Skriv ut

Otto van der Haar & Alex de Jong

Boken “Ulrike Meinhof – en biografi”

Ulrike Meinhof (1934-1976), begåvades 2007 med ännu en biografi. Och författarinnan, den f.d. Gröna riksdagsledamoten Jutta Ditfurth, fick resa kors och tvärs genom Tyskland för att kunna delta på alla de föreläsningar och diskussionsfora som boken föranledde. Massmedia täckte bokutgivningen mer än väl. Meinhof är terroristen par exellence i Tyskland.

Jutta Ditfurth. Ulrike Meinhof. En biografi. Översättning Ann-Sofi Ljung-Svensson och Per Svensson. Stockholm: Bonnier, 2008. -479 s.

Ditfurth skildrar utförligt Ulrike Meinhofs ungdomsår. Det är om hennes diskussioner över konst och litteratur, hennes kärlek till såväl män som kvinnor, hennes laddade giftemål med Klaus Rainer Röhl och födelsen av deras tvillingdöttrar.

Terroristen för en bättre värld.

Samtidigt får vi en beskrivning av hennes turbulenta politiska levnad som blev allt radikalare. Mellan 1955 och 1970 hann hon vara student, kärnvapenmotståndare, filmare, medlem i det förbjudna Tysklands kommunistiska parti, radio- och tevejournalist, utomparlamentariker och en lika firad som hatad medarbetare av den avantgardiska tidskriften Konkret i Hamburg, där också Röhl arbetade.

1970 startade Meinhof tillsammans med Andreas Baader, Gudrun Ennslin och Jan-Carl Raspe Röda Arméfraktionen (RAF). Man ställde sig målsättningen, att inifrån som en underjordisk stadsgerilla – i de latinamerikanskas efterföljd – bekämpa den västerländska imperialismen. Meinhof deltog tillsammans med ett 20-tal andra ungdomar i en kortvarig gerillautbildning under palestinsk ledning i Jordanien. Tillbaka i Västtyskland genomförde hon och andra RAF-medlemmar en rad bilstölder, bedrägerier bankrån, och bombningar såsom den mot det beryktade mediaimperiet Axel Springer och mot ett amerikanskt militärkvarter. Meinhof fångades in 1972 och sattes i fängelset Ossendorf i Köln där hon tidvis torterades som varande “terrorist”. 1974 flyttades hon över till Stammheimfängelset i Stuttgart där också rättegången mot henne och andra RAF-ledande hölls. Domaren avvisade rakt av alla politiska grunder till de utförda dåden. Då Meinhof dog den 9 maj 1976 vägde hon endast 45 kilo. Under sina fyra år i fängelset hade hon fått se sina två döttrar endast en gång. Något som tog henne hårt. Men var det ett självmord eller hade ett mord begåtts? Ditfurth redogör inte för något annat än att hon återger de två varandra motstående förklarningarna som finns.

Förtjänsten med Jutta Ditfurths sympatiserande biografi är att hon, även om hon ingalunda är okritisk, inte avfärdar Meinhof och hennes drabanter som kriminella typer eller psykopater. Vad föranledde då Meinhof att välja den väpnade kampen, väl medveten om de “avskyvärda konsekvenser” som civila oförskyllt skulle få lida? Ditfurth lägger en stor del av förklarningen till att Meinhof hade förlorat allt förtroende för den västtyska statens grundval som, varande “frihetlig” och “demokratisk”.

Nazismen och den västtyska staten.

Den främsta orsaken härtill var avnazifieringen eller snarare avsaknaden av en sådan. Då kommunistpartiet förbjöds 1956 var det sen länge klart att avnazifieringen i Västtyskland skulle förbli mycket ytlig. Redan några år efter krigsslutet 1945 började man utfärda amnesti för allt fler nazister, inklusive grova krigsförbrytare. De rättegångar som, under påverkan av processen mot Adolf Eichman i Jerusalem 1961, igångsattes utmynnade ofta i lätta eller inga straff. Att så många nazister på nytt återfanns på höga poster, såsom inom fösvarsmakten, undervisningsväsendet men också inom rättsväsendet för att inte tala om det privata näringslivet, gick oförmärkt förbi. Folk i gemen var inte intresserade av vad som skedde, de ville ha ett slut på allt som påminde om kriget. “Ett folk som kunnat åstadkomma sådana ekonomiska prestationer har rätt att slippa höra talas om Auschwitz” förklarade ledaren för de sydtyska kristdemokraterna Franz Josef Strauss 1969.

Den nya vänstern försökte på 1960-talet att bryta upp denna tystnadspakt. Man tog “Aldrig mer fascism” som en av sina huvudparoller. Den tyska överhetens vägran att bryta med det nazistiska förflutna blev för Meinhof och hennes själsfränder det främsta skälet till att grunda RAF. De såg, inte bara i de västtyska myndigheternas aggressiva beteenden mot vänstern – 1967 hade en civilklädd polis skjutit studenten Benno Ohnesorg till döds under en demonstration – utan också i den tyska socialdemokratins aktiva stöd för den amerikanska krigföringen i Vietnam, tydliga tecken på en uppkommande fascism. I USA hade de Svarta pantrarna utsatts för regelrätta förföljelser från sin grundning 1966. De svartas medborgarrättskämpe Martin Luther Kings och den demokratiske justitieministern Robert Kennedys mord 1968 och hotet om dödsstraff för antikrigsaktivisten Angela Davis ökade farhågan. Likaså att den välkände vänsterledaren Rudi Dutschke, som Ulrike Meinhof kände mycket gott, sköts ner 1968 som ett “kommunistsvin”. På ett möte inte långt därefter förklarade Gudrun Ennslin att vänstern inte ska rädas att själv ta till vapen. Ditfurth skriver att Ulrike Meinhof menade att hon inte skulle låta sig “mejas ner”. Ett nytt förintelsekrig skulle inte än en gång få påbörjas från tysk botten.

Exemplet Ulrike Meinhof är inte färdigbehandlat.

Ditfurths skildring är faktaintensiv och har ett minimum av psykologiska spekulationer. Styrkan i hennes biografi är att hon placerar in Ulrike Meinhof i tid och rum. Det finns ett reellt existerande internationellt sammanhang som gör boken läsvärd. Detta till skillnad från de flesta som behandlat RAF och Ulrike Meinhof och velat glömma Vietnamkrigets betydelse eller bagatellisera det.

En fråga som dock dyker upp vid läsningen av biografin är i vilken mån som Meinhofs radikaliseringsprocess förstärktes av Mao Ze-dongs kulturrevolution i slutet på 1960-talet i Kina. Jutta Ditfurth noterar att Meinhof läste Mao och beundrade honom men hon drar inga slutsatser av det. Visserligen var Meinhof ingalunda den enda inom den västtyska nyvänstern som hade politiska illusioner om Mao. Sålunda såg den briljanta publicisten Sebastian Haffner – han sympatiserade en tid med Meinhof – i den kinesiska kulturrevolutionen en “mänsklighetens historiska förnyelse”. Även Rudi Dutschke var under inflytande av kulturrevolutionen.

Nu visade det ju sig, vilket en del inom vänstern hävdade redan då, att kulturrevolutionen handlade om en ren och skär maktkamp inom det kinesiska kommunistpartiet. Och en maktkamp i ett stalinistiskt, dvs ett odemokratiskt och ensamhärskande, parti innebar alltid det vad som skedde, att oskyldiga människor terroriserades, fråntogs sina ägodelar och lynchades i masskala. Mäktade Ulrike Meinhof att beteckna detta som en “mänsklighetens förnyelse” – eller? Således hade Jutta Ditfurth ställt sina frågor även utifrån dessa fakta, då hade hon åstadkommit en än förträffligare biografi än den hon nu har presterat.

Grenzeloos (Amsterdam) nr. 97 (juni/juli 2008) & nr. 110 (jan./feb. 2011). Redigerad översättning. Per-Erik Wentus.