Skriv ut

Sionismens myter - det falska löftet

John Rose. The Myths of Zionism. London: Pluto Press, 2004. -232 s.

Det fanns en tid då flertalet av västvärldens vänsterradikaler gav staten Israel sitt stöd. Israel var det progressiva, nära på socialistiska samhället. Man hade ju igångsatt samjordbruken. Kibbutzerna sågs som ett nytt kollektivt levnadssätt.

Lilla Israel önskade inget hellre än att leva i fred med sina stora grannar. Men brutala arabiska ledare hotade landet med förintelse. Och palestiniernas massflykt 1948 var ett resultat av deras uppmaning att göra så, för att underlätta för arméerna att invadera landet och driva judarna i havet.

Israel representerade hjältemodet och sågs som symbolen för moralisk styrka och förnyelse. Ett levande bevis på att den nazistiska Förintelsen inte hade lyckats krossa den judiska folksjälen.

Uppfattningen fick sin första knäck med Israels hänsynslösa invasion i Libanon 1982 och ligger idag i spillror. Fast denna förändrade syn är också till stor del att tacka de "nya historikerna", som sedan 1987 har forskat fram en sannare israelisk historia.

Judarna har inte lidit.

Böcker såsom Simha Flapan The birth of Israel [1], Benny Morris The birth of the Palestinian refugee problem 1947-1949 [2] och Ilan Pappe The making of the Arab-Israeli conflict 1947-1951 [3] har gjort klart att över 700 000 palestinier inte lämnade sina hem frivilligt i hopp om att kunna återvända i kölvattnet på segerrika arabiska arméer, utan fördrevs endera av Israels militärenheter eller den sionistiska terrorn såsom exempelvis, massakern i byn Deir Yassim med 150 dödade i april 1948. Forskningsresultaten ger stöd åt det vad palestinierna sen 1948 har kallat naqba - katastrofen.

Och nu senast ifrågasätter Avi Shlaims The iron wall [4] den officiella israeliska versionen av sexdagarskriget 1967 vari den egyptiske presidenten Gamal Abdel Nasser ges all skuld. Shlaim lägger krigsskulden på Israel.

John Roses bok är nydanande i det att den dissekerar de sionistiska myterna, som underbyggt och underbygger det sionistiska projektet. Han klär systematiskt av lögnerna, förvanskningarna och karikeringarna, som generationer sionistiska ledare och intellektuella har försett - och fortfarande förser - oss med.

Myterna som Roses har ansamlat kan indelas i två kategorier. De första gäller judarna i antiken och under medeltiden. Den andra behandlar judarna i modern tid. En av de mest efterhängsna myterna är att judarna har varit förföljda genom århundradena. Att världshistorien bestått av judar och antisemiter. Något som historikern Salo Baron kallat 'judarnas snyfthistoria'

I kapitel 1 tar John Rose tjuren vid hornen och vederlägger Israels förste statsminister David Ben-Gurions hållning att det är Bibeln som befullmäktigat judarna. Att den moderna staten Israels rättfärdiggörande ligger i att judarna hade en stat i forntiden. Rose redogör för de israeliska arkeologernas - och för sionister något besvärande - slutsats att det troligtvis aldrig har funnits någon forntida judisk stat och allra minst ett Davids och Salomons kungadöme (1000 - 922 f. Kr.).

Än mera hävdar Rose att det av sionister så prisade judiska upproret mot romarriket som ett nationellt uppror, i själva verket i lika hög grad var en bonderevolt mot den judiska överklassen som mot den romerska överheten.

Med de två följande kapitlen griper sig Rose an föreställningen om judarnas 'eviga lidande'. Den är inte sann. Under det antika Grekland och Rom och under tidig medeltid åtnjöt judarna en avsevärd frihet och välstånd i jämförelse med andra befolkningsgrupper. Rose hävdar dessutom, och här kan han stödja sig på en myckenhet forskningsresultat, att huvuddelen av judarna redan före templets fall 70 e. Kr. - som enligt judarna ska ha inneburit deras förskingring - hade utvandrat från Judéen och Samarien (dvs det 'forntida Israel'). De var spridda över olika områden i det romerska riket; i Rom självt, i Grekland, i Egypten och i Babylonien.

I öst som tidigare i väst

Vid omkring 1 000 e. Kr. hade den judiska bondeklassen i praktiken försvunnit och judarna blivit uteslutande en stadsbefolkning För Europas del säger Rose "... fanns stora handelsmöjligheter från det tidiga feodalsamhället (från omkr. 900 till 1100- talen)". Judar gjorde sig förmögna som handelsmän mellan produktionsområdena i periferin och centrums kungar och adel. De skapade sig ett internationellt nätverk Genom handelsmonopolet isynnerhet på lyxvaror gjorde de sig oumbärliga för de kristna överklassernas konsumtion och fick i utbyte privilegier och en stor grad av självstyre.

Emellertid uppstod det under 1300 och 1400 talen i länder som Spanien, Frankrike och England en rivaliserande kristen handelsklass. De försökte att utkonkurrera judarna och lyckades till exempel i Spanien 1492.

Det var dessa nytillträdda handelsmän som kom att lägga den ekonomiska grundvalen för de europeiska imperierna och den industriella kapitalismen. Huvuddelen av judarna blev tvungna att utvandra från de västeuropeiska länderna till de östeuropeiska där den ekonomiska utvecklingen befann sig på samma låga nivå den gjort tidigare i Västeuropa och där judarna på nytt kunde fylla de handelsfunktioner de fyllt tidigare, och senare även agera långivare och skattefogdar. I Polen och Litauen garanterade kungen och adeln judarnas självstyre och andra privilegier och gav dem sålunda nästintill samma villkor som de hade haft under sin tid i Spanien.

Rose tar sedan i två kapitel upp tvistefrågan om förhållandet mellan judar och araber. Han avvisar det sionistiska påståendet att judar och araber är oförmögna att leva tillsammans. Han ger en överväldigande mängd bevis för judisk-arabisk samlevnad under det stora islamska imperiets storhetstid på 900 till 1200 talen. "Judarna var under denna tid en integrerad del i den islamska kulturen som då uppnådde välstånd och inflytande" (s 65). Ett betydelsefullt bevis för detta är det s.k. 'Geniza' rummet i en synagoga från 1000-talet i Kairo där det finns massor med dokument, skrivna av judiska handelsmän, hantverkare och lärda, vilka upptäcktes i slutet av 1800-talet. Det är anteckningar nertecknade i all hast, bokföringar och brev. De ger en mångfald och ett direkt bevis på hur det judiska och arabiska samhället var inflätade i varandra och hur de levde och arbetade sida vid sida i århundraden.

Imperialistiskt gagn

Rose avfärdar också i förbigående en annan av sionisternas älsklingsmyter att de tidiga kolonisatörerna kom till ett förutom av några beduiner obebott land. Och att Palestina passade sionisterna slagord om "ett land utan folk för ett folk utan land" som hand i handske. Rose beskriver hur de arabiska bondesamhällena blomstrade i Palestina. Och han är inte den ende som gjort det.

Under 1967 års sexdagarskrig föll många Israelanhängare för påståendet att landet var omgärdat av mäktiga fientliga grannar, beslutna att förstöra den nymornade staten. Något som då sammanfattades i "stackars lilla Israel". Det var inte fallet klargör Rose. Faktum är att den sionistiska rörelsen och staten Israel alltid har allierat sig med den stormakt som för tillfället har behärskat Mellanöstern. Landet är med Noam Chomskys ord en "strategisk tillgång" isynnerhet för USA som sen 1950-talet har haft Israel som vakthund för sina ekonomiska och militära intressen och som en buffert mot radikal arabisk nationalism. Israel får följaktligen mer militärt och civilt understöd från USA än något annat land i världen.

I det sista kapitlet tar Rose upp sionisternas senaste lögnargument, att även om palestinierna fördrevs 1948 så vägs det upp av att judar drevs ur arabländerna åren därefter. Det existerar med andra ord en slags historisk och moralisk jämvikt visavi de två landsflykten. Rose gör tveklöst klart att allt prat om att det föreligger en slags symmetri är ett osmakligt skamgrepp. Det finns ingen symmetri mellan den sionistiska koloniseringen av Palestina och att judar drevs ur sina arabiska hemländer. För det förelåg inget tryck på dessa judar att anamma sionismen efter staten Israels upprättelse 1948, dvs att lämna sina sen århundraden gamla hem. Det var tvärtom sionisternas fördrivning och förflyttning av palestinierna som uppväckte det trycket. Rose påminner också om att de imperialistiska staterna favoriserade judar i arabstaterna och sådde sålunda ett politiskt klimat som underlättade att fördriva judarna efter det att palestinierna hade fördrivits.

Rose drar den uppenbara slutsatsen att eftersom judar och araber levt sida vid sida i den muslimska världen i över 1 500 år, är det sionismen som är skyldig till att idag driva dem isär och tvinga in dem i en konflikt. Något som bara kan lösas med att Israel upphävs som judisk stat.

Så i en tid då den israeliska brutaliteten har att svara inför en allt mera kritisk världsopinion och att stödet för palestiniernas sak ökar i gallupar är The Myths of Zionism en bok i rättan tid. Det är en fängslande och klar analys av sionismen för alla dem som söker rättvisa åt palestinierna och som strävar att bilda opinion för en demokratisk och socialistisk enhetsstat (måhända som tvånationsstat) i vilken judar och araber på nytt kan leva sida vid sida i fred.

Sabby Saga!!.

International Socialism, (London) nr 105 januari 2005.

Översättning och noter Per- Erik Wentus

Noter

[1]. Simha Flapan. The birth of Israel: myths and realities. London: Croom Helm, 1987. -277 sid. Se recension av Moshé Machover i: Race & Class (London) vol. 30 nr 4, april-juni 1989. sid. 87-93. Simha Flapan (1911-87) var ingen utbildad historiker. Han var långvarig funktionär - bl.a. generalsekreterare 1959-70 - i det vänstersionistiska Förenade arbetarpartiet Mapam. Men han räknas som tillhörande de nya historikerna.

[2]. Benny Morris. The birth of the Palestinian refugee problem. Cambridge: Cambridge University Press, 1987. Se recension Joel Beinin. "No More Tears: Benny Morris and the Road Back from Liberal Zionism" i: Middle East Report (Washington) nr. 230, våren 2004, som även behandlar omarbetningen ... Revisited 2004, och hans 1948 and After: Israel and the Palestinians. Oxford: Oxford University Press, 1990. <http://www.merip.org/mer/mer230/230_beinin.html>

Se också Nur Masalha. "A critique of Benny Morris" i: Journal of Palestine Studies (Washington) vol. 21 nr. 1, hösten 1991 sid. 90-97. <www.jstor.org/stable/ 2537367?seq=1>

Morris säger att han tidigare har missförståtts, att han alltid har varit sionist. Han hävdar idag att alla palestinier borde ha fördrivits 1948-49 (!!). Se intervju med honom av Ari Shavit "Survivel of the fittest" i: Haaretz.com (Tel Aviv) 8 jan. 2004. <www.haaretz.com/hasen/objects/pages/PrintArticleEn.jhtml?itemNo=380986>

[3]. Ilan Pappe. The making of the Arab-Israeli conflict 1947-51. London: L.B. Tauris, 1992. - 324 s. Se recension av Mouin Rabbani i: Race & Class (London) vol. 35 nr. 2, okt. - sept. 1993. sid. 107-109. Se även recensionen av Mostafa Omar "Terror skapade Israel" av Ilan Pappes. Den etniska rensningen av Palestina. (sv. övs. 2007) i: www.marxistarkiv.se (Göteborg) <marxistarkiv.se/index.php?option=com_content&task=view&id=104&Itemid=212>

[4]. Avi Shlaim. The iron wall: Israel and the Arab world. London: Penguin, 2001. -670 sid. Se recension Matthew Hughes "The Iron Wall: Israel and the Arab World" i: Institute of Historical Research (IHR) (London), med Avi Shlaims kommentar <www.history.ac.uk/reviews/paper/hughesMat2.html>