Staten registrerade 100 000 ”inre fiender”

• Över 100 000 personer fanns i registren på 70-talet.
• Telefonavlyssning kunde pågå i 10 år mot utpekade personer.
• Hundratals personer skulle gripas ”vid politisk oro” i landet.
• Detta pågår fortfarande. I rapporten hänvisas t ex till Säpobevakning av två möten i Umeå år 2001.
• Det finns en lång historia av avslöjanden av statens spioneri, särskilt i början på 70-talet. På värnpliktsriksdagen 1972 fanns Säpoagenter som förde register över deltagarnas politiska hemvist. Året efter avslöjades den hemliga spionorganisationen IB. 1975 avslöjades det att socialdemokraterna och Säpo tillsammans tillsatt ”sjukhusspionen” Jan Lindqvist för att spionera på sjukvårdspersonal.

Tvättad byk?

Denna kommission var tillsatt för att försöka tvätta spionbyken, efter modell från en norsk utredning för några år sedan. Men kommissionen har inte haft tillgång till allt material och har själv valt att även ta hänsyn till ”behovet av skydd för uppgifter om säkerhetstjänstens verksamhet”. Det betyder att mycket återstår att avslöja, även om utredningen ger en mycket bra och övertygande bild av Säpos, IB:s och den militära underrättelsetjänstens politiska registrering.

Politikerna vill att sanningskommissionen ska vara en slutpunkt och ge sken av att registreringen är något som hör till historien. Utredningens eget innehåll bevisar dock att spioneriet alltid fortsätter, oavsett politikernas löften.

Det mesta av denna registrering är olaglig, men pågår ändå. 1974 infördes förbud mot åsiktsregistrering i allmänt register. I personuppgiftslagen från 1998 finns restriktiva regler för registrering på data.

SKP

Det mesta av registreringen handlar om Sveriges kommunistiska parti, SKP, som 1967 bytte namn till VPK. Dess band till Sovjetunionen drev statsmakten till att registrera potentiella ”femtekolonnare” (förrädare) bland kommunisterna. Detta gynnade socialdemokraterna politiskt eftersom s-partiet utmanades av kommunisterna i fackföreningarna.

Även arbetsgivarna drev på för registrering av arbetarkämpar. Under slutet av 60-talet och hela 70-talet låg fokus på den nya revolutionära vänstern. Främst på maoister och stalinister i det nya SKP (namnet antogs 1973) och KPML(r) (tidigare KFML (r)). Även de första trotskisterna i RMF, KAF och senare socialistiska partiet bevakades. Först 1998 avfördes KPML(r) och SP officiellt från förteckningen över organisationer som Säpo ska ägna ”särskild uppmärksamhet”.

Offensiv, som 1997 blev Rättvisepartiet Socialisterna, har uppmärksammats av Säpo allt mer under 1990-talet, framför allt i samband med demonstrationer (se krönika till vänster).

Kommissionen riktar särskild kritik mot den hemliga telefonavlyssningen. Denna beslutas sällan formellt och kan pågå under mycket lång tid. Till exempel avlyssnades KPML(r):s samtliga partitelefoner och dess ordförande Frank Baudes telefon i hemmet under sju år. ”Övervakningen ’hängdes upp’ på en viss person för att så långt som möjligt kunna kartlägga den miljö inom vilken han eller hon var verksam och som man uppfattade som ett hot mot rikets säkerhet. (...) På detta sätt kom genom åren tusentals personer att beröras av telefonavlyssning...”, skriver kommissionen.

Inga brott

Inga brott framkom ur denna avlyssning. ”Det är påfallande att domstolarna i många fall låtit telefonavlyssningen pågå under mycket lång tid utan att det framkommit något som kunnat läggas till grund för ett åtal eller ens inneburit att misstankarna stärkts.” Fram till 1975 var det lagligt för säpo att använda buggning för att lyssna av möten, t ex SKP:s partistyrelsemöten.

Staten talade med dubbla tungor, särskilt politikerna. Officiellt fick personer bara registreras vid brottsmisstanke eller fara för rikets säkerhet – men hemliga föreskrifter ”angav regeringen vilka organisationer som avsågs och som säkerhetspolisen därför skulle ägna särskilt uppmärksamhet”. Kommissionen kritiserar både rikspolisstyrelsen och regeringens föreskrifter. De var ”utformade på ett alltför generellt och oklart sätt”, vilket gav Säpo fria händer. Medlemskap och deltagande på möten räckte för att bli registrerad.

Kommissionen konstaterar också att det fanns ”specialregister över bl a personer engagerade i extremistiska rörelser. (...) I många fall noterades i dessa sammanhang uppgifter som klart stred mot förbudet mot åsiktsregistrering.” 1997 utfärdades nya föreskrifter som sade att anteckningarna inte fick innehålla enbart uppgifter om personers politiska åskådning.

”Flera tusen personer” har genom registreringen ”gått miste om arbeten och uppdrag”, skriver kommissionen. I några av de de mest kända fallen har de drabbade flera årtionden senare vunnit skadestånd av staten efter segslitna domstolsprocesser.

Den militära underrättelsetjänsten har egna register från åren 1955-70 på mikrofilm. Dessa skulle ha förstörts år 1970, men sägs nu ha ”återfunnits”. På motsvarande sätt sägs att militärens datategister från 90-talet idag vara förstörda.

Vem styrde IB?

IB, som avslöjades av Jan Guillou och Peter Bratt i FIB-Kulturfront 1973, skickade även in spioner i vänsterns organisationer. Bland annat bombhotade IB-agenten Gunnar Ekberg, som låtsades vara en Palestinaktivist, två flygplan från Mellanöstern. IB ombildades efter avslöjanden till först SSI och senare KSI, som finns även idag. Båda dessa har enligt kommissionen meddelanden som rapporterat ”om förhållanden av inrikes natur”.

Kommissionen visar indirekt varför ingen ska tro att Säpo och de andra numera upphört med registreringen. Man hänvisar till att det inom Säpo ”vuxit fram en praxis, som innebar att beslut i särskilt känsliga, tveksamma eller kontroversiella frågor fattades utan att beslutet dokumenterades”.

Säpo och de andra spionorganisationerna har en minst sagt förvriden bild av världen. Även kommissionen influeras av denna syn, och påstår t ex att vänstergrupperna låg bakom de många vilda strejkerna i Sverige 1969-72. Sanningen är att inga politiska grupper i världen kan orsaka stora arbetarstrejker om det inte finns objektiva och subjektiva förutsättningar.

Säpo och verkligheten

Inte ens den mest övervakande och repressiva statsapparat kan hålla tillbaka masskampen, vilket om och om igen visats genom historien. Den ryske tsaren hade agenter t o m inom bolsjevikernas ledning, men kunde inte förhindra revolutionen 1917.

Registreringen måste förstås likväl bekämpas, eftersom den innebär ett hot och en kränkning mot alla berörda. Den visar att staten inte litar till sina argument, utan förbereder våldsanvändning.

Så sent som i maj 2001 fick den dåvarande justitieministern Laila Freivalds information från Säkerhetstjänstkommissionen om att det finns ”risk att säpo än idag registrerar människor enbart på grund av deras politiska åsikt” , rapporterade Svenska Dagbladet den 19 december. I samma tidning rapporteras om att staten hade listor över hundratals personer som skulle gripas vid politisk oro i landet. Statens övervakning måste bekämpas och avskaffas, vilket är en avgörande del i kampen för ett socialistiskt samhälle.

Per-Åke Westerlund