Recension av Anna Funder, Stasiland, Forum 2005
I Stasi-land
För några år sedan träffade jag en man som kom från den forna Tyska Demokratiska Republiken eller Östtyskland och som flyttat till Sverige. Han berättade länge och väl om sina erfarenheter av den stalinistiska regimen.
Som oppositionell hade han utsatts för den östtyska säkerhetspolisens närgångna intresse och med stolthet visade han mig en kopia av sin stasi-akt, som han hade fått tillgång till efter den stalinistiska regimens kollaps.
Jag kom att tänka på honom när jag läste den australiensiska journalisten Anna Funders reportagebok Stasiland, som handlar just om livet i Östtyskland under säkerhetspolisens eller Stasis ständigt vakande ögon.
Ledd av den stalinistiske veteranen Erich Mielke byggde regimen upp en omfattande polisapparat för åsiktskontroll. När Ministerium für Staatssicherheit (MsF) var som störst i slutet av 1980-talet hade det 97 000 anställda. Enbart vid Stasis högkvarter arbetade 15 000 personer med allt från att utreda misstänkta brott mot statssäkerheten till att samla dissidenters lukter – eller rättare sagt luktprover av dem i form av exempelvis strumpor och underbyxor, förvarade i glasburkar med prydligt skrivna etiketter som om det handlat om hemmagjord sylt!
Denna apparat som verkligen levde upp till den påstådda tyska grundligheten hade dessutom 173 000 angivare eller ”inoffizieller Mitarbeiter ” till sitt förfogande, människor som mer eller mindre frivilligt rapporterade om sina vänners, arbetskamraters, till och med äkta mäns och hustrurs göranden och låtanden.
Som Anna Funder påpekar var Stasis stall av angivare mer omfattande än vare sig Hitlers eller Stalins med en angivare på 63 personer mot en gestapo-agent på 2 000 eller en KGB-agent på över 5 800 människor.
Räddade inte regimen
Ändå räddade det inte den östtyska regimen, tvärtom kan man med visst fog hävda att det till och med bidrog till regimens sammanbrott. Åtminstone om man skall tro den Stasi-löjtnant som försökte göra sin överordnade uppmärksamma på att antalet angivare i de kyrkliga kretsarna – en viktig dissidenthärd som övervakades ytterst noga – var så omfattande att de bidrog till att få dissidenterna i dessa kretsar att framstå som fler än de faktiskt var, vilket uppmuntrade till fortsatta och betydligt djärvare protester!
I sammanbrottets spår kom de oundvikliga och uppslitande avslöjandena, när människor fick möjlighet att läsa sina egna akter i Stasis arkiv, dvs dem som säkerhetspolisen misslyckats med att förstöra helt och hållet – tusentals sönderrivna dokument har tålmodigt pusslats ihop, ett arbete som fortfarande pågår – när den såg skriften på väggen. Den gamle vännen, ungdomskamraten, gruppens talesman, ja till och med älskaren, visade sig vara en lumpen angivare som nogsamt rapporterat allt vad de sett och hört till Stasi.
Anna Funder försöker både komma underfund med hur det vara att leva i ett land där var och en kunde ställas inför Stasis krav på att bli angivare – där ett nej kunde innebära att alla dörrar till fortsatta studier, karriär eller helt enkelt vilket arbete som helst, stängdes. Och, omvänt, där det också fanns en utbredd medvetenhet om att Storebror – den socialistiske antistalinisten Orwells 1984 var förstås förbjuden läsning – fanns överallt och att man därför borde vakta sin tunga. Ett samhälle där varenda människa fostrades in i ett dubbeltänkande från barnsben så till den milda grad att den blev en andra natur hos många av dem.
Personlig reportagebok
I sin mycket personliga reportagebok låter Anna Funder oss möta den stalinistiska regimens anhängare, dess offer och motståndare – och inte minst sina egna erfarenheter och reflektioner över detta samhälle som fortfarande lever i människors minnen och påverkar deras liv på gott och ont – som Miriam, vars man dog under mystiska former i fängelse – officiellt betecknat som ”självmord” – och som själv tillbringade ett och ett halvt år i fängelse, och vars liv fortfarande präglas av sorgen och fängelset.
Slående är också hur tragiken är granne till det absurda. Mer än en gång kommer man osökt att tänka på Franz Kafka när man ställs inför den märkliga blandning av paragrafrytteri, dokumentationsvansinne och ohöljd godtycklighet som präglade den östtyska regimens mellanhavanden med sina medborgare, som när Stasi tillsatte en kommitté för att utreda en guldfärgad plasttallriks försvinnande från en av sina expeditioner!
Tallrikens fortsatta öde reser för övrigt frågan om hur artspecifik den stalinistiska byråkratin i Östtyskland egentligen var och hur allmängiltig byråkratiseringsfenomenet och dess logik egentligen är för alla moderna samhällen.
Kort sagt, Stasiland är bok väl värd att läsa för att få en inblick i den klaustrofobiska värld som de stalinistiska regimerna utgjorde – och hur de fortfarande påverkar människor mer än ett decennium efter sitt sammanbrott.
Anders Hagström
Not:
Den som undrar om den klåfingriga och pedantiska östtyska säkerhetspolisen eventuellt noterat ens existens – vid turistbesök, tillfälliga kontakter med östtyska medborgare, solidaritetsaktioner med fängslade dissidenter, allt man kan tänka sig – kan kontakta den federala kommission som ansvarar för arkiven. Återfinns ens akt i arkiven kan man få tillgång till en kopia. Se mer information och ansökningshandlingar på följande (engelskspråkiga) webadress:
Federal Comissioner for the Records of the National Security Service of the former German Democratic Republic