Skriv ut

Waltz with Bashir.

Waltz with Bashir (2008). Manus och regi: Ari Folman. Produktion: Bridgit Folman Film Gang (Israel). Färg, hebreiskt tal, engelsk text, 87 min.

Filmen Waltz with Bashir handlar om en israelisk soldat som försöker komma ihåg vad som hände under Libanonkriget på 1980-talet. Det är en film som rört mångas sinnen. Tyvärr av skäl som inte är så tilltalande. För Waltz with Bashir är - även om den är gjord i det 21:a århundradet - gammaldags rasistisk in i märgen. På ett mycket försåtligt medkännande sätt förmedlas föreställningen om "vi" västerlänningar och "dom" araberna.

Det kan tyckas att rasistisk är ett väl hårt betyg för en berättelse om en soldat som brottas med minnen över massmördanden. Men hur ska man annars beteckna en film där döende hundar och hästar framställs som vidrigare än dödandet av människor? I filmen skildras de israeliska soldaterna som människor av kött och blod. De är både rädda och sympatiska. Araberna däremot dvs de stridande palestinierna är osynliga och ses bara som barnsoldater eller när de urinerar på en död israel. Man frågar sig hur kan en film, där soldaters mänsklighet är ett centralt tema men där deras faktiska människooffer förtigs, i den ena filmrecensionen efter den andra karakteriseras som ett efterföljansvärt exempel på israelisk självkritik?!

Kriget en detalj.

Huvudpersonen i Waltz with Bashir är Folmans alter ego, filmens Ari. Han träffar en tidigare kamrat från kriget som berättar att han förföljs av mardrömmar av alla de 26 hundarna han dödade, för att hans enhet oförmärkt skulle kunna inta en libanesisk by i sin jakt på "palestinska terrorister". Vad som sen hände i byn är inte intressant, det visas inte ... Efter samtalet får Ari sin första minnesbild, åtminstone tror han det. När han sedan samtalar med andra stridskamrater som han uppsöker, uppdagar han att han själv och hans kamrater har varit vittnen till massmördandet av palestinska kvinnor, barn och åldringar i flyktinglägren Sabra och Shatila,

Libanon utgjorde i början på 1980-talet bas för det palestinska PLO:s angrepp mot mål i Israel. Guerillan var en av miliserna i det blodiga inbördeskriget som 1975-90 härjade Libanon. En annan av dessa otaliga miliser var den av Bashir Gamayel ledda kristna Falangpartiet (Kataeb), som stöddes av Israel. Israel hade gått in i landet den 6 juni 1982. Den 23 augusti utnämndes Gamyael till Libanons president. Den 15 september dödades han i ett bomddåd. Det var två veckor efter att PLO:s stridskrafter officiellt hade tvingats lämna Libanon. Blodbadet i Sabra och Shatila var en hämnd, som genomfördes av den kristna fascistoida Falangmilisen.

Men denna historia tecknas mycket vagt i Waltz with Bashir. För filmen behandlar inte kriget utan endast den israeliske soldatens föreställningar om det och hans minnen av det. Man kan naturligtvis inte förebrå författaren och regissören Ari Folman för att han inte har valt att låta själva kriget bli det centrala temat i sin film. Det står honom fritt. Men utifrån, att han valt att göra en film med dokumentära anspråk och animation är frågan berättigad. Vad hände nu verkligen, alltså vad är sant och vad är inte sant.

Orientalismens tankegång.

Det är således inte en fråga om vad Folman skildrar eller inte skildrar utan hur han gör det. Exempelvis; vi förväntas som åskådare leva med i rädslan hos de israeliska soldaterna när de genomsöker en bil. Folman låter oss inte leva in i den rädsla som de oskyldiga palestinierna i bilen känner. Att göra så ingår i Folmans koncept av att inskränka sig till de undertryckta minnena av hemskheterna i Sabra och Shatila, där den israeliske soldaten var den övervakande åskådaren dvs en icke-agerande. Följaktligen förbigås med tystnad de lika och än större hemskheterna som israeliska soldater begick i det av dem ockuperade västra Beirut. Det är detta som leder en till att ju mer sympati man måste känna för filmens Ari - i denna tekniskt sett förträffliga film - desto mer och mer kommer känslan av förgrämelse och vrede över Aris inskränkta självupptagenhet. Det är således ingen överraskning att den första minnesbilden som Ari fick i filmen inte rörde krigets palestinier utan en helt annan händelse i han liv.

Filmens koncentrat är att ju mer mänskligt israelerna skildras desto mer främmande framstår palestinierna och libaneserna. Även Israels allierade Falangpartiet skildras i Waltz with Bashir som i grunden bestående av varelser som tycks drivas av ett "erotiskt band" till sin ledare, än av några maktpolitiska rationella intressen eller av krigets logik. Det är precis detta som den palestinske Edward Said skrev om, som det bärande i Västerlandets ideologi "orientalismen". Att i den synen befästa vad vi goda västerlänningar är och samtidigt fastslå att "dom orientalerna" inte har något av "oss" i sig. I filmen hamras denna tankegång om och om igen att "vi israeler" - underförstått västerlänningar - inte hade något med deras krig eller mördande att göra.

Waltz with Bashir slutar med en bildsekvens av de döda i Sabra och Shatila. Idag framkallar det ett déjà vu. Det är bilderna från 22-dagarskriget mot Gazaremsan 2008-09. För då var de israeliska soldaterna, som nu skildras som så mänskliga i Folmans film, allt annat än det. Det var mitt under detta senaste israeliska angreppskrig som Ari Folman fick det ena inhemska och internationella priset efter det andra.

Alex de Jong.

Grenzeloos (Amsterdam) nr 101, april/maj 2009. Översättning Per-Erik Wentus.