Fredrik Sonck:
Boken Europas stålbad
Det går att skriva medryckande om ekonomi – ja, till och med underhållande. Det bevisar Björn Elmbrandt, även om själva temat är allt annat än muntert, med sin bok Europas stålbad – krisen som slukar välfärden och skakar ekonomin.
Björn Elmbrandt. Europas stålbad – krisen som slukar välfärden och skakar ekonomin. [Serie: Vems Europa nr 2.] Stockholm: Bokförlaget Atlas, 2012. -175 sid.
På ett ovanligt lättfattligt sätt tar han upp olika aspekter av eurokrisen, bland annat genom ytterst konkreta exempel om hur européer drabbas och reagerar. Det är lätt att hänga med i svängarna i de enskilda kapitlen. De behandlar allt från grekiska och irländska fallstudier till vrångbilder av vad som orsakat krisen (typ “lata greker sänker Europa”) och analyser av det politiska ledarskapet.
Möjligtvis blir den övergripande bilden av krisen inte helt glasklar, men det beror sannolikt på dess komplexitet. Vill man på allvar förstå vilka politiska och nationalekonomiska processer som präglar utvecklingen och deras inbördes förhållanden krävs det att man läser mer än en bok. Har man ont om tid är Elmbrandts analys ändå ett gott alternativ, ämnets komplexitet kan man naturligtvis inte belasta honom för.
Olika länder.
Från det svenska perspektiv Elmbrandt i någon mån utgår ifrån (han är ledarskribent på det socialdemokratiska Dagens Arena) blir det kanske också naturligt att genomgående betona det euroländerna gett upp i och med valutasamarbetet. Det gäller i synnerhet de två kraftigaste verktygen i den makroekonomiska verktygslådan, nämligen möjligheten att devalvera valutan och bedriva en självständig räntepolitik. Elmbrandt problematiserar visserligen inte nackdelarna med devalveringar eller att räntepolitiken står utanför direkt politisk kontroll genom centralbankernas relativa oberoende, men det är kanske bisaker. I den situation som exempelvis Grekland befinner sig i hade dessa instrument varit mycket värdefulla om man föreställer sig att landet drabbats av en ekonomisk kris och inte befunnit sig i EMU. Ett annat bakomliggande problem som Elmbrandt för fram är att Grekland – som många andra sydeuropeiska länder – har en bristande konkurrenskraft, både i relation till asiatiska låglöneekonomier och till de starka nationerna i norra Europa.
Dessutom kompliceras eurosamarbetet av att medlemsländerna sinsemellan är så olika och av att de krisdrabbade ekonomierna är olika på olika sätt. Ett land som Irland har till exempel haft sin offentliga ekonomi i skick men ansett sig tvunget att skriva finansindustrins förluster på skattebetalarnas nota, vilket delvis varit en konsekvens av släpphänt reglering men också av att den, för irländska förhållanden, för låga räntan möjliggjorde den lånebaserade bubbla som sedan – naturligtvis – sprack.
Den europeiska periferins problem skiljer sig alltså åt till sin natur, även om de till sin struktur befinner sig i liknande motsatsförhållanden till ett europeiskt centrum som personifieras av den tyska förbundskanslern Angela Merkel. (1)
Marknadens kansler.
I kapitler “hon som bestämmer” fokuserar Elmbrandt just på henne, kvinnan som i den globaliserade ekonomins tidevarv symboliserar nationalstatens latenta potens. De senaste åren har vi sett att EU:s olika institutioner tappat mark inför det realekonomiska faktum att Tyskland, tack vare sin storlek och sin starka exportindustri, har en nyckelroll i Europa och därmed ett veto som dess ledare rätt ofta kan spela ut. I allians med Frankrike utgör Tyskland ett maktblock som – när det kommer till kritan – är dom som bestämmer. Som en konsekvens har inrikespolitiken i dessa länder blivit än mer intressant – ja, till och med avgörande – för andra europeiska stater.
Angela Merkel och den franske presidenten Nicolas Sarkozy (2) (“Merkozy”) är sedan ett ganska udda par och Elmbrendt beskriver dem fint: den mindre mäktiga Sarkozy som hemskt gärna vill vara en karismatisk ledare och försöker hitta på slagkraftiga formuleringar för pressen, och den tämligen okarismatiska tyska förbundskanslern som inte säger speciellt mycket, men som är duktig på detaljer och vid behov kan byta åsikt, som den politiska överlevare och maktmänniska hon är.
Men har då Angela Merkel visat prov på verkligt politiskt ledarskap? Elmbrandt tycker inte det. Tvärtom finns det mycket som talar för att hon inte haft någon tydlig långsiktig strategi utan enbart försökt hantera akuta kriser som dykt upp. När marknaden ropar efter grekiska stödpaket eller stabiliseringsfonder säger hon “nej”, med adress till de tyska väljarna och skattebetalarna. Sedan upprepar hon sitt nej tills trycket från marknaden blir för stort och först då, i elfte timmen, lättar hon på plånboken. Sedan börjar balansgången mellan hemmaopinion och marknad på ny kula och Merkel säger nej till vidare stödpaket – igen.
“Numera kalkylerar marknaden med att hon efter ett tag ger upp”, skriver Elmbrandt och tillägger lite senare att de som i slutändan har hennes öra ändå är de tyska bankerna, inte minst genom “Merkels närmast förtrogna ... privata Deutsche Banks koncernchef, schweizaren Josef Ackermann” (3) som i Tyskland blivit symbol för “girighet och aggressivitet”.
Slutsatsen måste samtidigt också bli att Merkel är en av få personer som – om hon hade velat – haft möjlighet att påverka historieskrivningen på ett märkbart, och kanske positivt sätt.
Politisk prestige
Men bristen på verkligt politiskt ledarskap är inte enbart ett tyskt problem, argumenterar Elmbrandt. Om Merkel inte är en Helmut Kohl, (4) så är Sarkozy definitivt inte en Francois Mitterand (5), en José Barosso (6) eller en Jacques Delors. (7) Sedan är det klart att det politiska handlingsutrymmet inte är lika stort som tidigare i marknadstänkandets, globaliseringens och avpolitiseringens spår. Att Europas regeringar är de som hamnar i skottgluggen för olika folkliga protester medan makthavarna inom EU, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden glider undan känns därför, som Elmbrandt skriver, lite paradoxalt.
Det som man å andra sidan måste få förvänta sig av Europas regeringschefer är att de börjar föra en demokratidiskussion. På de högsta beslutnivåerna är det ingen annan som kommer att göra det, eftersom ingen annan har något att vinna på det.
I slutkapitlet spekulerar Elmbrandt om olika framtidsscenerier för euron och Europa. En fördjupad federal integration som också skulle vara social, avfärdar han som orealistisk. Inte heller en splittrad eurozon tror han på – då måste de krisländer som återgår till sina gamla valutor kunna tro på att återgången i sig förbättrar framtidsutsikterna och inte bara leder till osäkerhet och kapitalflykt. Och om Tyskland återinför D-marken skulle den bli så stark att landets exportindustri får problem. Det som återstår är, enligt Elmbrandt, att folkliga revolter knäcker samarbetet eller att krisen eskalerar i, till exempel Italien, ett land som är för stort för att rädda.
Björn Elmbrandt bedömer att eurosamarbetet mycket väl kan kollapsa, plötsligt. Man måste kalkylera med den möjligheten, även om man inte tror att sannolikheten är fullt så stor.
Ny tid (Helsingfors) 10 april 2012. Redigering och noter Per-Erik Wentus.
Noter
(1) Angela Merkel. Född 1954 tyska Hamburg i en prästfamilj. Uppväxt i DDR. Doktor i kemi 1986. Medlem i det kristdemokratiska högerpartiet Christliche Democratische Union Deutschland (CDU) 1990, partiordförande 2000. Minister i Helmut Kohls regering 1991-1998. Förbundskansler sedan 2005.
(2) Nicolas Sarkozy. Född 1955 i franska Paris i en invandrad ungersk katolsk lågadlig familj. Advokat 1980. Medlem i det nygaullistiska högerpartiet Rassenblement pour la Republigue (RPR) 1976, som 2002 med två andra partier bildade det kristdemokratiska högerpartiet Union pour un Movement Populaire (UMP). Riksdagsledamot i omgångar 1983-2007. Omväxlande minister 1993-2007. President 2007-2012. Benämns liberalkonservativ.
(3) Josef Ackermann. Född i schweiziska Walenstadt 1948. Doktor i ekonomi. Direktör för den privata storbanken Deutsche Bank 2009-2012. Han är känd för sina uttalanden “Tyskland kommer att utan prut ta alla de steg som är nödvändiga för att hålla eurozonen oförändrad” och “[Tyskland] agerar försiktigt eftersom man är rädd för att länderna i den europeiska periferin ska inställa reformåtgärderna ifall de ser att Berlin garanterar allting”.
(4) Helmut Kohl. Född 1930 tyska Ludwigshafen i en konservativ borgerlig familj. Doktor i statskunskap 1958. Medlem i högerpartiet (CDU) sen 1946, ordförande 1972-1998. Drev starkt, tillsammans med den franske presidenten Francois Mitterand, för upprättandet av EU.
(5) Francois Mitterand. Född i franska Jamac 1916, död Paris 1996. Uppväxt i en sträng katolsk småborgerlig familj. Fil. kand. juridik 1937. Under mellankrigstiden aktiv i högerorganisationer, med kontakter till bl.a. en extremhöger terroristorganisation. Efter Tyskland ockupation av Frankrike verksam för quislingregeringen Philippe Pétain (vars valspråk var “Arbete, familj, fosterland” istället för det traditionella “Frihet, jämlikhet, broderskap”). Åkte till Storbritannien 1943, anslöt sig till Det fria Frankrike, reste därefter tillbaka. Mitterand var mycket aktiv och framträdande i motståndsrörelsen. Fängslad av tyskarna. Det tredje flyktförsöket lyckades. Vald till riksdagen 1946. Minister i olika regeringar 1947-58. Bildade det nya franska socialdemokratiska partiet Parti socialiste (PS) 1969 som efterträdde det splittrade tidigare s-partiet. President 1981-1995. Pådrivande för EU.
(6) José Barroso. Född i portugiska Lissabon. Fil. kand. i juridik 1978. Fil. mag. i statskunskap 1981. Från 1974 aktiv i maoistiska organisationer. Gick över till det liberalkonservativa högerpartiet Partido Social Democrata (PSD) 1980. Blev dess ordförande 1999. Utrikesminister 1985-87 och 1992-1995. Statsminister 2002-2004. Därefter vald till ordförande i EU-kommissionen. Bidrog starkt till uppkomsten av Lissabonfördraget. Barroso klassas som liberalkonservativ med en klar dragning åt höger.
(7) Jacques Delors. Född i franska Paris 1925. Arbetade under 1940- till 1960-talet för den franska riksbanken. Var drivande i att sekularisera den kristdemokratiska fackliga landsorganisationen. Gick 1976 in i det socialdemokratiska PS. Valdes till ledamot i Europaparlamentet 1976 till 1981. Därefter finansminister under president François Mitterand till 1984. Anses som den mest pådrivande för Enhetsakten och Unionsfördraget som blev det ekonomiska och monitära valutasamarbetets grunder i EU.