Leo Trotskij
Texten kopierad från Marxist Internet Archive - svenska avdelningen.
Kära kamrater:
Tack så mycket för ert ingående och intressanta brev som för första gången gav mig en inblick i den judiska arbetarrörelsen i Västeuropa. Tonen av aktiv optimism som kommer från raderna och som absolut återspeglar er organisations energi gläder mig. Kamrat Fr. [Pierre Fank] har dessutom redan gett mig kännedom om, och stor sympati för, den judiska oppositionsgruppen i Paris militanta anda.
Förslaget att göra om "Klorkeit" till ett internationellt judiskt organ är verkligen ett intressant förslag. Men jag har ännu inte någon klar blick över hur relationerna med de inblandade nationella rörelserna och de oppositionella organisationerna skulle bli. Ju mer "internationell" i dess tekniska betydelse "Klorkeit" blir, ju mer kommer den att behöva anta en teoretisk-propagandistisk karaktär, då den naturligtvis inte kommer att kunna vara i stånd att behandla varje lands specifika politiska frågor.
Jag vidhåller att den utan tvekan främsta uppgiften för de judiska arbetarna i Frankrike, såväl som i andra länder, är att deltaga i arbetarrörelsen i de länder där de är bosatta, arbetar och kämpar. Anser sig majoriteten av de judiska arbetarna i Frankrike vara permanenta immigranter, eller förväntar de sig att lämna landet i den nära framtiden? Jag tror att det första påståendet är det mest korrekta. I fall så år fallet är det väldigt viktigt att lägga sig till med det franska språket. I den givna situationen ligger detta bara inte i varje enskild persons intresse, utan också i den franska och internationella arbetarklassens politiska intresse. Sextio tusen judiska arbetare i Paris är en stark kraft. De utländska arbetarna i Frankrike kommer att spela rollen som en verkligt stark faktor i landets utveckling, till och med starkare än negrerna i Amerika, med vilka de bara har sin pariastatus gemensamt.
Traditionellt har de rent franska organisationerna inte haft masskaraktär. Till viss grad har de varit baserade på en arbetarklassens fackliga och politiska "aristokrati". Den överväldigande majoriteten har förblivit oorganiserad och på avstånd från de politiska och fackliga organisationernas aktiviteter. I Frankrike är detta kardinalfrågan. Jag tror att rollen som de utländska arbetarna i Frankrike spelar idag kommer att rycka upp landets starka konservatism. Eftersom den främsta majoriteten av de utländska arbetarna representerar de lägre skikten av landets proletariat, är de därför nära, sammanbundna och delandes samma öde som det inhemska proletariatets lägre skikt, vilket förblir på långt avstånd från de officiella organisationerna. De utländska arbetarna är av ett annat kynne, just precis eftersom de är utländska; de har en utvandraranda, mer mobila, mer mottagliga för revolutionära idéer. Det är därför som den kommunistiska ideologin kan vinna de utländska arbetarnas respekt och göra dem till ett mäktigt instrument i penetrerandet av hela den franska arbetarklassen.
Er grupp såväl som de andra grupperna måste ha en klar uppskattning om sin stora historiska uppgift. Naturligtvis inte i andan av någon messiansk nationell stolthet - det kan det inte bli tal om - men i andan av en stor internationell uppgift. I detta sammanhanget ställde jag frågan om "Klorkeits" karaktär. Den skall naturligtvis inte vara till för att skrämma i väg de judiska arbetarna från sina respektive länders arbetarrörelse, som fallet tidigare var med det judiska "Bunds" press, tvärtom - den skall föra in dem i dess arbetarklass liv.
Angående den vanliga Oppositionen, så måste den bland de utländska arbetarna finna ett arbetsfält som inte bara är viktigt utan också väldigt lägligt. Den officiella partiorganisationens [det kommunistiska partiets - red.] byråkratism, vilken lägger allt i ruiner, måste först och främst slå hårdast på ömtåligaste delarna, och det är naturligtvis de utländska arbetarna. Eftersom de senare, på grund av sin lägre sociala ställning, är mer benägna att vara kritiska, tror jag att det är möjligt att genom en stor, medveten, och verkligt självuppoffrande handling att bygga oppositionen som ett utkristalliserat centrum av majoriteten av de utländska arbetarna.
Mina hjärtliga hälsningar till alla er grupps medlemmar. Eder,
L. Trotskij
(Prinkipo, Turkiet)
Kära kamrater:
Det verkar som om er tidning i sig var ett väldigt viktigt steg framåt. Tidningens första succéer visar att den var en nödvändighet. Ja, kan man överhuvudtaget ha tvivlat på detta en enda minut?
Det judiska proletariatet i de förenta staterna är en stor och viktig del av landets hela proletariat. Historiska omständigheter har gjort de judiska arbetarna mottagliga för den vetenskapliga kommunismens idéer. Det faktum att de judiska arbetarna har skingrats till ett antal länder borde ingjuta i dem och ingjuter verkligen i dem läran om internationalism. Man kan klart se att enbart det gör att den kommunistiska vänsteroppositionen har all anledning att räkna med ett stort inflytande bland de förenta staternas judiska proletärer. Vad som först och främst karaktäriserar vänsteroppositionen är dess grundläggande internationella karaktär. Just precis därför måste den kunna tala alla nationers språk. En oberoende judisk publikations existens arbetar inte för att separera de judiska arbetarna, utan tvärtom för att göra dem mottagliga för de idéer som samlar alla arbetare i en stor internationell revolutionär familj. Det ät underförstått att ni bestämt och oförsonligt förkastar de gamla bundistiska idéerna om den nationella organisationen som en federation. De judiska arbetare som vunnits över av er tidning måste kämpa i det kommunistiska förbundets [CLA, den amerikanska sektionen av ILO - övers.anm.] vanliga led och det amerikanska proletariatets massorganisationer. Så länge som er tidning utvecklas och stärks kommer den också att kunna vinna betydelse utanför de förenta staternas och Canadas gränser: i Sydamerika, i Europa och Palestina. De judiska arbetarna är, ekonomisk mätt och i mått av medborgerliga rättigheter, en svag del av proletariatet. Den byråkratiserade Komintern ståndpunkter visar sig som mest förödande hos de mest förtryckta och de på sina medborgerliga rättigheter berövade delarna av proletariatet: i Polen, i de Baltiska regionerna, i Frankrike, och uppenbarligen också i Palestina. Arbetarklassen kan inte på kommando marschera mot sin egen befrielse. Revolutionärt mod och politisk vilja kan endast stärkas med hjälp av kreativa idéer, vilka arbetarna själva måste lära sig genom kriticism, överväganden och undersökning genom erfarenhet. Utan det kommer rörelsens källor obönhörligen att torka ut. Och, som vi kan se i verkligheten med Kominterns största nationella sektioner, trots exceptionellt gynsamma omständigheter, lida nederlag efter nederlag.
Arbetarna är förmögna att genomlida de hårdaste politiska slagen i fall de har möjligheten att genomtänka nedelagets orsaker och själva från det få fram alla de för framtiden nödvändiga slutsatserna. Men förbannelsen ligger i att Kominterns byråkrati inte bara är oförmögen att leda arbetarna till seger, utan kan inte ens tillåta dem att genomtänka nederlagets orsaker. Efter varje nytt slag från fienden slår den centristiska [stalinistiska] byråkratin för sin del arbetarna på käften genom att förbjuda dem att tänka, kritisera och lära sig. Denna kriminella regim blir apatins och besvikelsens största källa. De första offren för klassfiendens såväl som den centristiska byråkratins slag blir, som tidigare sagts, de svagare delarna av arbetarklassen.
Er tidning är det kommunistiska förbundets tidning. Dess främsta uppgift är att samla de judiska arbetarna i amerika under Marx och Lenins banér. Ju mer succéfyllt detta arbete förs, ju snarare det kommer att öka och resa sig till en internationell höjd, desto mer kommer vänsteroppositionens idéer att penetrera sig in i den gamla världens, SSRU inräknat, judiska arbetares krets.
Med hela mitt hjärta hälsar jag er tidning och jag skall försöka att bli så användbar som möjligt för er tidning. Eder,
L. Trotskij
(Prinkipo, Turkiet)
Fråga: Måste vänsteroppositionen ställa särskilda krav för att vinna den judiska arbetarklassen i Amerika?
Svar: Den i utlandet födda judiska arbetarens roll i amerikas proletära revolution kommer att bli en verkligt stor roll, till viss del avgörande. Det är inte fråga om annat att än att vänsteroppositionen måste göra allt den kan för att penetrera in sig i den judiska arbetarens liv.
Fråga: Hur lyder din åsikt om det judiska språket? Varför karaktäriserar du det som "jargong" i din självbiografi?
Svar: Min åsikt om det judiska språket är samma som min åsikt om alla språk. Om jag verkligen använde termen "jargong" i min självbiografi så var det för att man i mina ungdomsår i Odessa inte kallade det judiska språket "jiddisch", som i dag, utan "jargong." Så uttryckte sig judarna själva, och de ansåg det inte som ett tecken på överlägsenhet. Ordet "jiddisch" har varit i allmänt bruk de senaste femton eller trettio åren. Jag ser det till och med i Frankrike.
Fråga: I de judiska kretsarna anses du vara en "assimilator." Vad anser du om assimilation?
Svar: Jag förstår inte varför jag skulle anses vara en "assimilator." Jag känner inte till den allmänna betydelsen av det ordet. Jag är, vilket är underförstått, en motståndare till sionism och alla liknande former av de judiska arbetarnas självisolering. Jag uppmanar de judiska arbetarna i Frankrike att bättre ta till sig det franska livets och den franska arbetarklassens problem. Utan att att göra det är det svårt att deltaga i arbetarklassrörelsen i det land där de blir exploaterade. Eftersom det judiska proletariatet är spritt över flera länder är det nödvändigt för den judiske arbetaren att, utöver sitt eget språk, känna till andra länders språk som ett vapen i klasskampen. Vad har det att göra med "assimilation"?
Fråga: Det officiella kommunistpartiet karaktäriserade, utan tvekan, de judisk-arabiska händelserna i Palestina 1929 som de förtryckta arabiska massornas revolutionära resning. Hur är din syn angående den ståndpunkten?
Svar: Jag är, olyckligtvis, inte tillräckligt insatt i faktan för att försöka mig på att uttala en definitiv åsikt. Jag håller på att studera frågan nu. Det kommer då att bli lättare att se till vilken del och till vilken grad element som nationella frihetskämpar (anti-imperialister), reaktionära muhammedaner och antisemitiska progromister deltog. Ytligen, har jag förstått det som att alla dessa element deltog.
Fråga: Hur lyder din åsikt om Palestina som ett möjligt "hemland" för judar och rent allmänt om ett land för judarna? Anser du inte att den tyska fascismens antisemitism ställer den jud-iska frågan i en annan dager för kommunister?
Svar: Både den fascistiska staten i Tyskland och den arabisk-judiska kampen för fram nya och klara bevis på riktigheten i ståndpunkten att den judiska frågan inte kan lösas inom kapitalismens ram. Jag vet inte huruvida judendomen kommer att byggas upp som en nation igen. Klart är det däremot att det inte kan finnas något tvivel om att de materiella villkoren för judendomens existens som en självständig nation bara kan uppkomma genom en proletär revolution. Det finns inget sådant på vår planet som en idé att någon skulle ha mer rätt till en bit land än någon annan.
Ett etablerande av en territoriell bas för judendomen i Palestina eller i något annat land kan bara möjlig genom en migration av en stor människomassa. Bara en segerrik socialism kan ta sig an sådana uppgifter. Man kan på förhand se att det kommer att äga rum på basis av ömsesidig förståelse och med hjälp av en sorts internationell proletär tribunal, vilken skulle ta upp den här frågan och lösa den.
I den återvändsgränd som den tyska judendomen befinner sig i, såväl som den återvändsgränd sionismen befinner sig i, är intimt sammanbunden med den återvändsgränd som världs kapitalismen som helhet befinner sig i. Bara när de judiska arbetarna ser detta sammanhanget kommer de att bli förvarnade mot pessimism och hopplöshet.
Med respekt för Ykslagors brev; påsåtendet att Birobidjan är "Vänstersionism" är för mig fullständigt okorrekt. Sionism drar alltid iväg arbetaren från klasskampen genom orealiserbara hopp om en judisk stat under kapitalistiska villkor. Men en arbetarregering är pliktbunden att skapa för judarna, såväl som för andra nationer, de bästa villkoren för kulturell utveckling. Detta betyder, inter alia: att för de judar som önskar sig att ha egna skolor, deras egen press, deras egna teater, etc..., tillhandahålla separat territorium för självbestämmande och utveckling. Det internationella proletariatet kommer att bete sig på samma sätt när det blir härskare över hela klotet. På den nationella frågans område får där inte bli några återhållande; tvärtom måste där finnas en allsidig materiell assistans för alla nationaliteters och etniska gruppers kulturella behov. I fall någon nationell grupp är dömd att utplånas (i den nationella betydelsen) måste det ske på samma sätt som en naturprocess, aldrig som en konsekvens av något territoriellt, ekonomiskt eller administrativt problem.
L. Trotskij
Kära kamrater,
Ert brev kom fram i gott skick och om vi inte svarade er genast beror det på att vi arbetar under extremt svåra villkor. I samband med er fråga angående Birobidjan ville vi ge er ett auktoritativt svar. Detta svars författare lever och arbetar, som ni vet, under svåraste omständigheter. Det är förklaringen till förseningen av vårt svar till er. Angående den andra frågan, att återansluta er till Gezerd - vi är inte i ställning att ge er vår åsikt på grund av otillräcklig information. Vi skall försöka så gott det går att svara på den frågan så snart som vi erhållit den nödvändiga informationen. . . .
Med kamratliga hälsningar,
Schwartz
Innan jag svarar på era frågor måste jag varna er för att jag tyvärr aldrig har fått tilfälle att lära mig det judiska språket, vilket mer eller mindre har utvecklats sedan jag har blivit vuxen. Jag har inte haft och har inte möjlighet att följa den judiska pressen, vilket hindrar mig från att ge en precis åsikt om de väldigt viktiga och tragiska problemens olika aspekter. Jag kan därför inte göra något anspråk på någon särskild auktoritet när jag svarar på era frågor. Trots det kommer jag att försöka att säga vad jag tänker om den.
I min ungdom lutade jag mig åt prognosen att de olika ländernas judar skulle assimileras och att den judiska frågan därför skulle försvinna på ett kvasiautomatiskt vis. Den historiska utvecklingen under det senaste kvartsseklet har inte bekräftat det perspektivet. Förruttnande kapitalism har överallt rört sig mot en förvärrad nationalism, var i antisemitismen är en del. Den judiska frågan har som mest skrämmande dykt upp i Europas mest utvecklade kapitalistiska land, i Tyskland.
Å andra sidan har de olika ländernas judar skapat sin egen press och utvecklat språket Jiddisch som ett redskap anpassat till modern kultur. Man måste därför räkna med faktumet att den judiska nationen kommer att fortsätta att existera i en hel epok framöver. Nu kan nationen normalt sett inte existera utan ett gemensamt territorium. Sionismen har uppkommit från just den idéen. Men för varje dag som går påvisar fakta att sionismen är oduglig att lösa den judiska frågan. Konflikten mellan judar och arber i Palestina antager en mer och mer tragisk och mer och mer elak karaktär. Jag tror inte att den judiska frågan alls kan lösas inom ramen för ruttnande kapitalism och under den brittiska imperialismens kontroll.
Och hur, frågar ni mig, kan socialismen lösa den här frågan? På den punkten kan jag blott erbjuda hypoteser. När socialismen väl har blivit herre över vår planet eller åtminstonde över dess viktigare delar kommer den att ha ofattbara resurser i alla sina domäner. Den mänskliga historien har bevittnat en epok av stora migrationer på basis av barbari. Socialismen kommer att öppna möjligheter för stora migrationer på basis av den mest utvecklade tekniken och kulturen. Det är onödigt att säga att detta inte innebär tvångsförflyttning, det vill säga skapande av getton för särskilda nationaliteter, utan frivilligt medgivna omflyttningar, eller snarare krävda av särskilda nationaliteter eller delar av nationaliteter. De förskingrade judarna som skulle vilja återförenas i samma samfund kommer att finna en tillräckligt stor och rik plats under solen. Samma möjlighet kommer att vara öppen för arberna och alla andra uppsplittrade nationer. Den nationella topografin kommer att bli en del av den planerade ekonomin. Detta är det grandiosa historiska perspektiv som jag ser framför mig. Att arbeta för internationell socialism betyder också att arbeta för den judiska frågans lösning.
Ni frågar mig om den judiska frågan fortfarande existerar i SSRU. Ja, den existerar, precis som den ukrainska, den georgiska och även den ryska frågan existerar där. Den allsmäktiga byråkratin kväver den nationella kulturens utveckling på samma vis som den gör det med kulturen i sin helhet. Ännu värre är att den stora proletära revolutionens land nu genomgår en period av djup reaktion. Om den revolutionära vågen blåste liv i alla de finaste delarna av mänsklig solidaritet, har den termidorianska reaktionen fört fram allt som är lågt, mörkt och bakåtsträvande i denna anhopning av 170 miljoner människor. För att förstärka sin dominans tvekar inte ens byråkratin att ta sin tillflykt till en dåligt kamouflerad böjelse åt chauvinistiska tendenser, framförallt åt de antisemitiska. Den senatse Moskva-rättegången, till exempel, var iscensatt enligt det dåligt dolda mönstret att presentera internationalister som trolösa och laglösa judar fullt kapabla att sälja sig själv till det tyska Gestapo.
Sedan 1925, och framförallt sedan 1926, går välkamouflerad, oangripbar antisemtitism hand i hand med symboliska rättegångar mot öppna progromister. Ni frågar mig om den gamla judiska småborgerligheten har blivit socialt assimilerad i den nya sovjetmiljön. Jag vet verkligen varken ut eller in och kan därför inte ge er ett rakt svar. SSRUs sociala och nationella statistik är extremt tendentiös. De är inte till för att berätta sanningen, utan att glorifiera ledarna, hövdingarna, lyckoskaparna. En viktig del av den judiska småborgerligheten har absorberats av statens, industrins, kommersens, kooperativens mfls formidabla apparat, framför allt i deras lägre och mellersta skikt. Detta faktum framkallar ett antisemitiskt känsloläge och ledarna manipulerar med skicklig förmåga för att få den existerande avskyn mot byråkratin att kanalisera och rikta den särskilt mot judarna.
Angående Birobidjan kan jag inte ge er mer än mina personliga bedömningar. Jag är inte bevandrad i den regionen, och ännu mindre i de där boende judarnas villkor. I vilket fall som helst kan det inte bli mer än en väldigt begränsad erfarenhet. SSRU ensamt är fortfarande för fattigt för att lösa sin egen judiska fråga, även under en väldigt mycket mer socialistisk regim än den nuvarande. Den judiska frågan är, jag upprepar mig, otvivelaktigt sammanbunden med mänsklighetens totala frigörelse. Allt annat som görs på detta område kan bara bli för tillfället lindrande och oftast till och med ett tvåeggat svärd, som det palestinska exemplet visar.
Vid tiden för den förra Moskva-rättegången anmärkte jag i en av mina deklarationer att Stalin, i kampen mot oppositionen, utnyttjade de antisemitiska tendenserna i landet. Jag mottog ett stort antal brev och frågor angående det ämnet, vilka till en stor andel var, om det finns det inte någon anledning att dölja sanningen, väldigt naiva. "Hur kan man anklaga Sovjetunionen för att vara antisemitiskt?" "I fall SSRU är ett antisemitiskt land, finns det då kvar någonting alls?" Det var majoriteten av brevens tongångar. Dessa människor reser pro-tester och är förbryllade eftersom de är vana vid att bemöta den fascistiska antisemitismen med den av oktoberrevolutionen åstadkommna judiska frigörelsen. För dessa människor verk ar det nu som om jag sliter en magisk amulett ur händerna på dem. Att resonera på ett sådant sätt är typsikt är typiskt för dem som är vana vid vulgärt, icke-dialektiskt tänkande. De lever i en värld av oföränderliga abstraktioner. De erkänner bara vad som passar dem: Hitlers Tyskland är den absolutistiska antisemitismens kungadömme; SSRU och andra sidan är den nationella harmonins kungadöme. Vitala motsättningar, förändringar, övergångar från ett villkor till ett annat, med ett ord, själva de historiska processerna går förbi deras likgiltiga uppmärksamhet.
Jag hoppas att det ännu inte glömts att antisemtismen i Tsarryssland var väldigt spridd hos bönderna, städernas småborgarskap, intelligensian och arbetarklassens mer efterblivna skikt. "Moder" Ryssland var känt, inte bara för hennes periodiskt återkommande Judeprogromer, utan även för ett väsentligt antal antisemitiska tidskrifter, vilka då åtnjöt en stor upplaga. Oktoberrevolutionen avskaffade judarnas status som laglösa. Det betyder, hur som helst, verkligen inte att man med ett slag slog undan antisemitismen. En lång och envis kamp mot religionen har misslyckats med att hindra bedjande från att till och med i dag fylla tusen och åter tusen kyrkor, moskéer och synagogor. Likadant är fallet när det gäller nationella fördomar. Enbart lagstiftning ändrar inte folk. Deras tankar, känslor och åsikt är beroende av tradition, materiella livsvillkor, kulturell nivå, etc. Sovjetregimen är ännu inte tjugo år gammal. Den äldre delen av befolkningen utbildades under tsarismen. Den yngre delen har ärvt en hel del från den äldre. Dessa allmänna historiska villkor borde i sig själv få varje tänkande person att inse att, trots oktoberrevolutionens utomordentliga lagstiftning, är det en omöjlighet att nationella och chauvinistiska fördomar, särskilt antisemitiska, inte skulle ha levt starkt kvar hos bland befolkningens efterblivna skikt.
Men detta är långt ifrån allt. Sovjetregimen initierade verkligen en hel del nya fenomen vilka, på grund av befolkningens fattigdom och låga kulturella nivå, var kapabla att skapa en ny, och den skapades verkligen, antisemitisk stämning. Judarna är en typisk stadsbefolkning. De utgör en stor procentsats av stadsbefolkningen i Ukraina, i Vitryssland, och till och med i Storryssland. Sovjet behöver, mer än någon annan regim i världen, ett stort antal statstjänstemän. Statstjänstemän rekryteras från den mer kulturella stadsbefolkningen. Naturligtvis inhar judarna ett oproportionerligt stort antal platser inom byråkratin och särskilt i dess lägre och mellersta skikt. Självklart kan vi blunda för fakta och begränsa oss till vaga generaliseringar om alla rasers jämlikhet och broderskap. Men en struts policy kommer inte att föra oss framåt ett enda steg. Böndernas och arbetarnas hat mot byråkratin är ett grundläggande faktum i sovjetlivet. Regimens despotism, förföljandet av varje kritiker, kvävandet av varje levande tanke och slutligen de juridiska skådeprocesserna är helt och hållet en reflektion av detta grundläggande faktum. Till och med genom ett a priori tänkande är det omöjligt att att inte dra slutsatsen att hatet mot byråkratin kommer att ta en antisemitisk skepnad, åtminstone på de ställen där de judiska funktionärerna utgör en betydande procentandel av befolkningen och ställs i skarp kontrast mot den breda bondemassans bakgrund. År 1923 föreslog jag på Ukrainas Bolsjevikers partikonferens att funktionärerna skulle vara kapabla att prata och skriva den kringliggande befolkningens dialekter. Många ironiska anmärkningar fick detta förslag, främst från den judiska intelligentsian som talade och läste ryska och inte ville lära sig det ukrainska språket! Det måste erkännas att på det området har situationen verkligen förändrats till det bättre. Men den nationella sammansättningen av byråkratin har ändrats lite, och vad som är gränslöst mycket viktigtare, antagonismen mellan befolkningen och byråkratin har växt monstruöst under de senast tio-tolv åren. Alla seriösa och ärliga observatörer, särskilt de som levt tillsammans med de trälande massorna för en lång tid, kan vittna om antisemitismens existens, inte bara om den gamla ärvda, utan även om den nya, "Sovjet" varianten.
Sovjetbyråkraten finner sig själv moraliskt i ett belägrat läger. Han försöker att med hela sin styrka bryta sig loss från sin isolering. Stalins politik är, till åtminstone 50 procent, framsprungen från denna önskan. Som bevis: (1) den pseudo-socialistiska demagogin ("Socialismen är redan genomförd," "Stalin ger, gav och kommer att ge folket ett lyckligt liv" etc.); (2) de politiska och ekonomiska åtgärder som blivit designade för att bygga upp ett brett nytt skikt av aristokrati runt byråkratin (Stakhanoviternas oproportionerligt höga löner, militära grader, hedersordnar, den nya "adeln", etc.); och (3) ett vänligt bemötande av befolkningens efterblivna skikts nationella känslor och fördomar.
Den ukrainska byråkraten kommer, om han är en infödd ukrainare, vid den kritiska tidpunkten, oundvikligen att framhålla att han är en muzhikens och bondens broder - inte någon sorts utlänning och verkligen inte en jude. Självklart finns det tyvärr inte ens ett korn av socialism eller ens av grundläggande demokrati i en sådan attityd. Men det är verkligen frågans kärna. Den priviligierade byråkratin, rädd om sina privilegier, och konsekvent totalt demoraliserad representerar för närvarande det sovjetiska samhällets mest antisocialistiska och antidemokratiska skikt. I kampen för dess självbevarande exploaterar den de mest ingrodda fördomarna och de mest oupplysta instinkterna. I fall Stalin, i Moskva, kan iscensätta rättegångar vilka anklagar trotskisterna för att konspirerar för att förgifta arbetarna, är det inte svårt att föreställa sig hur motbjudande lågt byråkratin kan sjunka i någon ukrainsk eller centralasiatisk håla!
Den som uppmärksamt observerar det sovjetiska livet, även om det bara är genom officiella publikationer, kommer då och då se motbjudande byråkratiska bölder blottade i olika delar av landet: mutning, korruption, mord på personer vars existens är pinsam för byråkratin, kränkningar av kvinnor och liknande. Om vi skar rakt igenom kunde vi se att varje sådan böld härstammar från det byråkratiska skiktet. I bland blir Moskva tvingad att ta sin tillflykt till skenrättegångar. I varje sådan rättegång består en stor procentandel oundvikligen av judar, delvis på grund av att, som redan påpekats, att de utgör en stor del av byråkratin och är märkta med dess miskredit, delvis på grund av att, eggade av självbevarelsedrift, kämpar byråkratins ledande kadrer i centrum av varje provins för att avleda arbetarmassornas förargelse över dem till judarna. Detta faktum har varit känt för varje kritisk observatör så långt tillbaka som tio år sedan, när Stalinregimen knappt hade avslöjat sina grundläggande kännetecken.
Kampen mot oppositionen var för den styrande klicken en fråga om liv och död. Programmet, principerna, banden med massorna, allting utrotades och förkastades på grund av den nya styrande klickens önskan om självbevarande. Dessa människor stannar inte för något för att kunna vakta sina privillegier och makt. För en tid sedan släpptes en kungörelse över hela världen att min yngste son, Sergei Sedov, var under åtal för att ha anstiftat en komplott för att massförgifta arbetare. Varje normal människa skulle dra slutsatsen: människor kapabla att framföra en sådan anklagelse har nått den moraliska degredationens lägsta grad. Är det då möjligt att för bara en kort sekund att tvivla på att samma åklagare är kapabla att gynna massornas antisemitiska fördomar? Just i min sons fall är båda dessa ondskefulla saker förenade. Det är värt besväret att tänka över det fallet. Från den dagen de föddes har mina söner burit sin moders namn (Sedov). De har aldrig använt något annat namn, varken i grundskolan, universitetet eller senare i livet. För min del har jag under de senaste tjugofyra åren burit namnet Trotskij. Under Sovjet-perioden kallade aldrig någon mig vid min faders namn (Bronstein), likaväl som att ingen någonsin kallade Stalin Dzjugasjvili. Med syfte att inte tvinga mina söner att byta namn, tog jag, för "medborgerliga" krav, min frus namn (vilket, enligt sovjetisk lag, är fullt tillåtet). Hur som helst, efter att min son, Sergei Sedov, blev åtalad för för den fullständigt otroliga anklagelsen att konspirera för att förgifta arbetare, kunngörde GPU i Sovjetisk och utländsk press att min sons "riktiga" (!) namn är inte Sedov, utan Bronstein. I fall förfalskarna önskade att sammankoppla den anklagade med mig, skulle de ha kallat honom Trotskij, eftersom Bronstein, politiskt, inte betyder någonting för någon alls. Men de ville spela ett annat spel; det är att de ville utnyttja mitt judiska ursprung och min sons halvjudiska ursprung. Jag stannade kvar vid denna episod eftersom den har en vital och verkligen inte exceptionell karaktär. Hela kampen oppositionen är fylld av sådana episoder.
Mellan 1923 och 1926, när Stalin, tillsammans med Zinovjev och Kamenev, fortfarande var medlem av "Trojkan", spelades det väldigt försiktigt och maskerat på de antisemitiska strängarna. Särskilt skolade talare (Stalin förde redan då en lömsk kamp mot sina kompanjoner) sa att Trotskijs anhängare var småborgare från "småstäder", utan att definera deras ras. Det var faktiskt lögn. Procentsatsen av judiska intellektuella i oppositionen var aldrig större än den i partiet eller byråkratin. Det räcker med att att namnge ledarna för oppositionen under åren 1923-25: I. N. Smirnov, Serebryakov, Rakovsky, Piatakov, Preobrazhensky, Krestinsky, Muralov, Beloborodov, Mrachovsky, V. Yakolev, Sraponov, V. M. Smirnov, Ishtchensko - enbart infödda ryssar. Radek var vid den tiden bara halvt sympatiserande. Men, precis som under bedragarnas och de andra uslingarnas rättegångar, såväl som under tiden för oppositionens uteslutning från partiet, betonade byråkratin avsiktligen namnen på judiska medlemmar av tillfällig eller sekundär betydelse. Detta diskuterades ganska öppet inom partiet, och, år 1925, såg oppositionen i detta beteende omisstagliga symptom på den styrande klickens förruttnelse.
Efter att Zinovjev och Kamenev hade gått med i oppositionen förändrades situationen radikalt till det värre. Vid detta tillfälle öppnade sig ett perfekt tillfälle för att till arbetarna säga att i spetsen för oppositionen står tre "missnöjda judiska intellektuella". Under Stalins ledning förde Uglanov i Moskva och Kirov i Leningrad ut denna linje systematiskt och nästan öppet. Med syfte att mer skarpt visa skillnaden mellan den "nya" och den "gamla" linjen blev judarna, även de mest hängivna generallinjen, borttagna från tunga poster inom partiet och sovjeterna. På landsbygden, såväl som i Moskvas fabriker år 1926, antog hetsen mot oppositionen en genomgripande och öppet antisemitisk karaktär. Många agitatorer talade skamlöst i tongångar som: "Judarna gör uppror". Jag mottog hundratals brev beklagande de antisemitiska metoderna i kampen mot oppositionen. Vid en av Politbyråns sessioner skrev jag ett kort meddelande till Bukharin: "Du kan inte undgå att känna till att kampen mot oppositionen till och med i Moskva använder sig av de svarta hundradenas demagogers metoder (antisemitism, etc.)." Bukharin svarade mig undvikande på samma papperslapp: "Enstaka exempel är, självklart, möjliga." Jag skrev tillbaka: "Vad jag tänker på är inte enstaka exempel, utan en systematisk agitation bland partisekreterarna på stora företag i Moskva. Går du med på att följa med mig och undersöka ett exempel på detta vid fabriken 'Skorokhod' (jag känner till ett antal andra sådana exempel)." Bukharin svarade: "OK, vi kan gå." Gagnlöst, försökte jag få honom att följa siit löfte. Stalin förbjöd honom uttryckligen att göra så. Under förberedelsemånaderna för oppositionens uteslutning från partiet, arresterna och exilerna (i 1927 års andra hälft) antog den antisemitiska en genomgripande otyglad karaktär. Parollen "Krossa oppositionen" antog ofta den gamla parollen "Krossa judarna och rädda Ryssland"s karaktär. Det gick så långt att Stalin blev tvungen att gå ut med en tryckt kunnagörelse som sade att "Vi kämpar inte mot Trotskij, Zinovjev och Kamenev för att de är judar, utan för att de är oppositionella," etc. För varje politiskt tänkande person är det fullständigt klart att denna medvetet dubbeltydiga kunnagörelse, riktad mot "upptrappningen" av antisemitismen, samtidigt uppsåtligen gav den näring. "Glöm inte att oppositionens ledare är - judar." Det var den verkliga meningen av Stalins kunnagörelse. Publicerad i varje sovjetisk tidsskrift.
När oppositionen, för att bemöta repressionen, fortskred med en mer beslutsam och öppen kamp, sa Stalin, i form av ett uttrycksfullt "skämt", till Piatakov och Preobrazhensky: "Ni kämpar åtminstonde mot C.E.:t genom att öppet svinga era yxor. Det bevisar ert 'ortodoxa' uppträdande. [Det ryska ordet Stalin använde syftar på den grekisk ortodoxa kyrkan. - Trotskij] Trotskij arbetar slugt och utan en yxa". Fyllda av avsky berättade Preobrazhensky och Piatakov om den konversationen för mig. Stalin försökte dussintals gånger med att sätta oppositionens "ortodoxa" kärna i motsats till mig.
Den välkända tyska radikala journalisten, den förre redaktören för Aktion, Franz Pfemfert, för närvarande i exil, skrev till mig i Augusti 1936:
"Kanske kommer du ihåg att jag för många år sedan skrev i Aktion att många av Stalins handlingar kan förklaras av hans antisemitiska tendenser. Det faktum att han, i denna monstruösa rättegång, genom Tass, lyckades "rätta" Zinovjev och Kamenevs namn, är en handling i typisk Streicher-stil. På så sätt gav Stalin klartecken åt alla antisemitiska, skrupelfria element"
Faktum är att namnen Zinovjev och Kamenev borde vara mer kända än namnen Radomislyski och Rozenfeld. Vilket annat motiv än att spela på antisemitiska känslor kan Stalin ha haft genom att göra sina offers "riktiga" namn kända? En sådan handling, och utan det minsta legala berättigandet till det, var, som vi har sett, också gjord mot min sons namn. Men, otvivelaktligen, det mest förbluffande är faktumet att alla de fyra "terroristerna", som påståtts ha sänts ut av mig från utlandet, visade sig vara judar och - samtidigt - agenter för det det antisemitiska Gestapo! Eftersom att jag händelsevis aldrig har träffat någon av dessa olycksdrabbade, är det klart att GPU avsiktligt valde ut dem på grund av deras rasmässiga härkomst. Och GPU verkar inte på basis av egna idéer!
Återigen: i fall sådana metoder används på den absoluta toppen, där Stalins personliga ansvar är obestridligt, så är det inte svårt att föreställa sig vad som pågår i de djupa leden, på fabrikerna, och särskilt på kolchoserna. Och hur skulle det kunna vara annorlunda? Den fysiska utrotningen av bolsjevikernas äldre generation är, för varje tänkande människa, ett obestridligt bevis för termidoriansk reaktion, och på dess mest högsta steg. Historien har än så länge aldrig sett ett exempel på hur den av revolutionen följande reaktionen inte har haft den mest otyglade chauvinismen, bland dem antisemitismen, som följeslagare.
Enligt några av "Sovjetunionens vänner" är mina uttalanden om att en stor del av den nuvarande byråkratin utnyttjar antisemitiska tendenser bara en illvillig uppdiktning med syfte att användas i kampen mot Stalin. Det är svårt att argumentera med byråkratins professionella "vänner". Dessa människor förnekar den termidorianska reaktionens existens. De accepterar till och med Moskva-rättegångarna på åskådarplats. Det finns "vänner" som besöker SSRU med det speciella syftet att inte se solens fläckar. Inte så få av dem får särskild betalning för att bara se vad byråkratin visar. Men ve dessa arbetare, revolutionärer, socialister och demokrater som, med Pusjkins ord, föredrar "en illusion som förför oss" än den bittra sanningen. En frisk revolutionär optimism har ingen användning för illusioner. Man måste möta livet som det är. Det är nödvändigt att i verkligheten själv finna den kraft som skall besegra dess reaktionära och barbariska kännetecken. Det är vad marxismen lär oss.
Några av de som gärna spelar "förståsigpåarens" roll har till och med anklagat mig för att "plötsligt" föra fram den "judiska frågan" och det med syfte att skapa ett slags ghetto för judarna. Jag kan bara rycka på axlarna i medlidande. Jag har levt hela mitt liv utanför de judiska kretsarna. Jag har alltid arbetat i den ryska arbetarrörelsen. Mitt modersnål är ryska. Olyckligtvis har jag inte ens lärt mig judiska. Den judiska frågan har därför aldrig varit mitt viktigaste intresse. Men det betyder inte att jag har rätt att blunda för det judiska problemet, vilket kräver en lösning. "Sovjetunionens vänner" är nöjda med skapandet av Birobidjan. Jag kommer inte att uppehålla mig här vid att resonera om huruvida det var byggt på en sund basis, och vilken typ av regim som existerar där. (Birobidjan kan inte undgå att reflektera alla den byråkratiska despotismens brister.) Men inte en enda progressiv, tänkande individ kan invända mot att SSRU har designat ett särskilt territorium för dem av deras medborgare som anser sig vara judiska, som föredrar att använda det judiska språket framför alla andra och som vill leva som en enhetlig massa. Är det ett ghetto eller inte? Under Sovjetdemokratins period, under tiden av fullständigt frivilliga migrationer, fanns det inget tal om ghetton. Men den judiska frågan, på grund av själva det sätt som de judiska bosättningarna ägde rum, antager en internationell karaktär. Har vi inte rätt när vi säger att en socialistisk världsfederation skulle göra möjligt skapandet av ett "Birobidjan" för de judar som skulle vilja ha en egen autonom republik som en arena för deras egen kultur? Man kan anta att en socialistisk demokrati inte behöver tillförlita sig till tvångsmässig assimilation. Det kan mycket väl vara så att inom två-tre generationer kommer gränserna för en oberoende judisk republik, såväl som för många andra nationella områden, att suddas ut. Jag har varken tid eller lust att grubbla om det. Våra efterföljare kommer att veta bättre än oss vad de skall göra. Vad jag tänker på är en övergående historisk period där den judiska frågan, som sådan, fortfarande är akut och kräver tillräckliga åtgärder från en världsfederation av arbetarstater. Samma metoder för att lösa den judiska frågan som under förruttnande kapitalism har en utopisk och reaktionär karaktär (sionism), kommer, under en socialistisk regim, att antaga en verklig och hälsosam innebörd. Detta är vad jag ville påpeka. Hur kan någon marxist, eller ens någon konsekvent demokrat, invända mot det?
Käre vän:
Fader Coughlin, som uppenbarligen försöker bevisa att en absolut idealistisk moral inte förhindrar människan från att vara den störste lymeln, har förklarat via radio att jag förr tog emot enorma mängder pengar för revolutionen från den judiska bourgeoisin i Förenta Staterna. Jag har redan svarat i pressen att detta är falskt. Jag mottog inte några sådana pengar, inte för att jag, självklart, hade vägrat att mottaga finansiellt stöd åt revolutionen, utan för att den judiska bourgeoisin inte erbjöd detta stöd. Den judiska bourgeoisin förblir trogen principen: att inte ge, även nu när det gäller dess huvud. Kvävandes av sina egna motsättningar, riktar kapitalismen ilskna slag mot judarna; dessutom faller en del av dessa slag på den judiska bourgeoisin, trots alla dess forna "tjänster" åt kapitalismen. Utsikterna för en filantropisk natur åt flyktingar blir mindre och mindre verklig jämfört med den ondska som tynger ner det judiska folket.
Nu är det Frankrikes tur. Fascismens seger i detta land skulle betyda en ofantlig förstärkning av reaktionen, och en monstruös tillväxt för antisemtiskt våld i hella världen, särskilt i de Förenta Staterna. Antalet länder som kastar ut judar växer utan gräns. Antalet länder som klarar att mottaga dem minskar. Samtidigt intensifieras kampens förbittring. Det är utan svårighet möjligt att föreställa sig vad som väntar judarna bara vid utbrottet av det kommande världskriget. Men även utan krig kommer världsreaktionens närmaste utveckling med säkerhet betyda judarnas fysiska utrotning.
Palestina har visat sig vara ett tragiskt bländverk, Birobidjan en byråkratisk fars. Kreml vägrar att mottaga flyktingar. De gamla kärringarnas och unga karriäristernas "antifascistiska" kongress har inte den minsta betydelsen. Nu, mer än någonsin, är det judiska folkets öde - inte bara deras politiska utan även deras fysiska öde - oupplösligt sammanbundet med det internationella proletariatets befrielsekamp. Enbart en djärv mobilisation av arbetarna mot reaktionen, skapande av arbetarmiliser, direkt fysiskt motstånd mot de fascistiska gängen, ökande av självförtroende och alla förtrycktas aktivitet och djärvhet kan skapa en förändring i styrkeförhållandena, hindra en världsvåg av fascism och påbörja ett nytt kapitel i människans världshistoria.
Den Fjärde Internationalen var de första att avslöja fascismens farlighet och visa vägen till frälsning. Den Fjärde Internationalen uppmanar de folkliga judiska massorna att inte bedra sig själv, utan att öppet möta den hotfulla verkligheten. Räddningen finns bara i den revolutionära kampen. Den revolutionära kampens, såväl som krigets, resurser är insamlingar. Hos det judiska folkets progressiva och klarsynta element ligger plikten att komma till hjälp åt det revolutionära avantgardet. Tiden är knapp. En dag är nu av samma värde som en månad eller till och med ett år. Vad du gör, gör det kvickt!
Den förruttnande kapitalismens värld är överfylld. Frågan att släppa in hundra extra flyktingar blir ett stort problem för en sådan världsmakt som Förenta Staterna. I en era av luftfart, telegraf, telefon och television blir resande från land till land paralyserat av pass och visum. Perioden av slöseri med utländsk handel och förminskning av inhemsk handel är samtidigt en period av en monstruös intensifiering av chauvinism och, särskilt, antisemitism. I sin epok av framväxt tog kapitalismen det judiska folket ur ghettot och drog nytta av det som ett verktyg i sin kommersiella epansion. I dag strävar den förruttnande kapitalismens samhälle efter att pressa ut det judiska folket från alla sina porer; sjutton miljoner individer på en världsbefolkning av två miljarder, det vill säga, mindre än en procent, kan inte längre finna en plats på vår planet! Mitt bland de oerhörda landytorna och de teknologiska undren, vilka utöver jorden även har erövrat skyarna åt människan, har bourgeoisin lyckats att göra om vår planet till ett smutsigt fängelse. . . .
Kampen för "livsrum" är inget annat än ett kamouflage för imperialistisk
expansion, det vill säga, annektionens och plundringens policy. Det rasmässiga
berättigandet för deras expansion är en lögn; nationalsocialismen
ändrar sin rasmässiga sympatier och antipatier i takt med strategiska övervägande.
Ett något mer stadigt element i fascistisk propaganda är, kanske, antisemitismen,
vilken Hitler har gett en zoologisk form och upptäckt "rasens" och
"blodets" sanna språk i hundens skall och grisens grymtning. Inte för inte
var det som Friedrich Engels stämplade antisemitismen som "dumbommarnas socialism"!
Det enda kännetecknet för icke-förfalskad fascism är dess önskan om makt, underkuvande
och plundring. Fascismen
är en kemiskt ren destillering av imperialismens kultur.
...
Efter fem år av det grövsta fjäsket för demokratierna, när hela "kommunismen" reducerades till ett monotont anklagande om fascistiska angripare, upptäckte Komintern, på hösten 1939, plötsligt de västerländska demokratiernas kriminella imperialism. Helt om! Från och med då uttalades inte ett fördömmande ord om förstörelsen av Tjeckoslovakien och Polen, erövrandet av Danmark och Norge eller den chokerande behandling som Hitlers gäng utsatte de polska och judiska folken för! Hitler blev en fredsälskande vegetarian, som jämnt och ständigt utsattes för provokationer från de västerländska imperialisterna.
"Innan mänskligheten utmattas eller dränks i blod, förgiftar kapitalismen världsatmosfären med giftiga ångor av folk och rashat. Antisemitismen är i dag en av de mest elakartade krampryckningarna i kapitalismens dödskamp.
"Ett skoningslöst avslöjande av rasbaserade fördomars och alla former och nyanser av nationell arrogans och chauvinisms, särskilt antisemitismens, rötter bör, som det viktigaste sättet att bekämpa imperialism och krig, bli en del av alla Fjärde Internationalens sektioners dagliga arbete. Vår mest grundläggande paroll förblir: Arbetare i alla länder, förena er!"
( Leo Trotskij [red]: Kapitalismens dödskamp och Fjärde Internationalens uppgifter [Övergångsprogrammet], antaget 1938)
"För de nationer som Ryssland förtrycker innebär ett störtande av monarkin oundvikligen också deras nationella revolution. På detta område kan vi, hur som helst, iakttaga samma sak som i alla de andra av Februariregimens departement: den officiella demokratin var, hållen i koppel genom sitt politiska beroende av den imperialistiska bourgeoisin, fullständigt oförmögen att bryta de gamla bojorna. Vidhållande sin okränkbara rätt att bestämma andra nationers öde, forsatte det avundsjukt att vakta de källor till rikedom, makt och inflytelse vilket hade gett den Storryska bourgeoisin dess dominerande ställning . . ."
Skrivet av Leo Trotskij, 1932, angående Kerenskijregimens vana att stifta lagar som gav folk formella rätter till jämnlikhet.
"Denna formella jämnlikhet gav mest av allt till judarna, för antalet lagar som begränsar deras rättigheter har stigit till 650. Dessutom, som stadsbefolkning och det mest utspridda av alla nationaliteter, har judarna inte kunnat föra fram något krav på en oberoende stat eller ens territoriell autonomi. Och angående det så kallade 'nationellt-kulturella autonomi'-projektet, . . . denna reaktionära utopi . . . smälte i sina första dagar av frihet likt vax under solens strålar.
"Men en revolution är en revolution just på grund av den orsaken att den inte nöjer sig med allmosor eller uppskjutna betalningar. Avskaffandet av de mera skamliga nationella begränsningarna etablerade en formell jämnlikhet mellan medborgarna, oavsett deras nationalitet, men detta avslöjade bara skarpare nationernas ojämnlika ställningar, görande den större delen av dem till styvbarn eller fosterbarn åt den Storryska staten."
(Leo Trotskij: Ryska Revolutionens historia, 1932)
"Eftersom det judiska SR [Socialistrevolutionärerna], 'Poale Zion,' och andra judiska arbetarorganisationer har uttalat sin vilja att organisera avdelningar av judiska arbetare till att försvara revolutionen, föreslår jag att sådana formationer organiseras under (det militära) Högkvarterets aktoritet. Tillsammans med detta förslag, föreslår jag att de judiska bataljonerna går in i de regiment där det också finns bataljoner från andra folk. På så sätt kan vi undvika en, på främlingsskap grundad, chauvinism, vilken olyckligtvis uppstår när fullständigt nationellt självständiga militära förband skapas."
(Telegram från Leo Trotskij till det militära högkvarteret i Kiev, 10:e Maj 1919, citerat i "The Pogroms in the Ukraine in the Year 1919", skriven av Elias Tcherikower, utgiven på YIVO Press, 1965.)
"Ett av det Österrikiska programmet för 'kulturell autonomis' mål var 'bevarandet och utvecklandet av folkens nationella karakteristiska drag.' Varför och av vilken orsak? frågade bolsjevismen förbluffat. Att segregera mänsklighetens olika nationalistiska arv var aldrig vår uppgift. Sant, bolsjevismen insisterade på att varje nation skulle ha rätten att avskilja sig - rätten, men inte plikten - som den ultimata, effektivaste garantin mot förtryck. Men idéen att på konstgjord väg bevara nationella särdrag var främmande för bolsjevismen. Ett nationellt förtrycks eller kränknings, även de förklädda, de mest raffinerade eller praktiskt 'ouppskattbara', försvinnande måste användas för revolutionär förening istället för en segregering av arbetare av olika nationaliteter. Var än nationella privillegier och oförrätter existerar måste nationerna ha möjlighet att skilja sig åt, detta eftersom det kan underlätta en arbetarnas fria återförening, i namnet av ett nära upptagande av alla nationers vänskapliga förbindelser, med det långsiktiga perspektivet om allas totala samgående. Sådan var bolsjevismens grundläggande tendens, vilken avslöjade hela sin kraft i Oktober 1940."
(Leo Trotskij: Stalin, 1940)
"Vad som karakteriserar bolsjevismen på den nationella frågan är att den i sin attityd gentemot de förtryckta nationerna, till och med de mest efterblivna, räknar den dem inte bara till politikens objekt, utan även till subjekt. Bolsjevismen inskränker sig inte till att erkänna deras 'rätt' till självbestämmande eller parlamentariska protester mot undertryckande av denna rätt. Bolsjevismen penetrerar in sig mitt i de förtryckta nationerna; den reser dem mot deras förtryckare; den sammanbinder deras kamp med proletariatets kamp i kapitalistländerna; den undervisar förtryckta kineser, hinduer eller araber i upprorets konst och tar fullt ansvar för sitt verk när den står ansikte mot ansikte med civiliserade bödlar. Det är bara här som bolsjevismen börjar, det vill säga revolutionär marxism i handling."
(Leo Trotskij: Kampen mot Hitler, 1932)
"Försöket att lösa den judiska frågan genom judisk emigration till Palestina kan nu ses i sin rätta dager, ett tragiskt bedrägeri gentemot det judiska folket. I syfte att vinna arabernas sympati, som är fler än judarna, har den brittiska regeringen ändrat tvärt på sin policy gentemot judarna, och har faktiskt tagit tillbaka sitt löfte om att hjälpa dem att bygga sitt 'egna hem' i ett annat land. De framtida militära händelsernas utveckling kan mycket väl komma att göra om Palestina till en blodig fälla för hundratusentals judar. Aldrig har det varit så klart som idag att det judiska folkets frälsning är oskiljaktligt sammanbunden med störtandet av det kapitalistiska systemet."
(Leo Trotskij, skrivet i Juli 1940)