33-dagarskriget mellan Israel och Libanon.
Frank Mermier, Élisabeth Picard (red). Liban, une guerre de 33 jours. Paris: La Découverte, 2007. 256 s. 19,95 euro.
“Vi ska kasta Libanon femtio år tillbaks i tiden...” så entydigt uttryckte sig den israeliske generalstabschefen Dan Hallutz, då offensiven mot Libanon inleddes den 12 juli 2006. Och 33-dagarskriget blev sannerligen en mördande bombmatta, som förstörde det libanesiska samhället mer än någonsin före.
Men i Väst fick kriget en skildring som var långtifrån så rättfram. Talande är det World Press Photo pris på 10 000 euro som, sex månader efter krigsslutet, gavs till amerikanen Spencer Platt vid fotoagenturen Getty Images.
Vinstfotot visar några ungdomar i en blänkande cabriolet. Platt skrev som undertext att det var fem rika ungdomar som tagit sig en tur, till en av Beiruts södra förorter, för att titta på förödelsen. Han ville, enligt egna ord, visa på krigets andra “fabulösa sida”.
Nu var sanningen en annan. Ungdomarna var inga välbärgade borgarynglingar – såsom fotografen och juryn inbillade sig – utan kom från platsen där de fotograferades. De tillhörde frivilligorganisationen Samidoun och hjälpte med sin bil till att sätta gamlingar och barn i säkerhet, bort från de israeliska bombningarna.
Ojämt fördelade stupade och sårade
Antologin Liban, une guerre de 33 jours under redaktion av antropologen Frank Mermier, vetenskaplig ledare vid Institute francais du Proche-Orient (IFPO) i Beirut, och Élisabeth Picard statsvetenskapare och forskningschef vid Le Centre National de la Recherche Scientifique (CNRS) i Paris, består av 28 bidrag från franska och främst libanesiska vetenskapsmän och några journalister.
I sin inledning skriver Mermier och Picard att under kriget “monopoliserades debatten av självutnämnda ‘experter’, som förvirrade den med sina klatschiga förenklingar” och “...därmed försköts de forskningsresultat och den kunskap som faktiskt existerar åt sidan”. Antologin söker råda bot på detta.
Enligt FN-rapporten av den 18 augusti 2006 dödades 1 200 libaneser, varav endast 134 var soldater eller Hizbollahmilismän. På israelisk sida dödades 118 soldater och 52 civila.
Israel fällde närmare 100 000 bomber d.ä. 3 000 per dag. Häri ingår även de hundratusentals små klusterbomberna, som till 70 procent fälldes över södra Libanon. Hizbollah avfyrade sammanlagt 4 000 lätta raketer mot mål i Israel.
En miljon libaneser, vilket är en kvart av befolkningen, tvingades fly. De flesta var shi’iter i södra Libanon eller i Beiruts södra förorter. I Israel lämnade fyrahundratusen sina hem i rädsla för beskjutningar från Hizbollah.
Tidigare krigsreparationer ofärdiga
Geovetaren Éric Verdeil påminner att Libanon vid krigsutbrottet på intet sätt var klar med återuppbyggnaden från inbördeskriget 1975-90. Under åren 1992-2005 hade endast 5 miljarder dollar investerats, varav 58 procent utgjorts av gåvor eller billiga lån.
Återuppbyggnaden drevs främst av kretsar kring den år 2005 mördade statsministern Rafik Hariri, och skedde till mycken liten del i produktiva näringar såsom industri och jordbruk. Det mesta pumpades in i prestigeprojekt för den libanesiska eliten i huvudstaden Beirut. Hariris ‘återuppbyggnad’ hade, för ett land på 3,5 miljoner innevånare, lett till en häpnadsväckande utlandsskuld på 22,5 miljarder dollar.
Återställandet av elförsörjningen var klar endast för Beirut. Vägnätet var långt ifrån återställt. Vid krigsutbrottet var motorvägar till Beirut och längs kusten klara. Men den nya motorvägen genom bergen till Damaskus i Syrien var halvvägs.
Resten av infrastrukturinvesteringarna hade gått till tele och till kommunikationer såsom reparationer av Beiruts hamn och flygplats. Och en inte obetydlig del hade under senare år investerats i vattenförsörjning och avfallsrening.
Infrastrukturen svårt skadad
Verdeil gör en genomgång av den ekonomiska skada som libaneserna led. Han åskådliggör förintelsen av broar, vägar, hamn- och industrianläggningar på en karta. På en annan visar han förintelsen av bostadsområden, elcentraler, radio-, teve-, och teleinstallationer och strategiskt viktiga fabriker.
Och han ger talrika exempel på krigsskadorna. 630 km nyligen färdiga motorvägar totalförstördes, inklusive 107 motorvägsbroar, 80 trafikkorsningar med av- och tillfartsvägar. Vägförbindelsen med Syrien förstördes fullständigt på ett flertal ställen. Bombningen av den kostbara Mdeirejbron, ett arkitektoniskt konstverk över en djup dalgång, var krigets otvivelaktigt mest spektakulära. Bombningarna av vägarna hade en mycket liten militär betydelse, däremot en stor civil sådan.
Elcentraler och oljeförråd bombades platt systematiskt. Södra Libanon var helt utan ström och olja. De flesta färskvattenreservoarerna förstördes, isynnerhet i Sydlibanon.
5 större sjukhus och 350 skolor förstördes. 900 medelstora företag och butiker lades i aska. Såsom Liban Laits fabriker i Bakaadalen som försåg Libanon med 70 procent av landets mejeriprodukter.
Störst skada på bostäder
Krigsskadorna utgjordes till 2/3 delar av bostäder, inberäknat butiker och småföretag. Enligt libanasiska myndigheter förstördes på 33 dagar 16 000 lägenheter helt, 130 000 delvis och 300 000 libaneser blev bostadslösa. Detta är att jämföra med inbördeskriget (inberäknat det israeliska infallet 1982) då under 15 år 220 000 lägenheter förstördes helt eller delvis.
30 procent av de förstörda bostadshusen finns i Beiruts sydöstra förorter. I synnerhet stadsdelen/kommunen Haret Hreik bombades hårt. 182 hus förstördes helt, 192 skadades allvarligt. På några dagar gick sammanlagt 9 000 lägenheter förlorade.
Även de främst shi’itiska byarna i södra Libanon skadades svårt. Totalt förstördes 6 000 lägenheter och 13 000 skadades allvarligt. Bint Jbeil är närapå fullständigt utraderad, 1 200 av ortens 1 500 hus ligger platt med marken. I Khiam är 500 hus kvar, 1 200 ligger i aska och 2 399 är svårt skadade. I staden Tyr bombades 131 våningshus, varav några höghus, helt.
Krigsskadorna beräknades i augusti 2006 till 3,6 miljarder dollar, varav 1,2 miljarder för industrins infrastruktur och 2,4 miljarder för bostäder och butiker.
Miljö- och kulturkatastrof
Den israeliska luftmakten förorsakade också en miljökatastrof. Den 15-16 juli sköt man oljeförrådet för elcentralen i Jiyeh, som ligger 15 km från Beirut, i brand. 15 000 ton brännolja rann ut i Medelhavet. Det var omöjligt för libaneserna att omedelbart påbörja nån sanering. Katastrofen har liknats vid “Erika” tankerns välkända undergång 1999 utanför den franska Bretangekusten.
Frank Mermier redogör för den stora skada som det israeliska anfallet bragte den återuppståndna libanesiska kulturen. Efter inbördeskriget växte det fram talrika konstnärskollektiv, som gav libanesiska konstnärer tillbaks en framträdande plats i världskulturen. Den libanesiska sommaren var åter känd för sina festivaler, såsom de i Bekaadalen, Betedinne eller Byblos.
Och de israeliska luftanfallen på Beiruts södra förorter, förorsakade svår skada för den libanesiska press- och förlagsbranschen. Fyrtio förlag och ett tiotal tryckerier förstördes helt eller delvis. Många bokhandlar gick i konkurs p.g.a. Israels sjöblockad (12 juli till 7 september). Det var för de libanesiska förlagen och tryckerierna ett grundskott, för Libanon ombesörjde närapå hälften av all bokpublikation i arabvärlden. Exporten låg nere i tre månader.
Shi’iterna i Libanon
Antologin har också sin förtjänst i att bidragsgivarna med sin kunskap om Libanon kan placera kriget i sitt verkligt historiska, geopolitiska och geostrategiska sammanhang.
Det är mer än nödvändigt för i Väst har ett antal påståenden trumfats ut till ‘sanningar’. Hizbollah var – med kidnappningen av två israeliska soldater – ansvarig (!) för kriget, och Hizbollah tjänar som terroristorganisation Irans och Syriens syften. Beiruts södra förorter är slumområden där Hizbollah har sprängt in sig bland civilbefolkningen. Den nuvarande krisen i Libanon är en motsättning mellan pro-syriska (antivästliga islamfundamentalister) och anti-syriska (västvänliga demokrater) krafter. m.m. Kort sagt; ju simplare desto bättre.
Ingen ifrågasätter att Hizbollah får både logistiskt och finansiellt stöd från Irans islamistiska republik och från Baathregimen i Syrien. Men någon marionett är “Guds parti” ingalunda. När den iranske utrikesministern Kamal Kharazi besökte Beirut 12 april 2002 offentliggjorde han en uppmärksammad uppmaning till Hizbollahs ledare. Han önskade ett stopp på alla operationer som Israel kunde använda som förevändning för ett krig mot Libanon. Hizbollahledaren Hassan Nasrallah, som alltid beskrivits som en nickedocka till de iranska ayatollorna, har dock aldrig låtit sig påverkas av Kharazis uppmaning.
Élisabeth Picard visar på att, trots det transnationala hos islam och den shi’itiska rörelsen, är Hizbollah en äkta ‘nationell’ motståndsrörelse. Hon kan också visa att Hizbollah genom åren har agerat mycket pragmatiskt i det etniskt-religiösa getingbo som Libanon fortfarande är.
Historikern Sabrina Mervin klargör att den shi’itiska befolkningsgruppen i Libanon har en lång historia. Och att det religiösa ledarskapet har sekelgamla band med de heliga städerna Qom i Iran och Najjaf i Irak där det fått sin skolning. Bemärkta familjer i Libanon har likaledes genom århundraden haft täta band inte bara med Qom och Najjif utan också med Damaskus.
Hizbollah i Beirut
Statsvetenskaparen Mona Harb tar upp Beiruts södra förorter. Det finns en förhistoria till dagen tillstånd. Shi’iterna fick betala ett hårt pris i det libanesiska inbördeskriget 1975-90 och den israeliska invasionen 1982. Huvuddelen av alla flyktingar bestod av shi’iter som fick fly från södra Libanon till huvudstaden.
Inte utan avsmak fastslår hon hur förorterna dit shi’iterna fick fly, i Väst beskrivs som “slumkvarter” och “Hizbollahfästen”. Stadsdelen Haret Hreik skildras i massmedia som en till tänderna beväpnad Hizbollahhögborg. Under kriget förleddes även en så förslagen journalist som Robert Fisk att i en artikel i tidningen The Independent skriva samma sak.
Men det som slumkvarter beskrivna och av den israeliska luftmakten plattbombade Haret Hreik var en tättbefolkad stadsdel med hundratusen innevånare och familjer med en medelstor inkomst boende i höghus på åtta våningar och högre. Haret Hreik och grannkommunen Mrayieh styrs inte heller av Hizbollah utan av en maronitisk-kristen kommunstyrelse. Det var här som Hizbollahs partihögkvarter, informationscentrum, radio- och tevestationer fanns. Men också dess ungdomsorganisation, hjälporganisationer för flyktingar, sårade och stupades familjer. Hizbollah utgjorde en integrerad del i dessa av kristna och muslimer bebodda kommuner.
Pro-syrier kontra anti-syrier
Den djupa kris som Libanon befinner sig idag härrör till stor del av mordet på statsministern Rafik Hariri den 14 februari 2005 och de internationella politiska krafter som kommit till ytan. Mindre än två veckor efter mordet hade, under hårt internationellt tryck, den siste syriske soldaten lämnat Libanon.
Syrien hade sen 1976, med USA:s godkännande, haft en avsevärd truppstyrka i Libanon. Beirut var de facto underställd Damaskus. Som statsminister tog Hariri inga viktiga beslut utan att ha konfererat med den syriske presidenten.
Idag framställs Hariri som en ‘anti-syrier’, och hans politiska efterföljare och förbundna har utropat sig till det anti-syriska lägret och de sanna företrädarna för Libanons suveränitet. Deras motståndare har automatiskt hamnat i ett ‘pro-syriskt läger’.
Men i realiteten finns det ingen pro- kontra anti-syrisk konflikt eller omsorg om Libanons oavhängighet utan ett förändrad imperialistisk kraftfält. Det var miljardären Hariri, som tillsammans med vännen den franske presidenten Jaques Chirac, låg bakom FN-resolutionen 1559 av 2 september 2004. Den ger “världssamfundet” (läs: USA) tillstånd att obehindrat lägga sig i Libanons inre angelägenheter.
Vad kriget också visat på är att det kristna lägret i Libanon inte längre är enigt utan mycket splittrat. Och att det, vid sidan av det sunnitiska lägret inbegripet sunnitiislam och det shi’itiska lägret som inte enbart består av Hizbollah, finns ett livaktigt mittfält som förespråkar ett ‘civilt motstånd’ Hjälporganisationen Samidoun är ett sådan, bestående av ett tiotal obundna frivilligorganisationer. Det var Samidoun som hjälpte flyktingarna, medan de libanesiska myndigheterna knappt lyfte ett finger.
Det geopolitiska kraftfältet
I bokens sista del skärskådas de internationella politiska intressena mera i detalj. Flera artiklar behandlar vad som ligger bakom USA:s planer för Libanon liksom slogan om att ‘demokratisera Mellanöstern’. Och inte minst viktig är den amerikansk-franska inblandningen i Libanon.
Christophe Ayad tittar på krisen som råder inom den arabiska världen, vilken aldrig varit så djup och splittrad. Saudiarabien, Egypten och Jordanien är de facto på den israeliska sidan. Agnes Levallois jämför den franska och arabiska pressen under 33-dagarskriget
Statsvetenskaparen Olivier Roy undersöker förhållandet mellan Hizbollah och Iran. Élisabeth Picard skärskådar den syriska Baathregimen. Sami Makki, som är specialist på militärstrategi undersöker hur den överlägsna israeliska militären kom till korta med gerillarörelsen Hizbollah.
Det enda bidraget som inte uppfyller nån kvalitet är statvetenskaparen Akain Dieckhoffs, som efter att utan kommentarer ha redogjort för Israels goda krigsförberedelser ansluter sig till den israeliske författaren David Grossmans kritik av Israels brutala maktutövning. Men utan att nämna att Grossman i början av kriget stödde den israeliska aggressionen.
Boken Liban, une guerre de 33 jours är ett välkommet bidrag för alla dem som vill undvika den politiska propagandans blindskär och kunna orientera sig i Mellanösterns realiteter. Styrkan ligger i att författarna är synnerligen kunniga i vad de skriver om. Och detta gäller inte enbart händelserna i sig utan främst av att de har en god kännedom om Mellanösterns kultur och historia.
Det är en bok som borde översättas till många språk.
Wim De Neuter
Uitpers (Bryssel) mars 2007. Översättning Per-Erik Wentus