Skriv ut

"Nisse Lätt. En svensk anarkist berättar."

Syndikalism & sanning – minnesluckor från Spanien

Per-Erik Wentus granskar

Nisse Lätt. En svensk anarkist berätta. Minnesbilder ur Nisse Lätts liv som agitator och kämpe för de frihetliga idéerna. Redigerad av H Forshult Göteborg: Nisse Lätts minnesfond, 1993.

Artikeln trycktes ursprungligen i veckotidningen Internationalen 9/1994 den 4 mars 1994. Den har bearbetats något.

Det har skett en betydelseförskjutning i ordet agitator. I den tidiga arbetarrörelsen hade agitator och liknande begrepp klara avgränsningar och ett tydligt innehåll. Ofta förekom de i begreppspar, som t.ex. agitation och propaganda.

Agitation är, står det i en ordbok, "arbete för att överbevisa om en saks riktighet". För propaganda sägs "arbete för utbredande av åsikter". Det är rätt.

Agitatorn, den svenske uppviglaren, talar för vilken handling som ska tas. När han gör det då finns det oftast få vägval. Avgörandet är här och nu. För eller mot strejk.

Propagandistens värld är en annan. Han upplyser och förklarar omvärlden. Det är kunskap och idéer han sprider. Han investerar för framtiden, kunde man säga med nutida språkbruk.

Människan

Nisse Lätt har säkerligen agiterat men större delen av sitt liv var han propagandist. Det hade varit mer rättvist att i undertiteln kalla honom för det han var.

Ty man behöver inte läsa många rader innan man upptäcker att det här är ingen föreläsare. Detta är den typiske propagandisten. Han har ett budskap. Och vare sig det är frihet, solidaritet eller samverkan han talar om, är det andemeningen som är det betydelsefulla. Texten, vad han säger i ord, är till för att belysa, förtydliga, förklara budskapet, ur alla de vinklar. Den sanne propagandistens metod. Eller som man sa förr: Budskapet till hjärtat, förståndet tar hand om sanningen.

Nisse Lätt föddes 1907. Vid 15 år ålder mönstrade han som jungman och besökte bl.a. Spanien. 1936 for han åter dit — nu för att försvara republiken. Han var en av de många sjömän som ställde upp. Det blev denna tid som kom att prägla honom, och de anarkistiska och syndikalistiska idéer han vigt sig åt, oförtrutet till 81 års ålder.

Spanien

När de spanska arbetarna och lantarbetarna i juli 1936 reste sig mot generalernas statskupp uppnådde de något mer än status quo. De skapade egna styres- och förvaltningsorgan. Näringslivet kollektiviserades. Inkomsterna och fördelningen blev rättvisare. Katalonien, provinsen söder om den franska gränsen vid Medelhavet blev "socialismens" centrum, men större delen av landet drogs med. Nisse Lätt säger: under tre år hade vi socialism.

I likhet med de flesta anarkister lägger han tyngdpunkten på "socialismens" vardag. Han berättar både om sitt eget arbete i Spanien och om syndikaten. Det var genom dessa och kommittéerna som arbetarna styrde näringslivet.

Anarkosyndikalismen hävdar ju att den enda kampen är den ekonomiska. Staten är per definition alltid en förtryckarapparat, följaktligen är politiken en förtryckarkonst. Ett inträde på den parlamentariska scenen blir förräderi av de arbetandes sak.

Anarkistministrar

Varför valde anarkisterna då att sätta sig i den katalanska delstatsregeringen den 26 september 1936?

Nisse Lätt undviker frågan, liksom de flesta anarkister. För tas den till prövning inställer sig spörsmålet: bidrog den anarkistiska ledningen och anarkismen själv till de sinas nederlag. "De sina" var organiserade i CNT-FAI. Det var nästintill arbetarmajoriteten i Spanien då.

Så här förklarar Nisse Lätt de anarkosyndikalistiska ledarnas val: "Trots att Garcia Olivier, Durutti och de andra, väl genom åskilliga exempel kände politikernas och politikens natur, föll de i fällan, kanske under inflytande av den exceptionellt känsliga situationen."

Längre fram förklaras detta närmare:

"Men Katalonien, hela Kataloniens näringsliv, de stora företagen, kollektiviseringen var i fara, på grund av den bojkott, den blockad ,Madrid utövade mot Barcelona... CNT ville genom att representera sig i Caballeros regering söka en utväg att häva bojkotten."

Den 4 november hade CNT även gått med i den spanska riksregeringen.

Förunderligt när Nisse Lätt på nästan var och varannan sida betonat hur "marxister" alltid klättrar på arbetarnas ryggar när de tar steget in i politiken. Med hans egna ord: "..hela den hord av klättringsfigurer som med hjälp av valsedeln genom parlament och regeringar skaffat sig, eller var på väg att skaffa sig, inträde i den borgerliga världen...."

Regeringsbeslut

Vad gjorde då anarkisterna i regeringen? Här är några exempel på vilka regeringsbeslut de tillstyrkte.

Beslut som i stället för att befrämja, rullade tillbaka arbetar- inflytande och makt! Det de hade tillkämpat sig.

Anarkisterna agerade lika parlamentariskt schackrande som de "marxister" de alltid förhånat. Vad mer var – de föll undan för det borgerligt-stalinistiska regeringsblocket som initierade förslagen. De anti-auktoritära, anti-parlamentariska, anti-regerings och anti-statliga anarkisterna skrev på.

Nisse Lätts försök att undkomma det egna ansvaret med att förbigå vad som faktiskt hände och att skjuta över skulden på stalinister med i huvudsak invektiv förändrar inget – åtminstone inte fakta. Dessutom, stalinisterna hade tydligt sagt att de var för den borgerliga republiken. Än mer otvetydigt, de sa att småborgarskapet ska ha sin rättmätiga plats. Det betydde i klartext att återupprätta de styrkeförhållanden som råder under kapitalismen.

Det hjälper då föga att kritisera dem för vad de sa att de ska göra. Det rimliga hade varit att i stället vända sig till arbetarna med ett handlingsprogram, som var i arbetarnas eget intresse.

Oförmågan att försvara arbetarintressena kulminerade i "majhändelserna" .

Barcelona

Den 3 maj 1937 går polistrupper till anfall mot CNT-vaktstyrkorna på Telefoncentralen i Barcelona. Vad det betyder fattar alla. Inom några timmar har arbetarna rest barrikader, ockuperat hus, intagit strategiska positioner. De kräver vapen av sina ledare i CNT.

Nu. mejslas en klassgräns ut i Barcelona. På den ena sidan de borgerliga republikanerna, socialdemokraterna och stalinisterna och på den andra sidan arbetarna organiserade i CNT-FAI och POUM. Det är en, gräns gevärspipa mot gevärspipa.

Men vad händer? Ledningen för anarkisterna försöker a arbetarna att retirera, att ge upp. Nu dyker de anarkistiska ministrarna fram. Oupphörliga appeller ges i radio; "...tillbaks till arbetet...." Men striderna fortsätter. Arbetarna vägrar och väntar. Väntar på ledning.

I gryningen den 7 maj ger de upp. "Varför ska vi kämpa mot Franco och dö, när regeringen skjuter våra kamrater", är tanken hos de flesta.

Döda 500, sårade 1500.

Framtiden

Det som följer därefter är epilog. George Woodcock, en av anarkismens historieskrivare, säger: "Från den tiden var CNT inget att räkna med på den spanska scenen." Det blir nu polistrupper drar över landsbygden och upplöser allt vad revolutionen åstadkommit. Det är nu förföljelserna sätts igång, morden, avrättningarna. Det är stalinisterna som agerar blodhundar åt borgerligheten. Inte för att de främst eftersträvade egen makt utan för att detta låg i Sovjetunionens utrikespolitiska intresse som sovjetbyråkratin såg det. Ett borgerligt-demokratiskt Spanien i utbyte mot fredlig samexistens. Men också stalinisterna blev snuvade på sitt mål.

Franco vann. Hitler hade vunnit och snart stod ett nytt omfördelningskrig inför dörren. Det andra. Något som varken England, Frankrike eller USA var emot. Profit doesn't make war, war makes profits.

Nisse Lätt kan inget annat än åtminstone erkänna att här låg framtiden i vågskålen – endera en fattigdomens och profitrikedomens kapitalism eller en frihetlig socialism. "...partier har skarpt kritiserat CNT för att det inte den gången gjorde upp en gång för alla. Och det var inte heller långt borta..." Fast han strax därefter hävdar att Franco hade segrat ändå. Varför förklarar han aldrig.

Idévärlden

Det måste finnas ett svar på varför anarkister deltar i en samlingsregering tillsammans med företrädare för kapitalet. Varför de tar beslut som avväpnar arbetarna både materiellt och andligen. Varför de går i ledband med dem som slår ner arbetarna – när dessa försvarar sig. Varför de på kort tid vänder 180 grader från ett kategoriskt nej till deltagande i varje politiskt organ och isynnerhet regeringar till att sätta sig på regeringstaburetter.

Svaret är: anarkisternas oförmåga att skilja mellan en borgerlig och en arbetarstat, därav CNT:s klassamarbete och därmed CNT:s stöd åt lagstiftning som förstärker den borgerliga staten gentemot arbetarna.

Orsaken till anarkismens-syndikalismens kollaps ska sökas hos den själv. Anarkismen är ingen proletär lära. Den är borgerlig, eller snarare en avspegling av borgerliga klassintressen.

Borgarna har alltid manat: sök inte makt, makten korrumperar. Anarkismen genljuder av detta. För den blir staten Hin Håle. Staten ses som ett koncentrat av individers maktsträvan. En av anarkismens stora, Errico Malatesta som hade ett stort inflytande på just den spanska frihetliga rörelsen säger:

"Varje regerings främsta angelägenhet är att tillförsäkra att den förblir vid makten oberoende av vem som ingår i den. Om de är onda då vill de ha makten för att berika sig själva och för att tillfredsställa sin auktoritetslust; om de är ärliga och redbara tror de att det är deras plikt att förbli vid makten till gagn för folket... Anarkisterna ...kunde aldrig, även om de var starka nog, bilda regering utan att motsäga sig själva och avvisa sin egen lära och gjorde de det ändå, skulle den regeringen inte skilja sig från någon annan regering, kanske skulle den vara värre" (Artikel i L'Adunata dei Refrattari den 12 mars 1932.)

Ett samhällsorgan, staten, reduceras till individers lust och ambition. Varför människor skulle sträva efter makt har aldrig förklarats, förutom denna ytliga iakttagelse. Vad makt betyder än mindre. Det lämnas till diversepåsen – "sådan är nu människans natur."

Anarkismens statsuppfattning är inte verklighetsgrundad. Dvs den ser inte det uppenbara, att staten försvarar materiella klassintressen oberoende av människors natur. Trots att det finns såväl borgar- som arbetarklasser, ser inte anarkister att det finns olika slags stater. En stat stödd på borgarintressen alternativt en stat stödd på arbetarintressen.

Det var således inte överraskande att när verkligheten tvingade anarkisterna att försvara de breda folklagren – som i Spanien – då övergav de arbetarnas egna skyddsorgan, kommittéerna, miliserna osv, (vilka de facto var arbetarnas gryende statsorgan) och grep efter den existerande övermakten, den borgerliga staten. Därav det parlamentariska spelet.

En av de anarkistiska exministrarna sa helt betecknande också vid en kongress: "...jag är anarkist sedan födelsen, och min mor och far före mig... jag skulle vilja säga, att all världens anarkister hår mycket att tacka mig för de månader vi stod ut i regeringen..."

Nisse Lätt tydliggör tankegången: "...varför skall det vara lättare att propagera och vinna proselyter för det onda, för hat, för konkurrens, för krig och död, för plundring och elände, än för det goda, för solidaritet, samarbete, inbördes hjälp, vänskap och kärlek?.."

Dvs han och exministern hade på förhand utnämnt sig själva till det mänskligt goda. Vips, – allt är upplöst i onda och goda viljor. Då blir politik, som Olof Palme sa, att vilja. Anarkisten satisfierar socialdemokraten.

Men politik är inte vilja utan det allmännas skötsel. Hur och till vilkas fördel det är frågan.

Samintresse

Varför anarkistledarna i CNT, satt kvar i regeringarna har sin särskilda orsak. Det är detta som förklarar varför de uppmanade arbetarna att ha tilltro till riksregeringschefen, den vänstersocialdemokratiske Caballero, trots att han stärkte bojkotten mot det socialiserade näringslivet, förhindrade den katalanska krigsindustriutvecklingen, ströp vapensändningar till fronten i Aragonien och inrättade en politisk censur över arbetarpressen.

Det förklarar också varför dessa anarkistiska ledare inte lyfte ett finger när deras egna "Duruttis vänner " förföljdes.

Skälet var, att på några få månader hade CNT utkristalliserat en märkbar byråkrati. Ett skikt som såg sig ha större samintresse med byråkratin hos socialdemokratin och stalinisterna, än med sina arbetare.

Att det gick så snabbt, och att det skedde utan större motstånd har sin förklaring, frånvaron av ett parti.

Det fanns hos anarkosyndikalisterna ingen erfarenhet av en demokratisk strid för ett alternativ till ledningen. Ingen tidigare diskussion om organiserade oppositionsgruppers rätt. Inte heller debatter om hur stridande viljor ska kunna samverka. Det som idag kallas tendens- och fraktionsfrihet.

Kort sagt det fanns inga kanaler varigenom arbetarnas röst kunde komma upp på den politiska scenen. De hölls tillbaka.

Anarkisterna gick inte frivilligt ur regeringen, de slängdes ut. De bad att få komma tillbaka. "CNT:s regeringsdeltagande anses (av de liberala och demokratiska krafterna i Europa) som en stark garanti för ett oberoende Spanien" , sa Augustin Souchy, i Solidaridad Obrera den 28 augusti 1937.

Organisationsfreak

Nisse Lätts ord: "världshistoriens största socialistiska experiment" reduceras tyvärr till konkretare verklighet när han säger att hans liv var "min stora kärlek till CNT" och som han på ett annat ställe förtydligar, det är när han förklarar majhändelserna:

"Men internationellt skulle säkert CNT fått hela skulden för republikens fall. Och det skulle hårdast ha träffat oss som ännu, i en reformistiskt pestsmittad värld, med friskt mod kämpar för anarkosyndikalismen."

Vad som bekymrar Nisse Lätt är CNT:s och anarkosyndikalismens rykte.

Arbetarklassens befrielse bekymrar honom inte, för inte på ett enda ställe ställer han frågan om hur vi arbetare ska uppnå enighet, trots skilda politiska åsikter. För honom gäller som för socialdemokrater och stalinister den egna organisationen, "rörelsen" främst. Det är sekterism. Den blir inte mindre av att man befinner sig på samhällsstegens lägre pinnar.

Propagandisten Nisse Lätt hade budskap men han glömde propagandistens hederskodex: sanningen.

I boken finns även bilagor. Det är två av Nisse Lätts tidigare pamfletter. De har en fräschör som saknas i övrigt. Ett efterord författat av Ingemar Sjöö där en av Nisse Lätts kamrater från Spanien "rättar" honom.

Boken beskriver Nisse Lätts arbete och SAC-verksamhet i Norrland, Mellansverige och Göteborg. Men huvuddelen, och detta tas om tre gånger, är Spanien.

Den finns säkert att låna. Läs den.

PS. I artikeln nämns några organisationer. En kort orientering:

CNT (Confederation Nacional del Trabajo). Den syndikalistiska fackföreningsrörelsen grundad 1910. På kongressen i Madrid 1919 formulerades CNT:s slutmål som "den frihetliga kommunismen". Medlemsantalet var alltid flera hundratusen trots att organisationen var förbjuden vid flera tillfällen. Under inbördeskriget steg medlemsantalet till över en miljon. Största tidningar Solidaridad Obrera och Boletin CNT-FAI.

FAI (Federation Anarquista Ibérica). Grundad 1927. Dess syftemål var att inom CNT bekämpa alla andra åsikter än de anarkistiska. Den var den enda "politiska" organisationen som var tillåten inom CNT. Alla FAI-medlemmar var således medlemmar i CNT. De hade ofta höga poster. Under inbördeskriget uppträdde CNT och FAI alltid tillsammans. Det är av detta skäl som man ofta talar om syndikalister och anarkister som anarkosyndikalister. Viktigaste tidning var Tierra y Libertad. (Inom svensk fackföreningsrörelse har alla rätt att bilda egna politiska fackklubbar om de inte är uttalat anti-fackliga.)

POUM (Partido Obrero de Unificación Marxista). Grundad 1935 genom en sammanslagning av Izquierda Comunista och Bloque Obrera y Campesino. Ett kommunistiskt parti. Viktigaste tidning La Batalla.

Duruttis Vänner (Los Amigos de Durutti) . Bildad i mars 1937 av anarkister, främst milismän, i försök att ändra på CNT-FAI:s allt grövre undfallenhetspolitik.