Ungsocialisterna hos SÄPO

Under 90-talets sista år framkom en rad skandaler där det uppdagats att folk nekats anställning pga uppenbart grundlös registrering hos SÄPO.

Under 90-talets sista år framkom en rad skandaler där det uppdagats att folk nekats anställning pga uppenbart grundlös registrering hos SÄPO. Mest känt är nog fallet om snickaren och före detta SKP:aren Torsten Leander som sparkats från sitt jobb på Marinmuséet i slutet av 70-talet, och nästan 20 år senare fick ett stort skadestånd av staten. Statsmakten blev, efter tryck från media och samhället, tvungen att tillsätta en utredning om i vilken omfattning åsiktsregistrering bedrivits och hur den gått till. Sossarna, som i alla tider ägnat stor kraft och energi på att i samarbete med SÄPO genom djupt odemokratiska och olagliga metoder bekämpa den svenska vänstern var givetvis inte helt glada åt denna granskning. Inte heller SÄPO ville av naturliga skäl ha utredningen tillstånd.

I december 2002 var utredningen (SOU 2002:87-95) - kraftigt försenad - äntligen klar. Det är en omfattande utredning på tusentals sidor som gjorts av ett brett forskarlag. Olika forskare har skrivit olika delar, och en Sanningskommission har svarat för sammanställningen. Alla utredningens delar finns samlade på http://justitie.regeringen.se/propositionermm/sou/ Där finns utredningar om hur SÄPO registrerade privatpersoner, fredsrörelsen, FNL-grupper, Palestinagrupper, värnpliktsvägrare med mera. I den del som heter "Hotet från vänster" finns ett längre kapitel om trotskistiska organisationer, och där upptar SP den helt klart största delen av intresset från SÄPO:s sida. I ett underkapitel till kapitlet om SP, "Stödgrupper och utbrytare" finns också en liten text om Ungsocialisterna. I sin helhet heter det:

"4.6.1 Ungsocialisterna I slutet av 1970-talet inledde KAF, lite trevande, en ungdomsverksamhet som inledningsvis bedrevs under arbetsnamnet Kommunistiska Elevföreningen. Vid en rikskonferens i Stockholm 1980 fastställdes dock namnet Ungsocialisterna (US). Rejäl stadga fick dock föreningen först 1982 då program och valplattform antogs. Anslutning till Fjärde Internationalen beslutades också vid detta tillfälle. Som organ för US fungerade tidskriften Motstånd. Mot slutet av 1980-talet kom US att i viss utsträckning orientera sig i riktning mot den frihetliga socialismen med direkt aktion som handlingsmönster. Detta kunde ta sig uttryck i samverkan med grupper inom de anarkistiskt orienterade s.k. autonoma nätverken och medverkan i t.ex. husockupationer. Ungsocialisterna upprätthöll en oberoende ställning gentemot SP som i ett internt informationsbrev 7/92 betecknades som ett "närstående parti" samtidigt som det konstaterades att "vi är inte deras ungdomsförbund". Säkerhetspolisen har i huvudsak följt Ungsocialisterna genom öppet material, t. ex. Internationalen. Vid mitten av 1990-talet avlyssnades dock en medlem i Ungsocialisterna en kortare tid. Bakgrunden var att den avlyssnade stod i kontakt med en annan medlem i Ungsocialisterna som satt häktad för vapenstölder ur militära förråd och för att i samband med flykt ha angripit polisen med automatgevär och handgranater varvid två poliser skadades. Misstankarna mot den avlyssnade gällde olovlig kårverksamhet och syftade till att utreda om kontakterna och den brottsliga verksamheten var av politisk natur. Avlyssningen visade dock att kontakterna enbart avsåg politiska frågor och att den brottsliga verksamheten inte hade något samband med den för vapenstölderna misstänktes arbete inom Ungsocialisterna. Vissa uppgifter av överskottskaraktär rörande Ungsocialisterna tillvaratogs dock av säkerhetspolisen. Den senaste handlingen som tillfogats US-akten är ett tidningsklipp från 1996. År 1997 reorganiserades ungdomsförbundet och Ungsocialisterna beskrivs på den egna webbsidan som en "ungdomsgrupp inom Socialistiska Partiet"."

Vidare står:

"I november 1994 framhöll säkerhetspolisen att partiprogrammet visserligen inte innehöll något om våld men att "verksamhetsformer, arbetsmetoder, internationella kontakter mm" måste vägas in. Att SP aldrig, såvitt känt är, har arbetat med olagliga metoder vägdes dock inte in. I maj 1995 delgav SÄPO Justitiedepartementet de bedömningar som ansågs kunna göras beträffande SP. Även om hotbilden knappast ansågs vara överhängande var SÄPO vid denna tid inte villigt att medverka till att SP avfördes från den hemliga organisationsförteckningen. Förutom uppgifterna från november 1994 anfördes att ungdomsförbundet Ungsocialisterna (US) samarbetade med AFA och med Arbetarförbundet Offensiv och dess ungdomsorganisation Elevkampanjen. Ytterligare en faktor som oroade SÄPO var att en medlem i US tidigare under året gripits efter att ha utfört flera inbrott mot militära objekt samt i samband med ett flyktförsök riktat automateld och kastat handgranater mot polisen."

Ett par saker bör sägas om detta. Det första är det bisarra faktum att US och US medlemmar varit klassade som säkerhetsrisker hos SÄPO. Detta är knappast överraskande, men likafullt vidrigt. Vi som varit aktiva i denna övervakade vänster, genom vårt medlemskap i Ungsocialisterna - och därmed i lång tid bevakats av säkerhetspolisen - kan först bara konstatera att vår kritik av den svenska maktelitens djupt odemokratiska karaktär varit riktig. Till skillnad makthavarna inom socialdemokratin, borgerligheten och polis- och rättsväsendet har vi bedrivit vår verksamhet lagligt. Vi har inte på STASI-vis övervakat och förföljt våra motståndare för deras åsikter, infiltrerat och spionerat på deras interna verksamhet, inte registrerat dem, deras familjer och vänner. Men på oss upprättades listor och arkiv, SÄPO saboterade våra försök att få jobb, avlyssnade faktiskt våra telefoner och - vilket rapporten i sin helhet visar - planerade att massgripa oss. Att fortsätta kampen för att stoppa registrering och verkligen kräva att vi ska få se våra egna mappar är fortsatt en viktig uppgift.

Detta, att vi själva ska kunna få ta del av SÄPO:s smutsiga hantverk ägnat vår skada, är viktigt inte minst sedan det är svårt att veta vad i arkiven som hamnat i rapporten. Två faktorer hindrar fortfarande den informationen att komma ut. För det första vet vi inte huruvida allt material verkligen visats för forskarna. Det kan mycket väl tänkas att SÄPO inte velat visa allt för en utomstående kommission, och därför kunnat fixa om i registren. För det andra vet vi inte vad forskaren valt att ta med i sin rapportering. Från annat håll (exempelvis Jan Myrdal) har det riktats kritik mot just detta - att de statligt tillsatta forskarna velat förmedla statens bild av hur verksamheten gått till.

En annan sak rör själva rapporteringen om Ungsocialisterna. Det första intrycket av rapporten är att det faktiskt inte är särskilt mycket utrymme som ägnats US - något som i så fall borde speglat av sig i arkiven. Detsamma gäller även anarkiströrelsen, som av volymen i rapporten att dömma varit klart mindre "samhällsfarlig" än trotskisterna. Helt klart, utifrån notförteckningen, är att man läst både våra externa organ (Motstånd) och interna (Info eller US-bulletin). För att få tillgång till de senare krävs att man är medlem, vilket betyder att det någon antagligen löst medlemsskap för SÄPO:s räkning.

Nyare medlemmar kanske inte känner till historien om vapenstölden som rapporten ger stort utrymme. Vi skall i efterhand vara tacksamma för att inte pressen nappade på denna historia i större utsträckning än vad som skedde. Att "vänsterextrema" grupper beväpnar sig torde ha hög potential som story i åtmistone kvällspressen. Nu var det emellertid precis så som det står i rapporten - vapenstölden var genomförd av en före detta medlem i syfte att skaffa pengar, och hade inget med US att göra. Men att denna telefonavlyssning tas upp i rapporten kan tyda på att annan telefonavlyssning - trots misstanke om motsatsen - inte förekommit. Vidare är det också tydligt att vapenstölden använts av SÄPO som argument för att fortsätta bevaka SP och US så länge som möjligt.

Intressant är också vad som inte nämns i rapporten. Inför det internationella sommarlägret i Småland 1993 (med ca 800 deltagare från hela Europa) stod nog US på höjden av politiskt inflytande i Sverige, och hade ett brett kontaktnät med andra vänsterorganisationer i Sverige. Detta nämns inte alls - däremot så har SP:s små "familjevänliga" sommarläger bevakats noggrannt vid flera tillfällen. Antingen har SÄPO undanhållit forskarna information av sin verksamhet i samband med lägret, eller också har forkarna struntat i att ta upp det i rapporten - men förhoppningsivs har SÄPO haft så dålig koll att de helt enkelt inte gjort något.

Den allvarligaste registreringen har garanterat drabbat de Ungsocialister som varit dubbelorganiserade i SP. Medlemskap i SP, eller deltagande för partiet vid valen, verkar automatiskt lett till någon form av registrering som samhällsfarligt element. US, och US kontakter, verkar framför allt ha varit ett påtrycksmedel för SÄPO för att legitimera sin bevakning av SP.

Avslutningsvis vill jag verkligen rekommendera att läsa rapporten - detta av två skäl. För det första har forskarna ansträngt sig för att göra en begriplig och lättillgänglig historik över den svenska vänstern och deras olika organisationer. Detta är ingen lätt uppgift, med tanke på den snårskog av aktörer och organisationer som existerat under efterkrigstiden. Denna historik är i flera stycken unik (inte minst i det avseende att hela vänstern finns med!), och grundar sig på nya intervjuer och nytt källmaterial. Förhoppningsvis kan dessa delar, efter att SÄPO-dravlet eliminerats från framställningen, syntetiseras till en mycket god översikt av den svenska vänsterns historia under efterkrigstiden. För det andra är rapporten välskriven, och bitvis fantastiskt rolig. Den forskare som författat delen om "Hoten från vänstern" har gjort det med en viss ironisk distans till SÄPO:s tramsande. Ett extra roligt avsnitt är det om den bisarra sekten EAP:s (Europeiska Arbetarpartiets) historik och SÄPO:s konfunderade analys av organisationen. Jag skrattade så att tårarna rann.