Artikel ur Arbetarmakts "nyhetsbrev" nr 234

Vad vill Kommunistiska Partiet i Göteborg?

Kommunistiska Partiets starkaste fäste är i Göteborg. Orsakerna till detta finner vi i det sätt på vilket partiet skapades under slutet av 1960-talet och i Göteborgs specifika ekonomiska och politiska säregenheter. Trots att KP ställde upp i valet i 15 andra kommuner så utgjorde därför valkampanjen i Göteborg partiets viktigaste insats. Målet var att få in en representant i Göteborgs kommunfullmäktige.

KP medverkade inte i riksdagsvalet utan rådde "den arbetande befolkningen" att dela på rösten - att "stoppa borgarna i riksdagsvalet" (tydligen genom att rösta på s eller v) och "välja Kommunistiska Partiet i kommun- och regionvalet."

Under valet 2002 var KP nära med att lyckas med sitt mål. De fick 4 296 röster eller 1,5 procent av de sammanlagda rösterna och detta innebär självklart att det handlar om en ännu större andel av arbetarklassens röster i Göteborg. I detta års val fick man 3 701 röster eller 1,3 procent.

I korthet vill Kommunistiska Partiet följande:

- avslöja de stora partiernas fusk och högerpolitik genom sin representant i kommunfullmäktige, skrota Västra Götalands-regionen, få till stånd lika lön för likvärdigt arbete och rejäla lönelyft för låg- och medelinkomsttagare, 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön, sänka pensionsåldern till 60 år, höja statsbidragen till kommunerna med 100 miljoner kronor, nyanställa i skola, vård och omsorg, förbjuda nedläggning av samhällsnyttig produktion.

Beträffande bostadspolitiken vill man: återinföra bostadssubventionerna, använda pensionsfonderna för att långsiktigt investera i bostadsbyggande, att de kommunala bostadsbolagen återförs till självkostnadsprincipen och att de prioriterar bostadsförsörjningen, inrätta en obligatorisk kommunal bostadsförmedling, avskaffa fastighetsskatten på hyreshus, finansiera dessa åtgärder via höjd skatt på höga inkomster, o.s.v.

Vad det gäller budget och finansiering vill KP: att de sociala behoven går före andra typer av kommunala satsningar, att behoven ska gå före budgeten och att kommunerna ska strunta i "de statliga diktaten" om utgiftstak och kommunalt tvångssparande, höja skatten på företag, kapital, höga inkomster och stora förmögenheter, dvs. att ta pengarna där de finns - hos kapitalisterna, stoppa "miljardrullningen" till EU, skära ner militäranslagen, osv.

När man läser igenom Kommunistiska Partiets valbroschyr och de talrika flygbladen märker man snabbt att det finns en sak som förbinder många av dessa dokument och som ständigt återkommer på nytt i olika sammanhang. Detta är begreppet rättvisa.

Man kan till exempel läsa: "Att låta de egna kommuninvånarna betala genom höjd kommunalskatt utgör en orättvisans politik." "Rättvisa kräver offentlig finansiering och offentlig drift." "Vi lovar att efter bästa förmåga företräda alla som kämpar för rättvisa...". Man kan läsa paroller som: "Rättvis fördelning - satsa på förorterna" och "Rättvisa för kvinnor". KP kallar sig själva: "Alternativet för dig som vill rättvisa". Vi läser dessutom att: "Det saknas jobb, bostäder och en meningsfull fritid för ungdomen. Med en rättvis fördelning och ett solidariskt tänkande skulle det förhållandet vara annorlunda."

Vad bra, bara man tog bort det kapitalistiska fördelningssättet och bara man kunde tänka på ett solidariskt sätt - då skulle saker och ting ändras. Den kapitalistiska varuproduktionen och arbetsfördelningen må bestå, dessa behöver vi inte bry oss om. Verkligheten är dock den, som redan Marx och Engels visste redan 1848, att fördelningssättet i ett samhälle bestäms just av produktionssättet och inte tvärtom.

Men tillbaka till rättvisan. Den absoluta rättvisan eller social rättvisa är två begrepp helt utan någon som helst grund i den vetenskapliga socialismen eller marxismen. I verkligheten har varje klass i historien haft en egen rättvisa. Det fanns en gång de grekiska slavägarnas rättvisa, de romerska slavägarnas rättvisa, även en slavarnas rättvisa, det fanns en medeltida feodalherrarnas rättvisa, en borgarnas rättvisa och till slut imperialisternas rättvisa, för att nämna bara några. Rättvisa är inget annat än en avgörande del av moralen hos en viss klass.

Men det existerar ingen arbetarklassens rättvisa. Arbetarklassen är den första klassen i historien som förklarar och förkunnar sin kamp inte från en egen moral utan från vetenskapen. Det som för kommunisterna säger vad som är rätt är inget annat än vetenskaplig socialism. De som inte bygger sin kamp på den vetenskapliga socialismen måste ha någonting annat än vetenskapen för att rättfärdiga och förklara sin kamp. Så ligger det till med KP också. Utan någon som helst beröringspunkt med marxismen måste de hela tiden åberopa sig på en absolut rättvisa.

Historiskt sett har begreppet rättvisa använts och varit centralt i socialdemokratin efter dess reformistiska urartning i början av 1900-talet, dvs. - hos reformisterna och arbetararistokratin. Detta beror just på att dess vaghet och meningslöshet gör att reformisterna i princip kan dölja vad som helst under begreppet rättvisa och på detta sätt vilseleda arbetarklassen. Absolut rättvisa används i dagsläget mer än flitigt både av s och v.

Arbetarmakt har redan utförligt kritiserat den fökastliga politik som KP för fram gentemot de utländska arbetare som av ren nöd tvingas att söka jobb i Sverige. Detta speciellt i vår polemik med Rättvisepartiet Socialisterna:

http://www.arbetarmakt.com/texter/0403/debatt.php.

KP:s politik sammanfattas i deras egna paroller: Stoppa arbetskraftsimporten! Kollektivavtal vid kommunal upphandling! Förtur åt de arbetslösa! Förbjud import av arbetskraft i yrken där det finns tillgänglig eller lämplig arbetskraft i Sverige. Svenskt veto mot EU:s tjänstedirektiv!

Vi kommer inte att upprepa vår kritik här. Den framförs detaljerat på ovanstående Internetsidan. Låt oss bara säga så här: det finns två möjligheter:

- antingen så tvingar de svenska arbetarna den borgerliga staten att förbjuda arbetskraftsimporten som KP förespråkar. Då har en del av den svenska arbetarklassen bara till synes vunnit en kortvarig seger. Kortvarig eftersom den kommer att raderas ut så snabbt styrkeförhållandena förändras till kapitalets fördel. Vissa kapitalister skulle bli kortvariga förlorare men kapitalismen i sin helhet, som världsomspännande samhällsform, skulle utan tvekan stärkas eftersom det skulle ha lyckats med att ställa de svenska arbetarna mot de utländska. De riktiga förlorarna skulle bara bli de svenska arbetarna eftersom de skulle få lära sig att sätta sina egna intressen före hela världsproletariatets intressen - det skulle för dem bli en riktig skola i den borgerliga nationalismen.

- eller så kan de svenska arbetarna välkomna sina utländska kamrater och tillsammans kämpa mot kapitalisterna för lika lön och kollektivavtal. Denna gemensamma kamp skulle, oavsett utgången, oerhört stärka båda arbetargruppernas medvetande om att de tillhör en enda klass oavsett nationalitet. Det finns få saker som för arbetarklassen är lika mycket värda i kampen mot kapitalismen som denna insikt.

Ställer KP i sin kampanj några krav som överträder kapitalismen? Svaret är nekande. Ingenstans i KP:s valkampanj finns ett enda krav som bryter med det kapitalistiska samhället. Ingenstans finns det ett enda krav som kapitalisterna inte skulle kunna uppfylla och samtidigt behålla makten. Det behöver inte påpekas att kapitalisterna inte skulle vara särskilt förtjusta i de förändringar som KP föreslår, men de skulle utan tvekan överleva. Deras makt över samhället utgår som bekant från det faktum att de äger produktionsmedlen och så länge detta faktum består är kapitalismen intakt.

Vilka krav ska man ställa for att bryta med kapitalismen? Man kan kräva att kapitalisterna överallt i samhället och i alla bolag och styrelser överlämnar makten till arbetarklassens, genom arbetarråden demokratiskt valda, representanter. Man kan kräva att den svenska polisen och armen upplöses. Man kan kräva att allt ägande av produktionen och bankerna överlämnas från kapitalisterna till arbetarklassen.

Kommer kapitalisterna att uppfylla dessa krav? Självklart inte. Genom att ställa dem, samtidigt som vi vet att det enda sättet för mänskligheten att fortsätta framåt är genom uppfyllandet av dessa krav, och samtidigt som vi vet att kapitalisterna inte kan och inte kommer att uppfylla dem, så visar vi tydligt kapitalismens otillräcklighet.

Vad har dessa krav att göra i en kampanj i en kommun? Inget om syftet med kampanjen bara är att erhålla ett visst antal röster. Men den främsta uppgiften som kommunister i Göteborg står inför just nu är inte att få en plats i kommunfullmäktige utan att skola det mest avancerade och politiskt medvetna skiktet av Göteborgs arbetare, att visa på vilket sätt kapitalismen måste störtas.

När det gäller kommunalbudgeten lyckas KP inte heller där bryta med kapitalismen. Frågan är: Hur ska man finansiera en uppbyggnad och återuppbyggnad av vården, skolan, välfärdstjänster m.m. om kommunbudgeten inte räcker till? KP svarar: - "Ta pengarna där de finns". Men med detta menar de inte alls att arbetarklassen skulle organisera sig för att själva ta pengarna där de finns - dvs. hos kapitalisterna. Det som KP menar är: "att staten tar pengarna där de finns och sedan för dem vidare till kommuner och landsting". Men staten är inte en abstrakt stat utan den svenska kapitalistklassens stat, deras eget redskap som just har till uppgift att skydda kapitalisternas pengar och egendom. Detta krav på staten kan man ställa men bara om man senare förklarar att de svenska kapitalisternas stat aldrig kommer att uppfylla kravet och därav dra slutsatsen att den därför måste krossas.

Är det Kommunistiska Partiet ett kommunistiskt parti?

Enligt vad vi såg här måste svaret utan tvekan vara nekande. Ett kommunistiskt parti måste stå stadigt på en grund som utgörs av den vetenskapliga socialismen, det måste tillämpa den vetenskapliga socialismen på alla problem det möter. Inte nog med det, det måste hela tiden arbeta på att förfina och genom kampen vidareutveckla denna socialism. Endast så kan ett parti försäkra sig om att vara kommunistiskt. Men KP serverar i sin valkampanj inget förutom någonting som skulle kunna kallas för en blek blandning av reformism och en socialism som är även lägre stående än den utopiska socialismen från början av 1800-talet och därför egentligen ingen socialism alls.

KP:s valkampanj i Göteborg kan man därför inte ens kalla socialistisk, ännu mindre en kommunistisk valkampanj. KP skriver med feta bokstäver: "Vi viker oss aldrig för borgarna!" Men med inte ens ett enda krav som bryter med det borgerliga samhället, med inte ens ett enda uns av socialism i sin valkampanj har KP i verkligheten vikt sig för borgarna till 100 procent.

SK