Boken. Swimming Against the Tide.

Det andra världskriget förorsakar alltjämt motstridande meningar om hur det ska karakteriseras. Ett exempel är två nyligen utkomna böcker – Donny Glucksteins A People's History of the Second World War [1] och James Heartsfields An Unpatriotic History of the Second World War [2] – som bägge argumenterar att kriget snarare var en kamp mellan imperier än att det var - den allmänt vedertagna uppfattningen av - ett korståg mot fascismen. Men det finns ingen hänvisning till eller redogörelse för dem som intog just den hållningen, som författarna förespråkar, i böckerna. Tyvärr undandras vi därmed ett klargörande av hur dessa anti-imperialister och anti-fascister omsatte sin teori i praktiken. En sådan bok är dock Yvan Craipeaus bok.

Yvan Craipeau. Swimming Against the Tide. Trotskyists in German Occupied France. Översättning [och redigering] David Broder. London: Merlin Press, 2012. - 385 sid. [3].

Yvan Craipeaus bok är den första som ger en engelskspråkig läsekrets en redogörelse av de revolutionära socialisternas verksamhet i det ockuperade Frankrike och boken raserar tillika många av de myter som vidmakthålls om den franska motståndsrörelsen. Översättaren David Broder tillhandahåller dessutom flera historiskt klargörande noter och han har som en bilaga översatt samtliga sex nummer av Arbeiter und Soldat. (Arbetare och soldat), som var den tyskspråkiga tidning de franska trotskisterna gav ut.

Craipeau, trotskistisk veteran och socialistisk aktivist dog 2001 vid 90 års ålder. Han tog själv del i alla de händelser han beskriver, även om hans berättelse inte är någon personlig ihågkomst utan grundar sig på efterforskningar.

De franska trotskisterna var i jämförelse med den huvudsakliga motståndsrörelsen, vari Partie communiste française (PCF) spelade den ledande rollen, en liten och marginell gruppering. De utgjorde endast några hundratal och det kan tyckas att de lättvindligt kunde viftas bort som betydelselösa. Men Gestapo tog dem på blodigaste allvar. Åtminstone ett hundratal fängslades. Craipeau skriver att dussintals dog, i huvudsak efter att ha deporterats till något av koncentrationslägren. Åtminstone två överlevde de tyska lägren och kom att skriva om sina erfarenheter. David Rousset 1912-1997 [4] och Jean-René Chauvin 1918-2011 [5]. Craipeau själv undgick med nöd och näppe att fängslas och kunde fly efter att överraskande ha slagit till en av Gestapomännen på kinden med Oscar Wildes Samlade verk.

Trotskisterna organisatoriska splittring är av intresse endast för nördar, vad som däremot är av ett mera allmänt intresse är det innehållsliga i deras olika hållningar; dvs hur motståndet till ett nationellt förtryck förhöll sig till kampen för socialismen och vilka allianser som vore de effektivaste i att besegra fascismen? Trotskisterna hoppades att det andra världskriget skulle sluta liksom det första med ett revolutionärt uppsving; att det tyska nederlaget skulle utmynna i att arbetarna reste sig. Därför var uppgiften för dem “inte att demoralisera de tyska arbetarna utan att medvetandegöra dem om den egna styrkan”. De såg de tyska arbetarna som nazismens offer och påminde dem ideligen i sin propaganda om att 20 år tidigare hade Tyskland stått på tröskeln till den socialistiska revolutionen.

PCF däremot såg de tyska soldaterna endast som ett uttryck för fascismen, med det välbekanta slagordet “.. à chacun son boche .. (i Broders översättning “ .. everyone kill a Kraut .. ). För trotskisterna var de tyska arbetarna – nu (mestadels ofrivilliga) soldater - framtida allierade.

Trots sitt begränsade antal var trotskisternas bragder ganska så anmärkningsvärda. De producerade och distribuerade ett flertal alster som analyserade kriget i sitt internationella sammanhang. De lyckades etablera kontakter med tyska soldater, ordna möten och distribuera propaganda på tyska. Detta var naturligtvis inget som de nazistiska myndigheterna kunde tolerera. Sjutton tyska soldater sköts i staden Brest och ledande trotskistiska aktivister såsom Robert Cruau och Paul Widelin (även känd som Martin Monat) dödades.

Det mest noterbara med boken är återgivanden från den underjordiska trotskistiska pressen. Vi kan läsa berättelser som mestadels är frånvarande i de sedvanliga historierna från kriget. Arbeiter und Soldat publicerade brev av tyska soldater som visar på att klassmedvetandet ingalunda hade utplånats. I ett brev sägs “Jag har förlorat allt ... för att dessa kapitalistiska horungar ska ha ett bättre liv och kunna vältra sig i sitt späck” Det skedde flera myterier bland de tyska ockupationstrupperna. I Palinges i länet Bourgogne i östra Frankrike fraterniserade lokalbefolkningen med soldater som satt fängslade för disciplinbrott.

Det finns även rapporter om hur franska arbetare strejkade under ockupationen – makten var aldrig total i det ockuperade Frankrike. Det genomfördes i norra Paris en lyckosam strejk, mot att ett lönetillägg hade dragits in, och där en trotskistisk arbetare spelade en ledande roll. 1942 lade järnvägsarbetare och lokförare ner arbetet och demonstrerade på gatorna och förhindrade därmed att arbetare tvångförflyttades till Tyskland. I maj 1944 skedde det i Marseille – två veckor före den allierade landstigningen i Normandie - en generalstrejk mot nedskärningen av brödransonen. Den tyska armén lät bli att undertrycka massaktionen. De var på det klara med att nederlaget närmade sig, men aktionen fick ändå ett olyckligt slut i och med att USA-flyget genomförde ett kraftigt bombardemang som dödade närapå 2 000 människor.

Trotskisterna var konsekventa anti-imperialister. Sålunda bekymrade de sig för indokinesernas miserabla villkor, de som i begynnelsen av kriget hade importerats till Frankrike, och som senare tvangs att utföra befästningsarbeten till svältlöner. Trotskisterna upparbetade kontakter med dem och stödde deras strejker.

Vid den s.k. 'befrielsen' fick Frankrike en regering under general Charles de Gaulle (med stöd av PCF) med bl.a. målsättningen att bibehålla det franska imperiet intakt. Följden blev att landet drogs in i två långa och råa kolonialkrig. Det i Indokina och det i Algeriet, vilket innebar att freden för fransmännen kom först 1962.

Även om Yvan Craipeau tillstår att trotskisterna ibland misstog sig i sin överoptimism ska de ha ett erkännande i det att de faktiskt stod för ett alternativ till katastrofen. De förtjänar att ihågkommas för detta.

Review 31 [London] 10 november 2012. Översättnimng och noter Per-Erik Wentus.

[1] Donny Gluckstein. A People's History of the Second World War. Resistence versus Empire. London: Pluto Press, 2012. - 288 sid.

[2] James Heartfield. An Unpariotic History of the Second World War. London: Zero Books, 2012. - 556 sid.

[3] Yvan Craipeau. Contre vents et marées. [I motvind och motströms] (Les Révolutionneires pendant la Seconde guerre mondiale ... ) Paris: Savelli, 1977. 287 sid.

[4] David Rousset. Une vie dans le sciecle. Fragments d'autobiographie. [Ett liv under ett sekel. Självbiografiska brottstycken] Serie: Collection biographique. Paris: Éditions Plon, 1991. -212 sid.

[5] Jean-René Chauvin. Un trotskiste dans l'enfer nazi, Mathausen – Auswitch – Buchenwald (1943-1945). [Trotskist i det nazistiska helvetet ... ]. Förord, Michel Lequenne. Paris. Éditions Syllepse, 2006. -245 sid.