Steven Blom
Boken The Threat of Liberation.
Ögruppen Zanzibar, som består av öarna Unguja och Pemba utanför Afrikas östkust, är inte större än 2 232 kvadratkilometer. (1). Zanzibar har dock, trots sin litenhet, haft en skiftande och orolig historia. Ett av skedena är revolutionen 1964. Den är numera föga känd i väst liksom imperialismens - mitt under det kalla krigets höjdpunkt - inblandning. Amrit Wilson bok klargör i sin senaste bok vad som skedde och han redogör även för utvecklingen fram till idag.
Amrit Wilson. The Threat of Liberation. Imperialism and Revolution in Zanzibar. London: Pluto Press, 2013. -192 sid.
Boken beskriver sextio år av ögruppens historia. Det är från kolonialismen till självständigheten, från revolutionen till kontrarevolutionen och från statskapitalismen till dagens nyliberalism. Bokens genomgående röda tråd är dock revolutionärerna och deras politiska kamp. Författarens källor är således inte enbart dokument, litteratur utan också intervjuer med de zanzibariska frihetskämparna.
En av revolutionärerna är Abdulrahman Mohamed Babu. På 1950-talet bodde han under några år i London och var då medlem i det brittiska kommunistpartiet. Efter att ha återvänt till Zanzibar blev han medlem i Zanzibar National Party (ZNP), som var öarnas första landstäckande parti. Senare blev han ledare för det revolutionära UMMA partiet.
Storbritannien, som sedan 1890-talet hade Zanzibar som protektorat, införde allmänna val 1957. Partierna som uppstod kom ur de existerande etniska kulturföreningarna. De blev i praktiken efterföljare till dem och de kom att bli lika etniskt baserade sina föregångare. Skiljelinjen gick ytligt sett mellan araber och afrikaner. (2)
Allmänna val i Zanzibar mellan åren 1957 och 1963. Partiernas mandatfördelning
ASP ZNP ZPPP ML* UMMA Summa mandat**
1957 5 – – 1 – 6
1961 jan. 10 9 3 – – 22
1961 juni 10 10 3 – – 23
1963 13 12 6 – – 31
* Står för Muslim League. ** Det totala antalet mandat ökades allt eftersom.
Tre partier dominerade Zanzibar fram till revolutionen den 12 januari 1964. Det var det äldsta partiet Zanzibar Nationalist Party (ZNP) grundat 1955 och som hade sin förankring hos den arabiska befolkningsdelen och framförallt dess elit. Afro-Shirazi Party (ASP) grundades 1957 och betonade de afrikanska rötterna. Zanzibar and Pemba People's Party (ZPPP) var en utbrytning 1959 ur ASP och det hade sitt största inflytande på ön Pemba. Det fjärde partiet av betydelse var UMMA Party. Men det uppstod strax före revolutionen då vänstern i ZNP bröt sig ut i slutet på 1963. Det deltog alltså inte i några val.
I december 1963 blev Zanzibar 'självständigt' från Storbritannien. Regeringsmakten kom att ligga hos de arabiskt dominerade partierna ZNP och ZPPP som bildade en allians för att ta ifrån ASP regeringsmakten som partiet borde ha fått efter att ha vunnit valet med 54 procent. Som svar ingick ASP en taktisk allians med UMMA partiet. Motsättningarna skärptes. Regeringen förbjöd UMMA partiet och avskedade i stort sett hela poliskåren, såsom opålitlig.
Strax därefter i januari kunde John Okello (ASP) med omkring 800 personer erövra hela Zanzibar och utropa republik (3) Avgörande för att han lyckades var stödet från UMMA partiet och detta förhindrade även att upproret slogs ner med en gång. UMMA partiets politik bestod av en blandning av maoism och panafrikanism. En del av medlemmarna hade fått militärträning på Kuba eller i Egypten. Partiets målsättning var en folkstödd antiimperialistisk revolution. Men man uppbådade knappt några arbetare pga. folkfronten med ASP. Förändringen skulle alltså komma ovanifrån. UMMA partiet hade, till skiljnad från ASP, en mångetnisk sammansättning och betonade enhet över gränser. Men deras inflytande var inte stort nog för att kunna förhindra det etniska blodbad som kom att ske med revolutionen. Revolutionsledaren Okello gav order om att mörda araber. Och i och med att klass och etnicitet överlappade varandra kom detta att inte bara riktas mot den hävdvunna arabiska eliten utan också mot gemene arab. Man uppskattar att mer än 10 000 människor ska ha dödats. ASP-ledaren Abeid Amani Karume utsågs till president. UMMA partiets ledare Abdulrahman Babu utnämndes till utrikesminister och satt med i regeringen fram till 1972. Det blev alltså ASP som kom att alltmer befästa sin makt.
USA fruktade ett 'afrikanskt Kuba' och gjorde allt för att stävja revolutionens vidare utveckling om det så krävdes en direkt intervention. (4) I april 1964 togs beslutet, på initiativ av presidenten Kurame att förena Zanzibar som en självstyrande region med eget parlament och regering, med Tanganyika till den nya staten Tanzania. ASP-ledningen kom därefter att styra Zanzibar alltmera diktatoriskt. Alla tidigare UMMA ledare försvann till slut i fängelser eller torterades och ibland mördade, trots att UMMA partiet hade upplöst sig inför utsikterna av en kommande repression. Abdulrahman Babu fick tillbringa 6 år i fängelse.
På 1980-talet tvangs Tanzania såsom många afrikanska länder in på en nyliberal politik. Wilson beskriver ingående, fram till idag, hur det gick till på Zanzibar. Och han tecknar den amerikanska imperialismens ageranden.
I boken redogörs också för den socialism som Abdulrahman Babu verkade för. (5) Han stod bl.a. för nationaliseringar för att därigenom fördela välfärden. Detta kom att innebära en statsstyrd utveckling med bl.a. importsubsidier, en väg som många utvecklingsländer i den tredje världen valde efter avkolonialiseringen. Den valda vägen förhindrade emellertid inte utvecklingen till dagens nyliberala politik utan hjälpte den istället på vägen. Men Amrit Wilson har ingen kritik visavi revolutionärernas politik, vilken ju var både orsak och resultat till att revolutionärerna misslyckades i sin målsättning om en frigörelse från imperialismen.
Revolutionen i Zanzibar 1964 hör liksom den algeriska revolutionen 1954-62 och Mau Mau upproret i Kenya 1952-60 till de viktigaste frigörelsehändelserna i Afrikas moderna historia. Och dagens realitet påkallar, liksom då, en fortsatt kamp mot fattigdom, diktatur och imperialism. Det finns alltså viktiga slutsatser att dra från dagens och gårdagens strider. Tyvärr drar Amrit Wilson inga sådana.
Noter
(1) Huvudön Unguja utgör 63 procent, medan ön Pemba svarar för 37 procent av Zanzibars area. Befolkningen, som 1964 bestod av 250 000 afrikaner, 50 000 araber och 20 000 sydasiater, bor till 58 procent på Unguja och till 42 procent på Pemba. 99 procent är muslimer, 1 procent är kristna.
(2) Araberna hade sen århundradet e. Kr. handelsrutter till Zanzibar vilket även innebar en viss kolonisation. Det senare och mera genomgripande arabiska inflytandet började med att Zanzibar kom under sultanens av Oman kontroll 1698. Det inflytandet förstärktes under århundraden och fick sitt egentliga slut med britternas komst på 1890-talet. Men inrikes har araberna varit betydelsefulla fram till nutid. Afrikanerna i östa Afrika är swahilier inbegripet dem på kusten och på Zanzibar, även om de senare kallar sig shirazier
(3) John Gideon Okello (1937-71) diversearbetare, satt fängslad i Kenya i två år och kom ut som revolutionär. Utbildade sig till murare. Flyttade till ön Pemba 1959, blev polis. Gick in i ZNP. Flyttade 1963 till Ungujaön. Arbetade som målare, fackligt aktiv. Efter revolutionen bildades ett revolutionärt råd. Abeid Kurame (1905-72) utnämndes till president, Abdulrahman Babu (1924-96) utsågs utrikesminister. (Bägge var ovetande om maktövertagandet.) Okello sattes efter 3 månader tid åt sidan och hans trupper avväpnades. Han vistades därefter i Kenya, Kongo och Uganda. Omdömet om Okello är att han var revolutionär men politiskt naiv. Se hans biografi John Okello. Revolution in Zanzibar. Nairobi: East African Publishing House, 1967. –222 sid.
(4) För västmakters syn se Donald Petterson. Revolution in Zanzibar. An American's Cold War Tale. Boulder/Co.: Westview Press, 2004. -304 sid. Och Donald Petterson. 'An African Cuba? Britain and the Zanzibar Revolution 1964'. Finns på Internet. För en annan syn se Amrit Wilson. Imperialism and Revolution in Zanzibar. Oxford: Pambuza Press, 2012. -150 sid.
(5) Se Salma Babu, Amrit Wilson. (red). The Future That Works. Selected writings of A.M. Babu. Trenton/NJ.: Africa World Press, 2002. -350 sid.
De Socialist (Amsterdam) nr 259 / november 2013. (Bearbetad översättning och noter Per-Erik Wentus)