Rwanda stank, hundarna var feta

“Jag minns också kvinnan som med en hammare under en hel dag dödade andra kvinnor, som fördes till henne på flodstranden. Hon var varken berusad eller drogad. Hon gjorde det av fri vilja, känslokallt utan betänkligheter och samvetskval. Tvärtom tycktes hon drivas av en stark moral”, berättar ett ögonvittne.

Linda Melvern. Att föråda ett folk. Västmakterna och folkmordet i Rwanda. Översättning: Stefan Lindgren. 

Stockholm: Ordfront, 2003. Inb. -352 s.

Kanske fanns denna någons maka och mor bland de två miljoner rwandeser som efter folkmordet flydde till Kongo, Uganda och Tanzania. Kvar i Rwanda blev massgraven med 27 000 i Murambi, 15 000 dödade vid Kaduhas kyrka, 50 000 uppsvällda lik som gyttrade sig i Akageraflodens mynning i Viktoriasjön... Under drygt 100 dagar - från 6 april till 18 juli 1994 -  hade hon och hennes gelikar mördat 1 miljon landsmän. Rwanda stank, hundarna var feta. Av befolkningen befann sig 60 procent på flykt. 

Aktörerna

Dramats huvudaktörer är kända. Det är förövare, som Rwandas statsminister Jean Kambada, ondskans eminens överste Théoneste Bagosora, historikern och rasideologen Ferdinand Nahimana, som startade hatradion Radio-Télévision Libre des Mille Collines. Plus tusenden i armén och särskilt presidentgardet på 1 500 soldater och det 30 000 man starka hemvärnet Interahamwe, med dess skapare Anastase Gasana. 

Men också - eftersom omvärlden inte ingrep - FNs generalsekreterare Boutros Boutros-Ghali med tjänstemän, såsom Iqbal Riza, Kofi Annan, Jacques-Roger Booh-Booh m.fl. Och FN:s säkerhetsråd och då isynnerhet stormakterna; USA med president Bill Clinton och Frankrike med president Francois Mitterand.

Rwanda

Rwanda var ingen demokrati. Länen i landet (prefecture) styrdes av landshövdingar (préfet) och kommunerna av borgmästare (bourgmestre), vilka var regeringens män. Och regeringen var presidenten. Den förste, från självständigheten 1962 till statskuppen 1973, var Grégoire Kayibanda. Och därefter till folkmordets år 1994 generalmajoren Juvénal Habyarimana. Landet skiljde sig alltså inte från de “starka mäns stater”, som varit så förhärskande i Afrika.

Rwanda var även den afrikanska stat som hade få förutsättningar för demokrati. Läs- och skrivkunnigheten låg knappt över 40 procent. Landet var det minst urbaniserade i hela Afrika. Befolkningstätheten var 300 innevånare/km2. (jämfört med det afrikanska genomsnittet på 25 inv./km2). Näringslivet utgjordes till 90 procent av jordbruk, vilket också sysselsatte 90 procent av befolkningen. En ökad produktivitet åts således upp av en befolkningstillväxt. Befolkningen levde till 80 procent under fattigdomsnivån och ofta på gränsen till undernäring och hunger.

Från 1959 till självständigheten, utkristalliserades en ny överklass med rötter i hutumajoriteten, som aspirerade på de myndighetspositioner, som under det belgiska protektoratet (1916-1962) hade förbehållits de rikaste tutsierna (vilket var 10 procent av dem). Hutu-”revolutionen” var i sin tur orsakad av att belgierna satsade på dem som en motvikt till tutsiöverklassens tilltagande kamp för ett självständigt Rwanda. Det var alltså kampen om det samhälleliga överskottet som var den reella grundvalen till de “etniska” motsättningarna. Och lika snävt som överskottet var, lika våldsam kom striden att bli.

Omvärlden

Men inbördeskriget och folkmordet bestämdes även av tre internationella villkor. a) Den växande vapenhandeln som stormakterna befrämjade. Rwanda kunde, liksom många tredje världenstater, köpa vapen på kredit eller med de biståndspengar de fått. 112 miljoner USD ska ha använts till den militära upprustningen. Det fattiga landet på 7 miljoner innevånare blev den tredje militärmakten i Afrika. b) 1989 rasade ekonomin efter att de stora amerikanska kaffegrossisterna, med USA-regeringens hjälp, fick det gällande internationella kaffeavtalet (International Coffee Agreement) upphävt och kaffepriset föll med hälften, vilket det sen bibehöll i fyra år.(1) Valutainkomsterna halverades, då landets export till 60 procent bestod av just kaffe.(2) c) De internationella finansinstitutionerna Valutafonden (IMF) och Världsbanken avkrävde samtidigt Rwanda en strukturell anpassning (SAP) med handelsliberaliseringar, valutadevalvering, avskaffande av jordbrukssubventioner, privatisering av statsföretagen och nedskärning av den offentliga sektorn.

Den första devalveringen 1990 resulterade i stora prishöjningar på bränsle och nödvändighetsvaror plus inflation. Den rwandiska staten med 50 000 anställda föll i oreda. Hälso- och sjukvården och utbildningen upplöstes. 1992 tvingade IMF fram en andra devalvering. I början på 1994 kollapsade kaffenäringen helt. Och Rwanda sjönk ner i en djup allmän misär.(3)  

Förenta Nationerna

När Rwanda Patriotic Front (RPF) - som bestod av tutsier som vid självständigheten jagats från maktpositioner och som i landsflykten i Uganda byggt upp en armé - 1990 under ledning av general Paul Kagame tågade in i Rwanda inleddes en utveckling vars slut blev folkmordet 1994, innan RPFs erövring av landet satte stopp för katastrofen.

Linda Melverns bok behandlar de tre månader som utgjorde själva folkmordstiden. Och detta ur en bestämd synvinkel. Hon skärskådar vad FN och Västmakterna gjorde medan mördandet pågick. 

FN hade tidigare beslutat om att sända en trupp på 2 500 man. När väl folkmordet bröt ut, visade det sig att någon vilja att stävja utvecklingen inte fanns. Efter att 10 belgiska FN-soldater dödats drog sig Belgien tillbaka och därefter följde Västmakterna i snabb takt. Bakom tillbakadragandet låg synen, som Västmakterna och FN hade, att ett eldupphör mellan regeringen i Rwanda och RPF var den enda lösningen. Man hade 1993 åstadkommit Arusha-avtalet om att tillsätta en övergångsregering. När det havererade, då hade varken FN eller Västmakterna något annat perspektiv. FN-toppmän som Kofi Annan och Iqbal Riza började kräva, att eftersom inget eldupphör var möjligt då borde all FN-personal dras bort. Melvern visar på hur oförberedd FN var. Så åkte generalsekreteraren Boutros Boutros-Ghali runt i världen länge och väl även sen folkmordet kommit gång.

USA visste

Men det viktigaste som hon belägger, är hur stormakterna verkade i FNs säkerhetsråd. Den 29 april 1994, en månad efter att folkmordet påbörjats, sa till exempel den brittiske FN-representanten David Hannay, att om begreppet folkmord användes skulle säkerhetsrådet bli “föremål för åtlöje”. Den 5 maj då folkmordet var uppenbart förklarade Anthony Lake, som var den amerikanske presidenten Bill Clintons säkerhetsrådgivare, att USA inte kunde lösa andra folks problem och att det inte heller kunde bygga andras stater. Under hela maj motsatte sig USA att FN-trupper sändes. Först den 9 juni sa president Clinton att han var för ett ingripande. Men då visste alla att kriget och därmed folkmordet snart var slut. Den enda västmakt som bröt stormaktsmönstret var Frankrike, men då inte med att hålla sig ifrån Rwanda utan med att stödja mördarregeringen.

Varför lät Västmakterna folkmordet ske? Svaret är inte överraskande. Det fanns för dem inga ekonomiska och/eller geopolitiska intressen att försvara i Rwanda. Och tystnaden och förnekandet av att ett folkmord skedde hade sitt skäl. Folkmordskonventionen (1948) tvingar de undertecknade staterna att ingripa.

När Bill Clinton besökte Rwanda 1998 krystade han fram en ursäkt, där han inte undlät att förklara att man inte i tid insett vad som hände. Det var naturligtvis en lögn. Biträdande försvarsminister James Woods har medgett att regeringen Clinton - efter en vecka - var klar över att det var ett folkmord.

Efterordet

Förlaget har lagt till ett efterord. Det är förståerligt. Melverns bok fokuserar på FN och Västmakterna och mycket hamnar utanför. För en engelskspråkig läsekrets hade ett sådant efterord varit onödigt. Det har kommit ut hundratals böcker och artiklar som behandlar folkmordet (4)  Så inte i Sverige, det finns knappast nån litteratur alls som behandlar Rwanda.

Tyvärr är Lasse Bergs efterord en skönskrift för president Paul Kagames regim. Berg underlåter att nämna; att Rwanda saknar oavhängliga massmedia och fritt funktionerande politiska partier; att “fackföreningarna verkar i ett klimat av rädsla, utsätts för ingrepp från regering och myndigheter, antifackliga arbetsgivare och har en svag organisation till skydd för sina rättigheter” (5), och att människorätts- och kvinnoorgnisationer och allt som brukar förknippas med demokrati för en tynade tillvaro. Dessutom att rescapés,  dvs de tutsier som överlevde folkmordet, har marginaliserats i samhället.

De som idag åtnjuter samhällets överskott är de forna flyktingarna, som nu flockas kring presidenten i en ny överklass. Berg säger att Rwandas ekonomi är bättre än förr. Tro gudarna det, Rwanda ockuperar sen 1998 östra Kongo och tillväller sig diamanter, guld, coltan och andra naturresurser.

Det hade varit bättre med ett efterord som kort diskuterat kolonialismens och den katolska kyrkans roll som bidragande orsak till katastrofen. (6), isynnerhet som vi i  Sverige saknar kunskap och förståelse om den mentalitet som möjliggjorde det öppna folkmordet. Hur ska vi annars på ett civiliserat sätt kunna värja oss inför berättelsen om pojken som krävde att få vara med i jobbet, - vilket var omskrivningen för dödandet - och då hans far sa att det var för vuxna, svarade “jag kan jobba med jämnåriga”?

Linda Melverns Att förråda ett folk  är, med sina hårda fakta och sin skoningslösa analys, en god introduktion i internationell politik. Förlagets val är en fullträff.

Per-Erik Wentus

(1). Historik över de internationella kaffeavtalen finns på International Coffee Organization  (http://www.ico.org/aicol/history.htm)

(2). Michigan State University (USA) Agricultural Economics specialhemsida Rwanda Food Security Research Project har rapporter och statistik (http://www.aec.msu.edu/agecon/fs2/Rwanda).

(3). Allmän introduktion se; Alison Des Forges. Leave None to Tell the Story. Genocide in Rwanda. New York: Human Rights Watch & Paris: Federation Internationale des Ligues des Droits de L’homme, 1999. (http://www.hrw.org/reports/1999/rwanda/)

(4).  Sök via Genocide in Rwanda på (http://www.questia.com).

(5). International Confederation of Free Trade Unions (ICFTU) (www.icftu.org/survey2003.asp?language=EN). Klicka på Rwanda.

(6). Kolonialismen se; Mahmood Mamdani. When Victims Become Killers. Colonialism, Nativism, and the Genocide in Rwanda. Kampala: Fountain Publishers & Oxford: James Currey, 2001. Och Christofer C. Taylor. Sacrifice as Terror. The Rwandan Genocide of 1994.  Oxford & New York: Berg, 1999.

Katolisismen se; André Sibomana. Hope for Rwanda. Conservations with Laure Guilbert and Hervé Deguine. Translated and with Postscript by Carina Tertsakian. Foreword by Alison Des Forges. London: Pluto Press & Dar es Salaam: Mkuki na Nyota Publishers, 1999, och isynnerhet Carol Rittner et. al. (red). Genocide in Rwanda. Complicity of the Churches? St. Paul/M,: Aegis & Paragon House, 2004. Böckerna finns på svenska bibliotek och kan fjärrlånas.

Tidigare publicerad i Internationalen (Stockholm) nr 5/2004 och Ny Tid (Helsingfors) nr 9-10/2004