Public Enemies — en film om bankrånaren som småföretagare.
Public Enemies (2009). Regi: Michael Mann. Manuskript: Ronan Bennett, Ann Biderman, Michael Mann. Producent: Michael Mann, Kevin Misher. I rollerna: Johnny Depp (gangstern John Dillinger), Christian Bale (FBI-agenten Melvin Purvis), Marion Cotillard (Dillingers flickvän Billie Frechette), Billy Crudup (FBI-chefen J. Edgar Hoover) m.fl. Produktion: Forward Pass & Misher Films. (USA). Färg, engelskt tal, svensk text, 143 min.
Crips - namnet på de beryktade gängen i Los Angeles - ska vara en förvanskning av cripples dvs krymplingar. För när gängen uppstår på sjuttiotalet använder de spatserkäppar, liksom gangstrarna gör i filmerna då. John Dillingers eleganta sätt att svänga sig över bankdisken är ett härmande av trettiotalets 'King of Hollywood' Clark Gable. Våra filmer speglar förstås verkligheten, men också tvärtom.
I filmen Public Enemies är bankrånaren Dillinger med rätta en stjärna. Han blir också under sin korta levnad en folkhjälte på riktigt. För han gör vad många i USA drömmer om att göra under 1930-talets svåra år. När han rånar banker tar han aldrig några pengar från människorna, som råkar befinna sig i banken. ”Vi rånar banker” säger Dillinger. Och han och hans gäng får den strålglans de önskar.
Bryan Burrough, som skrev boken [1] som filmen till stor del är baserad på, säger att Public Enemies är verklighetstrogen. I en intervju kallar han Dillinger en gentlemannatjuv, som undviker att skada sina medmänniskor. Men naturligtvis bara för att det är god PR. Och då Dillinger senare tvingas att samarbeta med andra kriminella, som inte har hans hederskodex, då vet filmpubliken att det är en tidsfråga innan vår (anti) hjälte slänger benen för sista gången.
1930-talets krisår är tiden, inte bara när president Franklin Roosevelt - för att rädda kapitalismen - driver igenom offentliga investeringar med sitt New Deal program, utan också tillfället då han centraliserar den politiska makten. Ett av hans medel är inrättandet av FBI. Det är en polis som har myndighet över hela USA, till skillnad från polisen ditintills som bara kunde verka inom varje delstat. Myndigheterna är tvungna svara på den allt bättre organiserade och riksomfattande kriminaliteten. Den nya FBI-chefen John Edgar Hoover vet vad som krävs för att skydda privategendomen i denna nya tid. Han säger till sina FBI-agenter med hänvisning till fascistledaren Mussolini att ”som dom säger i Italien, skippa silkesvantarna”.
FBI-agenten Melvin Purvis försöker att genomföra sitt arbete så samvetsgrant han bara kan. Han är inte enbart den som jagar Dillinger utan han är även hans motsats. Väluppfostrad och till sin natur en schysst person, har han svårt att acceptera Hoovers och en del av hans agenters råa metoder. Att skildra Purvis så, får naturligtvis avsedd verkan. Den förhindrar att filmen blir en simpel konfrontation mellan drömhjälten Dillinger och en omänsklig maktapparat. Inte för att det skulle råda något tvivel om vem som har vår sympati. För när fattigdomen och lagen trampar två älskande — Dillinger och hans käresta Billie — då väljer vi naturligtvis de två missgynnade.
Förutom Dillinger som folkhjälte, spelar motivet om den fredlöse som en utdöende art, en central roll i filmen. De egentliga motståndarna till Hoover är således de landsomfattande brottssyndikaten, inte de fria entrepenörerna bankrånarna. Dillinger är även för brottssyndikaten en irriterande rest från gårdagen. Med sina spektakulära banköverfall drar han mediauppmärksamheten till sig och sätter därmed också det kriminella storföretagandet under lupp. Brottssyndikaten kan alltid betala polisen för att titta åt annat håll, men med en Dillinger i farten blir det svårare. Hans slut är således lika mycket ett resultat av FBI:s nya metoder som att han förråds av maffiabossarna som inte vill ha en otidsenlig figur i hasorna.
Regissören Mann tar ibland lättvindligt på en del historiska fakta och av och till är filmen lite väl långtråkigt sentimental. Men berättelsen är ändå trovärdig, vilket förstärks av de mycket realistiska miljöerna. Filmandet sker ofta med kamerorna mitt i händelsernas centrum. Vi befinner oss på 'riktigt' i den förra stora ekonomiska krisens mitt.
Alex de Jong.
Grenzeloos (Amsterdam) nr. 103 augusti/september 2009. Översättning Per-Erik Wentus.
[1] Bryan Burrough. Public enemies. America's greatest crime wave and the birth of the FBI 1933-34. New York: Penguin Press, 2004. -592 sid.