Rosa Luxemburg är en av den revolutionära arbetarrörelsens största gestalter. Hennes liv var en enda lång kamp för arbetarklassens frigörelse. Ursprungligen en av den polska arbetarrörelsens ledare blev hon en av den tyska socialdemokratins mest kända gestalter. Under det första världskriget tillhörde hon den minoritet som inte kapitulerade för krigsyran och slöt upp bakom det egna landets härskare. Efter novemberrevolutionen 1918 som störtade det tyska kejsardömet blev hon en av grundarna av det tyska kommunistpartiet. I januari 1919 mördades hon brutalt av den tyska reaktionen, med de socialdemokratiska ledarnas tysta välsignelse.
Rosa Luxemburg föddes den 5 mars 1871 i den lilla byn Zamosc i den ryska delen av det delade Polen. Vid sexton års ålder anslöt sig denna dotter till en judisk köpman till det revolutionära partiet "Proletariat". När hon anslöt sig hade partiet sargats hårt av förtrycket. 1886 hade flera av dess ledare avrättats eller deporterats. Redan 1889 lämnade Rosa Polen. Hennes partikamrater ansåg att hon kunde göra större nytta i exil än i fängelse. De anade antagligen aldrig hur rätt de skulle få.
Rosa bosatte sig i Zürich i Schweiz som var en av samlingsplatserna för de ryska och polska revolutionärerna i landsflykt. Vid sidan av universitetsstudier i naturvetenskap, matematik och ekonomi tog hon aktiv del i det lokala politiska arbetet. På kort tid blev denna brådmogna kvinna en av sitt partis ledande tänkare och en flitig skribent i partiets tidskrift.
Ända fram till dess banden klipptes av genom det första världskrigets utbrott, höll hon nära kontakt med den polska rörelsen som från 1894 kallade sig Konungariket Polens socialdemokratiska parti (Litauen tillkom senare i namnet, SDKPiL). Vid världskrigets utbrott hade Rosa tillfredsställelsen att konstatera att den polska rörelse hon så starkt bidragit till att influera, var en av de få arbetarpartier i Europa som inte svek sina internationalistiska principer utan vände sig mot kriget.
1898 flyttade hon till Tyskland. Genom ett skenäktenskap fick hon tyskt medborgarskap. Snabbt blev hon en av de största bidragsgivarna till dåtidens viktigate marxistiska tidskrift, Neue Zeit. Redaktör för tidskriften var Karl Kautsky, vilken efter Engels död 1895 allmänt inom socialdemokratin betraktades som den tongivande marxistiska auktoriteten.
Inom den tyska socialdemokratin, SPD, höll en pragmatisk och i grunden reformistisk strömning på att utkristallisera sig som en skönjbar riktning, med en växande inflytande bland partiets många funktionärer och parlamentariker. En av dess viktigaste teoretiker blev Eduard Bernstein som mellan 1896 och 1898 skrev en serie artiklar i Neue Zeit vilka gick ut på att socialdemokratin skulle släppa sitt revolutionära perspektiv och bli ett reformistiskt parti. Bernsteins idéer kom att kallas revisionism eftersom han uttryckligen ville revidera rörelsens program.
I en serie artiklar antog Rosa Luxemburg Bernsteins utmaning. Bland annat tog hon upp förhållandet mellan reform och revolution - som ju reformisterna ofta brukar ställa mot varandra som två, varandra uteslutande, alternativ:
"Reformarbetet har ingen drivkraft som är oberoende av revolutionen. I varje historisk epok genomförs bara reformer i riktning av den föregående revolutionens impulser, och fortsätter bara så länge dessa impulser gör sig gällande. Eller för att uttrycka sig konkret: I var historisk epok genomförs bara reformer inom ramarna för den samhällsform som kom till världen vid den senaste samhällsomstörtningen. Detta är problemets kärna."
På papperet led revisionisterna nederlag. Två partikongresser inom den tyska socialdemokratin (1901 och 1903) fördömde deras ståndpunkter, liksom en internationell socialdemokratisk kongress 1904. Men vid detta stannade det. Argument rår inte på sociala fenomen om de inte vinner massanslutning i handling. Bernstein och hans anhängare kanske förlorade debatten, men detta hade ingen avgörande betydelse för den tyska socialdemokratins utveckling. Det är signifikativt att den bayerske socialistledaren Ignaz Auer skrev till Eduard Bernstein:
"Att göra som du kräver skulle för de flesta inflytelserika medlemmar av partiet helt enkelt innebära att splittra partiet och kasta bort årtionden av arbete. Min käre Ede, man beslutar inte formellt vad du ber om, man säger det inte, man gör det. Hela vår verksamhet ... är verksamheten hos ett socialdemokratiskt reformparti."
När den första ryska revolutionen bröt ut 1905 var det naturligt att den ryskdominerade delen av Polen skulle dras in i revolutionens strömvirvlar. Rosa Luxemburg följde spänt utvecklingen. Så fort tillfälle gavs tog hon sig över gränsen för att själv delta i kampen. Det var i december 1905. Men då hade redan kulmen passerats och förtrycket tilltog i styrka. I mars 1906 greps hon av polisen. Efter fyra månader i fängelse frigavs hon på grund av dålig hälsa och sitt tyska medborgarskap.
I motsats till majoriteten av socialdemokratin vilka såg den ryska revolutionen som inledningen som en borgerligt ledd och demokratisk revolution mot det tsaritiska enväldet, antog Rosa att revolutionen kunde gå mycket längre. Det perspektiv hon formulerade för revolutionen var en "proletär diktatur stödd på bönderna" som på lång sikt skulle bana väg för en socialistisk omvandling av Ryssland, men vars omedelbara uppgift var att slå sönder det tsaritiska ryska samhällets struktur, frigöra bönderna och under arbetarklassens ledning skapa förutsättningarna för en snabb ekonomisk utveckling. Det var en ståndpunkt som tangerade den Trotskij formulerade i sin teori om den permanenta revolutionen. Det var bland annat detta släktskap som på 30-talet skulle rendera henne Stalins fördömande.
Mellan 1905 och 1910 fördjupades sprickan mellan Rosa, den tyska partivänstern och SPD:s vacklande ledning - och därmed hennes kritiska hållning till Kautsky som lade sin auktoritet bakom SPD-ledningen. Kulmen kom 1910 då SPD delade sig i tre riktningar: En uttalat reformistisk, stödd på den fackliga byråkratin. En kring ledningen kallad den marxistiska centern som försökte framställa sig som ortodoxins försvarare men i själva verket var på glid mot reformistiska ställningstaganden. Och så, slutligen, en revolutionär strömning som i partikretsar kallades "vänsterradikala", och inom vilken Rosa Luxemburg spelade en mycket framträdande roll. Det är genom sin centrala ställning mitt uppe i den tyska arbetarrörelsen som Rosa snabbare än många andra revolutionärer i den Andra internationalen skulle bli klar över det tyska partiets - internationalens tongivande parti - försumpning. Men inte ens hon kunde undgå att skakas av de socialdemokratiska partiernas lättvindiga kapitulation inför de härskandes krigsmaningar 1914.
I åratal hade Andra internationalens ledare talat sig varma för klassolidaritet över gränserma. Vid internationalens kongress i Stuttgart 1907 hade enhälligt antagits resolution som uppmanade de socialistiska partierna att av alla krafter motarbeta ett krigsutbrott. Resolutionen innehöll också ett tillägg som formulerats av bland annat Luxemburg och Lenin:
"Skulle krig ändå utbryta, är de förpliktade att gå i bräschen för dess snabba avslutande och med alla krafter sträva till att utnyttja den av kriget framkalla ekonomiska och politiska krisen till att uppvigla folket och därigenom påskynda det kapitalistiska klassväldets avskaffande".
Men när kriget väl var ett faktum sommaren 1914 slöt Internationalens viktigaste partier, däribland SPD, upp bakom sina respektive regeringar; internationalen kollapsade i brödrakrig. Den 4 augusti röstade hela SPD:s riksdagsgrupp för att ge krigskrediter åt den kejserliga regeringen. Av de 111 ledamöterna i gruppen var det bara 15 som var tveksamma till gruppens ställningstagande. Men disciplinen var starkare. En av dem som böjde sig var Karl Liebknecht, han som fyra månader senare ensam skulle avge sin röst mot regeringen.
Samma dag som riksdagsgruppen enhälligt formaliserade SPD:s kapitulation samlades en handfull partimedlemmar i Rosas lägenhet i Berlin för att diskutera situationen, bland dem återfanns bl a Frans Mehring, en av SPD:s främsta historiker och intellektuella. Kort därefter anslöt sig Clara Zetkin, en av kvinnoförbundets ledare, och Karl Liebknecht till gruppen. Det var ur denna grupp som Spartakusbund skulle ta form.
I motsats till de utbredda illusioner som fanns vid krigsutbrottet om ett kortvarigt krig på några månader, drog det ut på tiden och krävde allt större offer. Stämningen började vända sig mot kriget och dess upphovsmän. I december 1915 röstade inte mindre än tjugo SPD-ledamöter mot fortsatta krigskrediter - året därpå skulle de oppositionella ledamöterna uteslutas ur riksdagsgruppen.
Vid påsken 1916 samlades omkring 10 000 arbetare i centrala Berlin för att demonstrera för fred. Även i andra städer ägde liknande demonstrationer rum. Den 28 juni samma år, den dag då Karl Liebknecht dömdes till två och ett halvt års fängelse för sin agitation mot kriget, strejkade 55 000 arbetare i Berlins ammunitionsfabriker i protest mot domen. Allt fler vände sig nu mot kriget och anammade den paroll som många strejkande förde fram; "Fred, frihet och bröd".
I april 1917 splittrades SPD och centergruppen kring Kautsky, Hugo Haase, och paradoxalt nog, Bernstein, bildade det Oavhängiga socialdemokratiska partiet, USPD. Spartakusbund, vilket under Rosas inflytande stannat kvar inom SPD istället för att bryta med det, anslöt sig till USPD. Där blev det kvar till dess de lämnade partiet och grundade det tyska kommunistpartiet, KPD, i december 1918, som den minsta av arbetarrörelsens partier - några omvälvande år senare skulle dock USPD-majoriteten, som vunnits för kommunismen, gå samman med KPD.
Novemberrevolutionen 1918, denna frukt av den utbredda krigströttheten, störtade kejsardömet och fick reaktionen att ta skydd bakom högersocialdemokratin vars ledare, med Friedrich Eberts ord, "hatade den sociala revolutionen som pesten". Novemberrevolutionen befriade också Rosa Luxemburg ur en långvarig fängelsevistelse, hennes andra undr d fyra krigsåren.
De två sista månaderna av Rosas liv var fyllt av hektiskt arbete att försöka övervinna det faktum att revolutionen saknade ett revolutionärt parti vuxet situationen. Hon hade aldrig eftersträvat att skapa en politiskt och organisatoriskt sammanhållen fraktion inom SPD likt Lenins bolsjeviker, vilka utgjort en organiserad riktning inom den ryska socialdemokratin långt för de bildade ett självständigt parti. Spartakusbund var inget undantag. Enligt Heinrich Brandler, en av Rosas anhängare och framtida ledare för kommunistpartiet, hade Spartakusbund drygt 3000 medlemmar vid krigsslutet och "en bra bit av hälften av dem var moraliska pacifister och inte marxister".
Avsaknaden av ett politiskt moget och erfaret revolutionärt parti skull bli förödande. Efter att som en extrem minoritet ha uppmanat till bojkott av valen till den nya nationalförsamlingen, kastade sig spartakisterna och USPD-aktivister in i ett upprorsförsök - de så kallade spartakistdagarna - som snabbt krossades av militären. Rosa försökte förtvivlat få sitt parti att ta förnuftet till fånga och inse de verkliga styrkeförhållandena, men förgäves. I den våg av terror som följde mördades både Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg efter en hätsk kampanj i vilken socialdemokratin inte ens drog sig för att kräva deras död.
Kapten Pabst vid Garde-Kavallerie-Schützen-Division arrangerade mordet på de båda revolutionärerna som häktats samma dag. Karl Liebknecht misshandlades till näst intill medvetslöshet och sköts omtöcknad "under flyktförsök". Mördarna lämnade in hans kropp på en första-hjälpen-station såsom varande en "okänd person". Rosa Luxemburg misshandlades grovt och sköts i huvudet. Kroppen slängdes i Landwehr-kanalen där den inte återfanns förrän den 31 maj.
I den mån mördarna ställdes inför rätta fick de mycket lindriga straff. Leo Jogisches, under många år Rosas partner och sedermera nära vän, som ägnat stor möda åt att avslöja mördarna och bland annat kom över ett fotografi som visade dem i full färd med att fira morden, fängslades och avrättades. Även han "under flyktförsök".
Långt om länge tog det tyska kommunistpartiet itu med att sammanställa hennes verk. Men intresset var svalt i det splittrade och fraktionsridna KPD för att verkligen assimilera hennes tänkande.
Paul Fröhlich som utsetts till ansvarig för att sammanställa hennes skrifter uteslöts själv ur partiet i slutet av tjugotalet. Enträget fortsatte han ändå arbetet. När han fängslades av nazisterna överlämnades emellertid hans samlingar till Moskva av släktingar som trodde att de skulle vara säkra där, och där förblev de. Fröhlich lyckades ta sig ut ur Tyskland och i slutet av 30-talet skrev han en vid det här laget klassisk biografi över Rosa. Men då härskade Stalin och hans lakejer oinskränkt över den kommunistiska rörelsen och för dem var Rosa Luxemburgs briljanta idéer och kritiska skärpa en styggelse.
Tillsammans skulle den oheliga alliansen av socialdemokrater, stalinister och nazister fördriva hennes tänkande från den politiska scen där de så länge spelat en framträdande roll. Men man kan inte döda idéer som är i takt med historiens rytm. Förtryck kan kanske bryta den fysiska kontinuiteten - men förr eller senare återknyts banden. Socialdemokratins ideologiska attraktionskraft är skamfilad genom decennier av en alltmer förborgerligad klassamarbetspolitik, stalinismen ligger i ruiner, även om dem kinesiska och kubanska byråkratin fortlever. Och nazismen attraherar bara skumraskelement. Jämfört med allt detta framstår Rosa Luxemburgs tänkande som både fräscht och vitalt, just därför att hon tar upp vår epoks mest grundläggande problem och anger den enda möjliga vägen ut ur denna återvändsgränd vår tid format sig till: den socialistiska revolutionen.
Ingen mindre än Lenin - som ofta hade kontroverser med Rosa men vilken trots de envisa myterna om motsatsen, i grunden delade hennes världsbild - liknade henne vid ett tillfälle vid en örn. Och tillade:
"Och inte bara kommer hon alltid att vara i kärt minne hos kommunisterna över hela världen, hennes biografi och den fullständiga upplagan av hennes arbeten... kommer att ge en verkligt användbar lärdom i skolandet av många generationer av kommunister över hela världen."
Anders Hagström