ovanliga och nya perspektiv och detta har lett till livliga debatter. Tyvärr har de inte rört sig om nya forskningsperspektiv utan de har ofta radikaliserats i extremståndpunkter, därför att Alys eget perspektiv i all sin ensidighet nödtvungetvis har lett till det. Denna Götz Alys senaste bok skiljer sig på intet vis från hans föregående verk. [1]
Enligt Aly har de historiker som behandlat nazisternas politik under krigsåren inte fattat deras grundläggande syn på ekonomin i samhället. Utifrån efterforskningar i tyska och andra arkiv i Europa försöker han underbygga sitt hävdande att det var nationalsocialismens ekonomi som ledde till krigen och Förintelsen. Hans insamlade material är beundransvärt i sin mängd och han framlägger sina resultat med en episk bravur. Men hans huvudtes att Hitlers krig och Förintelsen var en följd av de ekonomiska kalkylerna som ingick i uppbygget av en nationalsocialistisk välfärdsstat, övertygar inte. "Omsorgen om den tyska folkvälfärden" skriver han "utgjorde den egentliga drivkraften för politiken som kom att terrorisera, förslava och utrota" (sid. 320).
Socialpolitik istället för ideologi.
Aly går först igenom minnena av det första världskriget, som djupt hade traumatiserat tyskarna. De utarmades mycket kraftigt under kriget. Armén svällde på befolkningens bekostnad, när kejsarriket pantsatte dem i en enorm statsskuld. Och den brittiska sjöblokaden drev hundratusentals tyskar till hungersnöd. Efter att hemmafronten hade kollapsat blev det omöjligt att fortsätta kriget. Kejsarriket föll ihop och ersattes av Weimarrepubliken men också av inbördeskrig och inflation. Hitler ansåg att felen som gjordes 1914-18, och som han gnatade om, obetingat måste undvikas i framtiden.
I motsats till den förhärskande uppfattningen att Nazityskland var en kaotisk "polykrati" som reds av talrika konflikter mellan olika maktcentra ser Aly i Hitler en skicklig politiker som alltid intog rollen som den store samordnaren/medlaren. Han var en karismatisk ledare som tack vare sin socialpolitik kunde uppnå en massanslutning bland tyskarna. Välfärdspolitiken ingick i nationalsocialismens biologiserade världsåskådning om en hierarkisk rasuppfattning. Något som inte stod i motsatsställning till en inre "egalitär" syn på tyskarnas rasgemenskap. Rasismen riktade sig således utåt. För tyskarna själva - frånsett judarna, zigenarna och andra undermänniskor - rådde omsorgen om förbättrade levnadsomständigheter och en allmän av staten styrd välfärd.
Detta förklarar enligt Aly den massiva anslutningen som det civila samhället gav nazistregimen och dess politik fram till krigsslutet. Med andra ord nazifierades inte Tyskland ideologiskt, det erövrades med nazisternas socialpolitik. Hitler hade beslutet att inte låta krigskostnaderna falla på tyskarnas axlar. Krigen måste betala sig själva. Aly hävdar att två tredjedelar av de tyska krigskostnaderna finansierades av exproprieringarna och genom ariariseringspolitiken i de erövrade länderna. Hela 95 procent av den tyska befolkningen behövde inte betala ett penni i krigsskatter. Det stora flertalet av tyskarna hade enligt honom mellan 1939 och 1945 mera pengar till sitt förfogande än under åren innan.
Förintelsen sedd som plundring.
De flesta av Alys påståenden är oantastbara. Det tredje riket plundrade otvivelaktigt de erövrade länderna in på bara skinnet. Aly beskriver detta i alla facetter ibland med en bedrövande detaljrikedom — såsom exproprieringen [2] av ryska skinkor, franska viner och norska sillar samt tunnorna av smör, ägg, grädde, svinfläsk och marmelad som det tyska överkommandot i Norge genomdrev 1942. Många gånger försvinner intressant information i denna övermängd av siffror såsom de tusentals konvojer med möbler, som snotts från franska, belgiska och nederländska judar, som fraktades till Tyskland för att delas ut till utbombade tyska civilister.
I de ockuperade delarna av Sovjetunionen genomförde Wehrmacht en hungersnöd enbart till de egna soldaternas gagn. Herman Göring gjorde i sina officiella tal ingen hemlighet av "hungerpolitiken". Den som systematiskt skulle drabba de sovjetiska krigsfångarna, judarna och flertalet av den slaviska befolkningen. Aly skriver "... skulle tyskarnas livsmedelsstöld leda till en svältkatastrof som drabbade miljontals människor eller — i mer exakta siffror — till att mer än 21,2 miljoner personer förlorade möjligheten att tillgodose sitt grundläggande behov av mat. (sid 190).
Förintelsen ingår, säger Aly, i denna allmänna plundring av Europa. Han nämner som exempel Grekland där deportationen av judarna från Saloniki till Keos, Kreta och Rhodos helt klart hade ett ekonomiskt syfte, och med vilken landets ockupation kunde betalas, efter det italienska misslyckandet 1943. "Om man undersöker vart de deporterade och mördade judarnas tillgångar tog vägen blir svaret: merparten av deras smycken, klockor, guld och värdepapper, deras kläder, bohag, verkstads- och butiksinredningar hamnade efter en del bytesaffärer hos Rhodos egen lokalbefolkning — och varorna som hade lämnats i utbyte hamnade i de tyska soldaternas magar". (sid 285)
Aly kommer med sin bakgrundsbeskrivning fram till en ny värdering av Wehrmachts involvering i Förintelsen. Den inskränkte sig inte till ett deltagande i mordaktionerna och den förklaras inte heller av en anslutning till budorden i det nazistiska raskriget. Det fanns strukturella grunder för Wehrmachts handlande: den tyska armén deltog i Förintelsen då det gav Wehrmacht materiella tillgångar och befrämjade därmed kriget
Även den tyska civilbefolkningen behövde inte ansluta sig till nazistideologin. De kunde stödja en regim som skulle erövra Europa utan att det kostade dem något, men skulle ge dem lycka och välfärd (vilket den till en del gjorde). Aly avslutar sitt arbete med en omformulering av Max Horkheimers berömda aforism till ett "Den som inte vill prata om de positiva effekterna för miljontals vanliga tyskar bör inte heller uttala sig om nationalsocialismen och förintelsen" (sid. 335).
I en recension i Die Tageszeitung den 12 mars 2005 har Adam Tooze — vars bok om den ekonomiska politiken i det tredje riket ska komma ut nästa år [3] — utsatt Götz Alys teser för en kraftig kritik [4]. Hans beräkningar är felaktiga, eftersom han sätter de samlade resurserna som togs ur de erövrade länderna i motsats till endast de höjda krigsskatter som tyskarna måste betala. Ekonomihistorikern Toozes beräkningar visar att tre fjärde delar av krigskostnaderna togs ur den tyska ekonomin. Till största delen var det från försäkringssällskapen, affärs- och sparbankerna. Plundringen av de ockuperade länderna utgjorde en väsentlig del för krigets betalning — 25 procent av de totala krigsutgifterna — men de var inte avgörande för krigets utgång. Aly måste själv medge att det tyska näringslivet endast haft en blygsam nytta av Förintelsen. Nazisterna arieseringspolitik gav sammanlagt en bidrag på 5 procent till krigskassan räknat på hela krigstiden (sid. 291).
En stor utopi?
Det omfångsrika siffermaterial som Aly framlägger, har otvivelaktigt gett honom en djupare kunskap om nazisternas näringslivspolitik. Han befäster sålunda också analyserna som andra tyska historiker, bl.a. Martin Broszat [5] långt före honom lagt fram. De har naturligtvis även behandlat den nazistiska socialpolitiken. Det finns dessutom marxistiska ekonomer, idag mestadels bortglömda, såsom Charles Bettelheim [6] och Ernest Mandel [7]. Just Mandel benämnde det tyska samhället under nazismen som en blandning av slaveri och statlig välfärdspolitik. För dessa två element är naturligtvis inte oförenliga. Således judars och zigenares utplåning gick bra ihop med höjandet av det tyska folkets materiella villkor.
Men Götz Alys slutsats att det var socialpolitiken, som var drivkraften bakom de nazistiska anfallskrigen och att byggandet av koncentrationslägren var utslagsgivande för det tyska näringslivets rationalisering, kan han inte bevisa. Således Alys hävdande; att nazisterna efter att ha genomdrivit folkmorden och efter att med antikommunism och krav på livsutrymme — lebensraum — ha gått i klinsch med den 'judiskbolsjevistiska' Sovjetunionen, skulle ha omsatt sin socialpolitik så 'rationellt' som möjligt och i förbifarten profiterat på offren, förklarar inte den ekonomiska politiken vari Förintelsen ingick. Aly ger endast en aspekt av vad som skedde.
Det lyckas således inte för Götz Aly att lösa den grundläggande frågan om nazismen som fenomen som löper från hans arbetes början till dess slut. För han definierar nationalsocialismen, som en av 1900-talets stora "social- och nationalrevolutionära utopier" och tecknar samtidigt revolutionsledaren som en traditionell politiker (som bekymrar sig om att få väljarnas bevågenhet). Men om nu Adolf Hitler, Heindrich Himmler eller Joseph Goebbels vore klassiska opinionspolitiker, såsom Aly beskriver dem, då hade de ställt sig till omval vilket de inte gjorde. De hade inte heller startat ett så osäkert krig som att erövra Europa och de hade inte påbörjat utopin att rita om kontinentens etniska karta. De hade låtit sig nöjas med Österrikes och Sudetenlands inkorporering 1938, för då stod Hitler och Stortyskland på höjdpunkten av sin popularitet.
Arbetslösheten besegrades men det var via en accelererad militär upprustning och detta drev i sin tur till nya konflikter. För Hitler, Himmler och Goebbels var inga traditionella politiker. Nazisternas 'utopi' har beskrivits väl av historikern Ian Kershaw [8]. Den kunde endast uppnås till priset av en fortlöpande radikalisering, som inte kunde stoppas. Den utmynnade först i krig därefter i den systematiska plundringen av den europeiska kontinenten, i slavernas underkastelse och judarnas förintelse. Och den slutade med regimens undergång i ett våldsförhärligande.
Götz Alys undersökningar blottlägger inte nazismens hemlighet. Hans bok förklarar inte heller nazisternas världsåskådning, deras samhällsprojekt eller deras politik i sin helhet. Den ger ingen nyckel till att begripa Förintelsen. Vad det gör är att den bidrar till att förstå vad Hitler menade med sin folkgemenskap och varför regimen så länge kunde åtnjuta ett godkännande från tyskarna. Man behöver således inte godta Alys slutsatser för att uppskatta hans arbete. [9].
Enzo Traverso.
Sozialistische Zeitung (Köln) juni 2005. Översättning och noter Per-Erik Wentus.
[1] För den i grunden bejakande synen på boken i borgerliga tidningar se exempelvis. Kim Salomon. "Götz Aly ger nya perspektiv på Hitler" i: Svenska Dagbladet 20 (22) juli 2009 och Per Svensson "Hitlers folkstat ..." i: Sydsvenskan 24 juni 2009.
[2] Under krigsåren kom röveri, rån och stöld m.m. att även allmänt kallas just expropriering.
[3] Adam Tooze. The Wages of Destruction. The Making and Breaking of Nazi Economy. London: Penguin Books, [2006] 2007. -800 sid. För en genomgång se recensionen av Stefan Steinberg "Hitler's 'intelligent response' to the contradictions of global capitalism" 8 februari 2008 i: <www.wsws.org/...> [Tysklands produktionsförmåga och levnadsstandard var 30 procent under USA:s under mellankrigstiden. Orsaken låg i att Tyskland till skillnad från USA saknade naturtillgångar. Därav kravet på lebensraum dvs expansion och militär upprustning. Hitler och nazisterna drev denna politik fr.o.m. 20-talet i motsättning till de som ville samarbeta med USA. Efter börskraschen fick Hitler allt större trovärdighet hos de mäktiga i Tyskland. Den 20 februari 1933 gav det tyska näringslivet sitt fulla stöd till Hitler efter att det blivit klart att nazisterna skulle 1) avskaffa demokratin och införa diktatur 2) krossa den tyska vänstern 3) upplösa fackföreningarna. 1943 hade Tyskland 12 miljoner utländska tvångsarbetare. Livsmedelskrisen kom under kriget - det tyska jordbruket var mycket lågproduktivt - allt mer i förgrunden bl.a. pga behovet av att med högre matransoner kunna öka produktiviteten bland tvångsarbetarna. Det är nu judarna elimineras. Men enligt den s.k. Backeplanen skulle i framtiden upp till 30 miljoner människor i öst elimineras.]
[4] Adam Tooze "Einfach verkalkuliert" i: Die Tageszeitung (Berlin) 12.03.2005. <www.taz.de/index.php?id=archivseite&dig=2005/03/12/a0289> Se även Adam Toozes recension "A new look at Nazi plunder" av Götz Alys bok i: The Daily Telegraph 9 augusti 2007. <www.arlindo-correia.com/hitlers_volksstaat_1.html>
[5] Om Martin Broszat (1926-89) se <http://en.wikipedia.org/wiki/Martin_Broszat> Av hans många böcker kan nämnas German national socialism 1919-1945. Översättning Kurt Rosenbaum & Inge Pauli Boehm. Santa Barbara/CA.: Clio Press. 1966. -154 sid., The Hitler state. The foundation and development of the internal structure of the Third Reich. Översättning John W. Hiden. London: Longman: 1981. -378 sid. och Hitler and the collaps of Weimar Germany. Översättning V. R. Berghahn. Leamington Spa: Berg, 1987. -157 sid. Se även Martin Broszat m.fl. Von Stalingrad zur Währungsreform. Zur Sozialgeschichte des Umbruchs in Deutschland. München: Oldenbourg, 1988. -767 sid.
[6] Charles Bettelheim. L'economie allemande sous le nazisme. Un aspect de la decadence du capitalism. Vol 1-2. Paris: Maspero, [1946] 1979. -157 & 189 sid. Den finns även på tyska som Die deutschen Wirtschaft unter dem Nationalsozialismus. Översättning Jörg Hofiran & Suzanne Wieczorek. München: Trikont Verlag, 1974. -333 sid.
[7] Ernest Mandel. Andra världskriget. Vad det egentligen handlade om. Med tillägg av De materiella, sociala och ideologiska förutsättningarna för nazismens folkmord. Översättning Göran Källqvist. Stockholm: Bokförlaget Röda Rummet, 2005. -292 sid.
[8] Ian Kershaw. Hitler. En biografi. Översättning Katalin Földesi och Stefan Lindgren. Stockholm: Bonniers, 2008. -992 sid.
[9] För ett av Enzo Traversos verk om hur Förintelsen har tolkats se hans Auschwitz, Marx och nittonhundratalet. Översättning Per-Olof Mattsson. Stockholm: Bokförlaget Röda Rummet, 2006. -193 sid.