Clara Zetkin var en av ledarna för den internationella socialistiska kvinnorörelsen före första världskriget. Efter kriget blev hon en av ledarna för den kommunistiska rörelsens kvinnoarbete. Samtidigt som hon är en av arbetarrörelsens mest namnkunniga gestalter, är paradoxalt nog hennes verkliga åsikter och insatser mindre kända.
Clara Zetkin växte upp som dotter till en folkskollärare och utbildade sig till lärarinna. Redan i unga år kom hon i kontakt med den socialistiska rörelsen. 1883 gifte hon sig med Ossip Zetkin, en tysk socialist som då befann sig i exil i Paris sedan det socialdemokratiska partiet (SPD) i Tyskland förbjudits. Under de sex år de fick tillsammans fick Clara och Ossip två söner. I januari 1889 dog Ossip som drabbats av tuberkulos och gradvis blivit allt sjukare. Året efter kunde Clara återvända till Tyskland sedan det uppenbart verkningslösa förbudet mot SPD upphävts. Som änka var Clara tvungen att ensam försörja och uppfostra sina båda söner, samtidigt som hon kom att spela en alltmer framträdande roll i det socialdemokratiska partiets kvinnoarbete.
Som ledande taleskvinna för de socialistiska kvinnorna valdes Zetkin 1895 in i partiets ledning. Under drygt ett kvartssekel kom fjortondagarstidningen Die Gleichheit (Jämlikheten) att utgöra hennes agitatoriska plattform. Under många år kom Die Gleichheit ut i en ganska begränsad upplaga, men från 1910-talet steg tidningens upplaga snabbt och nådde en massupplaga. 1913 hade tidningen 113 000 prenumeranter.
Clara var övertygad om att bara socialismen kunde leda till fullständig social och politisk jämlikhet. Redan vid andra internationalens grundningskongress 1889 i Paris förklarade hon i ett tal som blev riktningsgivande, att det inte räckte med att erövra politiska rättigheter som likhet inför lagen och allmän rösträtt för att möjliggöra social frigörelse:
"Kvinnans liksom hela mänsklighetens emancipation kommer uteslutande att bero på arbetets frigörelse från kapitalet. Endast i det socialistiska samhället kommer kvinnorna liksom arbetarna i full besittning av sina rättigheter."
Med detta som ledstjärna blev hon en hård kritiker av den borgerliga kvinnorörelsen som föga förvånande förkastade perspektivet på socialismen och istället förespråkade politiska reformer av det bestående kapitalistiska samhället - reformer som även om de kom breda grupper till del, i realiteten främst gynnade de borgerliga kvinnorna.
Det var för övrigt på Claras initiativ som den socialistiska kvinnorörelsen vid sin kongress i Köpenhamn 1910 tog initiativ till den internationella kvinnodagen 8 mars.
Clara blev också nära vän till Rosa Luxemburg, som vid ett tillfälle halvt på allvar, halvt på skämt, avbröt partiledaren August Bebel och förklarade att hon och Clara var "de enda männen" i det tyska partiet. Bebel lär ha blivit alldeles förstummad.
Rosa hade faktiskt inte så litet rätt, i motsats till den stora majoriteten av partiets ledare kapitulerade de inte för de styrande vid krigsutbrottet 1914 och förvandlade sig till vulgära försvarare av vad som var ett naket imperialistiskt erövringskrig. Tillsammans med Rosa spelade Clara en ledande roll i de revolutionära krigsmotståndarnas eller spartakisternas led. Som en följd av sitt ställningstagande, och inte minst, sitt stora inflytande, avlägsnades hon som redaktör för Die Gleichheit.
Efter det tyska kommunistpartiets grundande i kölvattnet på den tyska novemberrevolutionen 1918 kom hon att tillhöra dess ledning. Hon kom också att spela en ledande roll i Kommunistiska Internationalens kvinnoarbete och författade bl a riktlinjerna för dess verksamhet.
Sina sista år tillbringade hon huvudsakligen i Sovjetunionen. Trots att hon stannade kvar i det tyska kommunistpartiet och öppet fördömde den kommunistiska Vänsteroppositionen som försvarade det kommunistiska programmet mot den stalinistiska byråkratin, är det dokumenterat att hon hade föga till övers för Stalin och hans hejdukar inom den kommunistiska rörelsen. Men i likhet med många andra veteraner kunde hon inte förmå sig till att öppet gå emot eller bryta med den rörelse som hon så djupt identifierat sig med.
Clara Zetkin avled i Moskva den 20 juni 1933 och begravdes som hedersbevisning enligt tidens sed i Kremls mur. Hade hon levt några år till hade hon med största sannolikhet försvunnit i den stora terrorn och förvandlats till en persona non grata i den officiella kommunistiska rörelsen. Stalin var inte den som glömde sina kritiker.
Anders Hagström