Recension till Västerbottens-Kuriren av två olje-böcker:

De senaste åren har frågan om oljans och andra fossila energikällors betydelse letat sig in i den samhälleliga debatten på allvar. Två faktorer har accelererat denna debatt, klimatfrågan (växthuseffekten) och den allt hårdare geopolitiska kampen om olje-/gastillgångarna i världen (invasionen av Irak, USA:s ökade beroende av importerad olja/gas, Kinas och Indiens oljekrävande tillväxt osv).

Än så länge domineras debatten av hotet från klimatförändringarna. Det anses helt nödvändigt att reducera användningen av fossila bränslen, minska vårt "oljeberoende" och övergå till alternativa energikällor/bränslen. Således har Göran Persson tillsatt en Oljekommission med syftet att utreda möjligheterna för ett oljefritt Sverige 2020.

Samtidigt har en "ny" aspekt kring oljan - och energin i stort - trängt in i debatten. En lång rad experter, fr a geologer och fysiker, har pekat på följderna av att oljan är en ändlig resurs. Ett nytt begrepp baserat på vetenskapliga fakta, Peak Oil, har vunnit mark. Detta synsätt hävdar att oljan visserligen någon gång "tar slut", men att detta inte är det aktuella problemet. Istället betonas det faktum att oljeutvinningen följer en bestämd kurva, med en uppgång, en topp (peak) och en obönhörlig nedgång. Vi kan idag stå mycket nära toppen för hur mycket som går att utvinna i världsmåttstock, vilket i sin tur innebär att tillgången på billig olja inte längre kan möta en ökande efterfrågan. Eftersom oljan - som i energihänseende är överlägsen andra alternativ - spelar en avgörande roll för de moderna samhällsekonomierna, tillväxten och globaliseringen kommer oljetoppen att medföra oerhörda påfrestningar för världsekonomin och
konsumtionssamhällena. Att möta effekterna av oljetoppen kommer att kräva massiva nationella program och planer, där offentliga/statliga åtgärder väger tyngre än de s k fria marknadskrafterna.

Mot denna uppfattning står - inte oväntat - just marknadsanhängarna, som dels hävdar att oljetillgångarna nog är större vad man tror, och att de framför allt kan ökas med massiva  investeringar och ny teknik. En oljetopp ligger därför, enligt dem, mycket långt bort i tiden.

En rad böcker om detta ämne är nu ute på den svenska bokmarknaden. Två som varit ute ett tag är Gunnar Lindstedts OLJA (tidigare recenserad i VK) och Kenneth Walves GRÄNSER FÖR MATEN, VATTNET OCH OLJAN - OM EN VÄRLD I KRIS.

Nu har ytterligare två kommit, Vladislav Savics DET TYSTA KRIGET. OLJA, MAKT, KONTROLL (Natur och Kulturs förlag) och Jeremy Leggetts TILL SISTA DROPPEN. DEN KOMMANDE OLJEKRISEN OCH DE NYA LÖSNINGARNA (Ordfront).

Savic, som i många år varit utrikeskorrespondent på Ekot, har skrivit en bok som huvudsakligen behandlar hur kampen om det "svarta guldet" präglat stormakternas, fr a USA:s, utrikespolitik. Den innehåller en nyttig historik om oljans uppkomst, om spelet mellan London och Washington kring de nya oljeregionerna i världen, om oljans betydelse för utgången av de två världskrigen och om hur Mellanöstern och området kring Kaspiska havet blivit de heta skådeplatserna för det nya "Stora Spelet" om oljetillgångarna. "Det finns olja bakom varje konflikt i världen idag", säger ett av Savics intervjuobjekt, en rysk professor.

Savic försöker belysa hur svårt det kan vara att "bevisa" att oljan är den verkliga  drivkraften bakom konflikterna, och att oljefaktorn i media ges en undanskymd plats: "En förklaring är att oljan på många sätt är en abstrakt vara och oftast komplicerad att rapportera om. Dessutom deklarerar ingen anfallande stat öppet att man är ute efter olje- eller gastillgångarna i ett annat land. Det skulle bryta mot internationell rätt."

Savic vill tränga bakom höljet av "propaganda och rökridåer" och belyser hur t ex USA i många fall konstruerar förevändningar och rena lögner för att legitimera sina aktioner. Savic nämner naturligtvis Irak som exempel på detta (de frånvarande "massförstörelsevapnen") men även Sudan, där blodiga inbördeskrig rasade på 1980- och 1990-talen med nära två miljoner dödsoffer. Intresset i väst inför dåden var då mycket ljumt. 10-15 år senare diskuteras Sudan och Darfur desto mer. Sudan har "plötsligt" blivit
viktigt. "Hänger det samman med att Sudan från och med 1999 började exportera stora mängder olja?", frågar Savic retoriskt.

Mest intressant är dock författarens synpunkter på kriget på Balkan, eftersom han en lång tid verkade där som korrespondent, och kunde på nära håll syna det amerikanska upplägget. Savic skildrar ingående hur USA och NATO tvingade sig in i konflikten och till slut bombade Serbien med förevändningen att Milosevic och serbiska styrkor stod bakom ett "folkmord" på kosovoalbaner. "Ingen har i efterhand kunnat belägga anklagelserna om att det begåtts något folkmord", skriver Savic. Istället säkrade USA Kosovo som en viktig länk i oljepipeline-systemet från Kaspiska havet. I Kosovo tronar nu en av USA:s största militärbaser, Camp Bondsteel, längs oljerouten. Fallet Balkan belyser också, enligt Savic, att USA:s nuvarande utrikespolitik inte skapades av Bush eller de nykonservativa, utan grundlades redan under Bill Clintons presidentskap.

Savics bok är en utmärkt läsning för den som vill förstå drivkraften bakom många av konflikterna i dagens värld, och framför allt USA:s agerande. När det nu vapenskramlas mot Iran borde alla som tror att denna uppladdning handlar om "Irans kärnvapen" läsa boken och ta sig en ordentlig funderare.

Jeremy Leggetts bok, TILL SISTA DROPPEN, behandlar också den geopolitiska kampen kring oljan. Men inte alls lika utförligt som Savics. Desto mer handlar den om oljetillgångarna, själva utvinningen, oljetoppen och de nödvändiga alternativen. Leggett har ett långt förflutet i oljebranschen, men hoppade av och var under sju år vetenskaplig chef i Greenpeace. Idag är han VD för ett av Englands största företag för alternativ energiutvinning.

Leggett argumenterar både sansat och övertygande för två slutsatser. Ett längre citat ger en bra bild av huvudaxlarna i boken:
"För det första: det finns gott om olja och gas kvar, men inte tillräckligt för att möta den globala efterfrågan på energi särskilt länge till. Oljetoppen, eller produktionstoppen, kommer att nås någon gång mellan 2006 och 2010, och när marknaden inser faktum kommer världen att drabbas av ett allvarligt ekonomiskt trauma. För det andra: den globala uppvärmningen är en verklig, pågående och accelererande fara. Om vi bränner ytterligare en liten, liten del av det kol som återstår kommer den globala uppvärmningen att förstöra såväl ekonomier som ekosystem."

Leggett ser en stor risk i att när marknaden väl inser allvaret rusar man till det mest närliggande och det - kortsiktigt sett - ekonomiskt mest lönsamma energialternativet: kol. Han ser förvisso framtiden i de förnyelsebara alternativen, men att de ännu befinner sig på ett outvecklat stadium. Vi är "för sent ute" för att undvika negativa ekonomiska konsekvenser. Han avfärdar kärnkraften som han menar kräver lång tid att komma till marknaden, enorma investeringar, skydd mot terrorism och kärnvapenspridning, och en lösning av avfallsproblemet. Kärnkraften är också enligt honom "onödig".

Slutdelen av boken ägnas åt frågeställningen "vad kan vi göra?". Leggett uttrycker här en stor optimism om möjligheterna med förnyelsebara energikällor: "Det kommer att vara möjligt att till 100 procent ersätta olja, gas och kol med förnyelsebar energi. Och det kan ske snabbare än de flesta tror." Ett längre resonemang ägnas åt de tänkbara krafterna för att genomföra denna stora energiomställning. Vilken roll har regeringar (dvs politiska krafter)? Företagen (dvs marknadskrafterna)? Intressegrupper och enskilda? Kanske är det här den svagaste delen i den annars mycket läsvärda boken. Medan tidigare avsnitt i boken är tydligare och långt mer faktastyrkta, känns mycket av resonemanget i den avslutande delen ytterligt idealistiskt och fyllt av fromma förhoppningar. Vi lever trots allt i en värld som i huvudsak styrs av hårdföra ekonomiska krafter och starka vinstintressen. Tillgång till olja, gas och kol är än så länge det som driver industrialisering, tillväxt och globalisering, samtidigt som de ökade fossila utsläppen hotar jordens miljö och ekologi. Det är svårt att se hur detta kan ändras utan att ifrågasätta hur våra samhällen är uppbyggda och hur de fungerar. Men så är det väl, böckers stora förtjänst är att de sätter igång tankar och skärper kritiken. Läs Leggetts bok.Och naturligvis även Savics!

                                   Stig Eriksson